Vår äldsta dotter åkte i morse på sitt första scoutläger. Två nätter ska hon vara borta på sitt eget äventyr utan övriga familjen. Det är blandade känslor jag har inför de här två dygnen. Visst kommer jag känna saknad under de här dagarna och en viss oro men stolthet är nog ändå den känslan som är störst. Igår när vi packade hennes väska med bland annat extrakläder, myggstift och kåsa så funderade jag på vad jag ville skicka med henne. Vad är det viktigaste hon behöver ha med på denna spännande och roliga upplevelse, som ett scoutläger kan vara? Jag behövde inte fundera så värst länge. Givetvis ville jag skicka med henne att hon är älskad!

För några dagar sedan upptäckte vår dotter en centimeterstor hudfärgsförändring på min mage och undrade vad det var. ”Något slags födelsemärke” sa jag ”eftersom jag haft det så länge jag kan minnas.” ”Märkligt”, sa hon då, ”jag har en likadan på min mage fast lite närmare hjärtat”. Det där lilla märket måste vara något hon ärvt av mig. Så när vi satt där och packade scoutväskan igår så talade jag med henne om märket och vad det kan innebära. Hon och jag hör ihop genom våra liknande märken. Varje gång hon ser sitt märke så kan hon tänka på att hon är älskad. Saknar hon mig, så har hon en liten del av mig med sig.

Gud har skapat oss till sin avbild. När vi se på oss själva vill han att vi ska känna oss älskade och bli påminda om att han finns vid vår sida.

Vi är märkta av en kärleksfull far.

Jag är uppvuxen i en samlande familj. Vi samlade på alla möjliga saker såsom servetter i olika mönster, tepåsar, tablettaskar, prydnads-bastubor och kungabilder för att nämna några. Samlandet av en viss grej varade ett tag och sedan hittades en ny grej att samla på.

Numera samlar jag på ord som bildar tänkvärda meningar. Några av meningarna har jag hittat eller inspirerats av i böcker, andra är en lärdom av livet. Jag har en liten anteckningsbok där jag skriver ner dessa meningar för att kunna återvända och fundera vidare på deras betydelse.

Meningarna började jag samla på strax efter det att jag blev sjuk. Under det första året som sjukskriven växte min bitterhet, den tog tyvärr stundtals över mitt liv. Kunde inte förstå varför just jag skulle vara sjuk. Varför inte mitt liv kunde få se ut som alla andras. Min dröm om ett lyckat liv innehöll alldeles för mycket som jag tog för givet. Såg inte på livet som en gåva utan som en rättighet. Där rätten att vara frisk var en självklarhet. Hur kunde jag ha så fel? Så under kategorin ”Livet – en gåva” i anteckningsboken samlade jag följande meningar:

Allt är en gåva som ges till mig, det är inget som tas ifrån mig.

Det är aldrig någon som lovat mig allt.

Ta inte livet som en självklarhet.

Det gäller att vara tacksam för gåvorna som ges. Även små, för det är de som gör livet.

Den där bitterheten, som inte var en så smickrande sida hos mig, fick till slut ge vika då jag erkände min egen delaktighet och började arbeta bort den. Strategin var att vara tacksam för de små sakerna i livet. Våra flickor blev här till en stor hjälp. Ett bubblande skratt, en kram eller en teckning fick visa vägen ut ur min bitterhet. Kategorin ”Tacksamhet” växte fram i anteckningsboken.

Tacksamhet förskjuter bitterhet.

Jag har frihet att välja livet eller lidandet.

Oavsett lidande är det bara jag själv som kan påverka inställningen.

Det finns mycket att vara bitter över men ännu mer att vara tacksam för. Välj!

Jag återvänder till bergspredikaren med jämna mellanrum. Där får jag inspiration och råd för att leva ett gott liv. Med gott liv menar jag då; att i livet välja det goda, att välja göra gott.

Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Finns det någon bland er som ger sin son en sten när han ber om bröd eller ger honom en orm när han ber om en fisk? Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom?
Matt 7:7 – 11

Är det någon mer än jag, som ibland har svårt att förstå uteblivna bönesvar efter att ha läst den här texten; ”Ty, den som ber, han får.” ? Jag ber och ber för en sak och inget händer. Eller rättare sagt, det jag tycker ska hända händer inte. Tänk om det är så att jag ber om en orm istället för att jag ber om en fisk? Att jag inte ser fisken Gud redan har gett mig.

Så tänker jag på det som är självklart i mitt liv som mamma. Ofta hjälper våra flickor mig att förstå Guds kärlek. Om våra flickor skulle få som de önskar, så skulle de äta godis och glass varje dag. Vi, som föräldrar, försöker fostra dem att hålla sig till en bestämd dag i veckan då godispåsen kommer fram. Varför? Jo, för att vi vet att om de äter godis, varje dag, så skulle varken deras tänder eller magar må så värst bra efter ett tag. Det är då, när jag erinrar mig själv om detta, jag kommer att tänka på den elfte versen; ”Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom?” Vi ger inte våra barn godis varje dag så som de önskar men vi ger dem förhoppningsvis friskare tänder och en sundare kropp. Vi ger dem en fisk istället för en orm för att vi är övertygade om att de mår bättre utav det. I det enkla och vardagliga så bryter Guds ord igenom.

Det svåra kvarstår ändå. För när Gud ger mig en fisk istället för den efterlängtade ormen, hur ska jag kunna lita på att det som sker är det bästa för mig?

Min bön den här dagen får bli: Gud, tack för att du är en god far. Ge mig tillit till dig och vishet att förstå. Låt mig inte förblindas av uteblivna bönesvar utan hjälp mig att se det, som du i din Kärlek ger till mig.

Hemma mellan två fåtöljer står det ett gammalt symaskinsbord. På bordet ligger det böcker som jag vill läsa, böcker som jag läst men gärna läser om, månadsmagasin och en sudokutidning. Där ligger också en bibel och några betydelsefulla saker jag fått. Fåtöljerna står på en bra plats i huset, när man sitter i dem så kan man vara en del i vad som händer i köket men även vara med i vad som händer i vardagsrummet. Vi säger ofta att dessa fåtöljer är det bästa inköpet vi gjort till vårt hus. När man slår sig ner i en av fåtöljerna så känns det nästan som att man sitter i hjärtat av huset.

På mornarna när jag vaknar går jag ofta och sätter mig i en fåtölj för att i stillhet möta dagen. Det har blivit en plats för mig att prata med och lyssna på Gud.

Efter ett tag med bara böckerna på symaskinsbordet som sällskap ställde jag dit ett ljus. Det är precis som att jag får sällskap när jag tänder det ljuset.

På posten för några år sedan kom en ikon, vänskapsikonen. Den fick en naturlig plats vid ljuset. När mina tankar flyger omkring som fjärilar i huvudet eller tröttheten ligger som en blöt trasmatta över kroppen då är det skönt att fästa blicken på ikonen, inte säga något utan bara vara i tystnaden och lyssna.

Ett handkors har jag också lagt dit. Det fick jag för många år sedan av mina föräldrar efter en resa de gjort till Israel. Det korset är skönt att hålla i handen när jag ber för mina nära och kära. Det är precis som att få hålla handen med Gud. Jag känner mig trygg att han tar hand om dem jag ber för.

Bredvid korset, ikonen och ljuset står det en liten ljusblå burk. Runt burken slingrar sig en blomstergirlang och ovanpå locket sitter det en liten ängel. Den burken fick jag utav min bästa kompis när jag fyllde fem år. I början använde jag burken till att lägga vackra snäckor i, sedan blev det en burk för smycken för att sedan glömmas och gömmas bort i ett överskåp hemma hos mina föräldrar. Det var för femton år sedan som jag bad mamma leta rätt på burken igen. Vid den tiden bad jag så intensivt för en sak så att det till slut överskuggade allt annat och blev en boja som jag bar med mig varje dag. Då fick jag rådet av en vis vän att ta fram en vacker liten ask eller burk. Stoppa ner min bön och låta den bli ordlös. Det finns, i perioder av livet, saker som jag bär på så djupt att jag ibland inte orkar lyfta fram dem inför Gud varje dag. Då får jag lägga ner de bönerna i min lilla ljusblå burk. Vill tro att Gud hör de bönerna lika mycket, varje dag, utan att jag behöver nämna dem. Gud bär omsorgsfullt den lilla ljusblå burken. På det sättet lämnar jag min boja och livet lättar.

”Vad hjälper det en människa att vinna hela världen om hon får betala med sitt liv?”
Mark 8:36

När jag till slut inte hade något val, utan var tvungen att erkänna smärtan i min mage, låg jag i en ambulans på väg till St. Görans sjukhus i Stockholm. Jag hade svimmat på en restaurang för att magen gjorde så ont. Ambulanspersonalen förhörde mig noga på vår färd genom Stockholms gator. Hon ville veta hur jag levde mitt liv. Jag berättade om mitt arbete, om våra två små flickor, vårt nya hus och mellan raderna hörde hon om mitt jagande efter det lyckade livet. Till slut sa hon; ”Det är inte värt det!” Så rätt hon hade. Det är väldigt få saker i livet som det är värt att förlora sin hälsa för.

Ett och ett halvt år efter ambulansfärden blev jag sjukskriven för min smärta. Allt mitt jagande efter det lyckade livet var slut. Slut var även mitt presterande. Jag trodde att jag hade förlorat mitt liv när all min eftersträvan efter det lyckade livet var slut.

Efter flera år som sjukskriven kunde jag i backspegeln se att jag snarare vunnit mitt liv med hjälp av min smärta. Livet går långsammare, prioriteringarna ser annorlunda ut, kärleken får stå i centrum i vår familj, Gud får mer tid av mig och min längtan efter honom är större. En god vän till mig har en gång sagt att det inre livet är större än det yttre. Jag vill tro att hon har rätt.

Visst är det så att jag fortfarande tycker om vackra saker, snabba bilar, snyggt smink och moderiktiga kläder. Tänker på vad rikt det yttre livet är, men aktar mig för att jaga efter det. Ambulanspersonalens ord hörs som en susning i örat: ”Det är inte värt det.”

Oftast är jag tacksam för att jag blivit tvingad, genom min smärta, att upptäcka ett annat liv, ett rikare liv. Upptäcka att längtan och sökandet efter det inre livet är en mer behaglig form av att leva än jagandet efter det yttre livet.

Jag vill inte sova när kvällen kommer. Det känns som att även solen tvekar och vill stanna kvar lite längre. Det är veckan mellan skolavslutning och midsommar. Jag vill inte sova, även om jag borde. Det jag vill är att njuta av sommaren, varenda liten sekund, här och nu. Njuta av ljusa sommarnätter. Vanligtvis är jag väldigt kvällstrött, vid tiotiden har jag oftast lagt mig. Men skulle jag gå och lägga mig så tidigt nu, så skulle det kännas som ett svek. Som att jag sviker sommaren.

På min mobil lägger jag till en spellista, kallar den ”Försommar”. Där samlar jag de lugna låtarna som förnimmer en stilla och fridfull sommarkänsla. Sådana låtar som jag vill kliva in i och vara en del av. ”Sakta vi går genom stan”, ”Nu är det gott att leva”, ”Man borde inte sova”, Här är gudagott att vara” och ”I denna ljuva sommartid” är några av dem.

Vi trotsar tröttheten och sätter oss i varsin fåtölj, min livskamrat och jag. Det känns som att han inte heller vill svika sommaren genom att sova. Tystnaden, stillheten och pratet blandas i denna ljuva sommarnatt. Jag läser högt ur en sommarpsalm. När jag läser den högt är det som att jag hör den för första gången. ”Se, hur för DIG och MIG hon får så underbara håvor.” Det är för vår skull sommarnatten är så ljuvlig. Det är för dig och för mig som sommaren är så underbar. Det är nu sommaren är här. Det är nu livet är. Det är nu Gud gör sommaren för oss.

Därför kan jag inte och vill inte svika sommaren genom att sova. Nä, jag vill gå ut och njuta av sommarnatten, nu.

”Gå ut, min själ och gläd dig vid
Den store Gudens gåvor.”

Psalm 200

Klockan är strax efter fyra i försommarnatten och jag inser att jag inte kommer att kunna somna om. Solen börjar gå upp bakom husen. Ute är träden skira och ljusgröna. Jag kryper upp i min fåtölj och läser en stund. En bok med sommarandakter ligger uppslagen på bordet bredvid. Blicken fastnar vid en psalm med några äldre ord i sig.

Jag blir lite lycklig utav de där orden såsom; sannerligen, sällsam och besinna. Det är något med de orden, de har lite tyngd i sig, som om att de betyder mer än vad vardagligt använda ord gör. Funderar på om vi använder färre ord oftare och på så sätt sliter ut vardagsorden. Hm, har ingen aning men de äldre orden gör mig alldeles knäsvag.

Om vi tar ordet ”besinna” till exempel så skulle man kunna istället använda ”tänka på”, då inte alls med den tyngden i sig. Besinna kräver lite mer utav den som tar emot ordet. Ordet besinna, för mig, gör att jag behöver tystna, ta mig till en stilla plats, kanske en fåtölj i en lugn miljö eller en sandstrand där horisonten syns långt borta. Idissla ordet, begrunda vad som sägs och låta det sjunka in i hjärtat på mig.

Det är därför jag ser psalmen. Orden tar tag i mig och jag tillåter mig att bli lycklig, styrkt och hoppfull av psalmen;

Var dag är en sällsam gåva,
en skimrande möjlighet.
Var dag är en nåd dig given,
från himlen, besinna det.

Psalm 180

Pirret känns i kroppen, vad har den här dagen att ge mig? Nåd i överflöd. Allt är en gåva. Besinna det!

Med psalmen klingandes i huvudet känner jag mig redo att möta en ny dag, trots att klockan bara är halv fem.

Hemma i vårt fönster ligger en len liten sten. Den är ett minne från en cykelutflykt med familjen. Ibland plockar jag upp den stenen, blundar och smeker den lätt mot överläppen. Då påminns jag om den soliga och varma sommardagen då vi packade picknik-korgen och badväskan, tog våra cyklar och satte våra flickor i varsin barnstol där bak. Jag kan nästa känna hur gott kaffet smakade när vi väl kom fram till havet och såg horisonten. Efter fikat plockade vi stenar och kastade macka. Cykelutflykten fortsatte med ett stopp för bad, ett för lunch och ett för en glass. Vi njöt stort alla fyra av tillvaron den dagen. Stenen, i vårt fönster, fick följa med mig hem som en påminnelse om det goda i livet.

Jag behöver föremål för att påminnas om det som är större i livet.

Vi bor i ett samhälle med ett berg. När vi flyttade till vårt hus så kunde man från köksfönstret se toppen. Då visste jag inte vad berget skulle komma att betyda för mig. För efter bara några år i vårt hus så såg vår livssituation helt annorlunda ut. En smärta som ständigt gjorde sig påmind hade bosatt sig i min kropp. Försökte, trots min smärta, ta mig ut på promenader genom samhället. Min blick sökte sig då ofta upp emot berget och precis som med stenen i fönstret fick jag påminnas om något större i livet. Jag kom ihåg en psaltarvers då jag blickade upp emot berget:

Jag ser upp emot bergen:
varifrån skall jag få hjälp?
Hjälpen kommer från Herren,
som har gjort himmel och jord.
(Ps. 121:1-2)

Jag är tacksam för berget i vårt samhälle. När dagarna är gråa och orkeslösa får jag titta på berget och känna att hjälpen finns där för mig.

Oavsett en liten sten eller ett stort berg så får jag påminnas om Guds godhet och hjälpsamhet i mitt liv.

Några dagar senare kom Jesus tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. När Jesus såg deras tro sade han till den lame: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.”

Mark 2:1-5

Va snopen den lame mannen måste blivit tänker jag. Här trodde han, att om han bara fick träffa Jesus så skulle han bli botad, han skulle då kunna gå, springa och hoppa. Men det första Jesus säger till honom är: dina synder är förlåtna. Ingenting om att kunna gå igen. Så tänker jag en vända till. På något sätt tror jag att det den lame mannen helst av allt ville höra var just detta: dina synder är förlåtna. Vi kan ana att mannen varit förlamad en längre tid. I sin ensamhet och i sin oförmåga att kunna uträtta något så låg han där på sin bädd, tänkte på vad han borde gjort bättre, på allt han ångrat, vilka synder han begått och på hur liten och värdelös han var.

Jag hade en jobbarkompis som ofta frågade hur det var med mig och när jag då svarade ”som jag förtjänar”, så sa han alltid: ”Då måste du må fantastiskt bra, Sara.” Så tror jag Gud tänker om oss. Vi förtjänar det bästa. Han vill att vi ska må fantastiskt bra. Därför tänker jag att Jesus säger till den lame mannen, mellan raderna: ”Tänk inte mer på vad du inte kan göra och uträtta. Ta emot Guds kärlek, dina synder är förlåtna. Lev i friden och betänk att du är älskad för den du är.”

En sjukdom eller något annat kan sätta griller i huvudet på oss. Hur lätt är det inte att vi dömer oss själva, att vi misstroende gör oss själva och att vi förminskar oss själva.
Jesus vill befria oss från vår nervärderande uppfattning av oss själva. Han vill ta bort de tokiga tankarna och låta kärleken slå rot. Han vill att vi ska veta hur värdefulla vi är, hur viktiga vi är och hur älskade vi är.
När den lame mannen kommer till Jesus, ser Jesus på honom i kärlek. Det viktigaste Jesus ger honom är förlåtelse. Och på så sätt ger Jesus honom också upprättelse som människa. Den lame mannens hopplösa tankar om sig själv är som bortblåsta. Han är värdefull och storligen älskad av Gud.

Den vissheten tror jag Gud vill förmedla till den lame mannen och till oss; att veta sig vara älskad är betydelsefullare än allt annat. 

Jesus undervisade sina lärjungar i bön. Han sa:

Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det. Så skall ni be:

Här efter ber Jesus Vår Fader. Själv ber jag den bönen ganska ofta. Men det händer titt som tätt för mig att även Herrens bön blir som Jesus säger, ett rabblande av tomma ord. Då har jag gjort en övning för mig själv. Jag ber sakta, tar strof för strof, låter orden sjunka in, lyssnar och fyller i med mina egna ord. Vad betyder den här bönen för mig, just nu och just här, där jag är i livet.

Min bön kan vara:

Vår fader, du som är i himlen. Min Gud, min Herre, stor och allsmäktig. Du ser allt, känner allt och hör allt. Jag är ditt barn och jag kommer nu.

Låt ditt namn bli helgat. Hjälp mig att leva i tron på din helighet.

Låt ditt rike komma. Hjälp mig leva i Din kärlek och glädje så att den sprids till människor jag möter idag.

Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Du vet Herre vilka jag tänker på nu, bland mina nära och kära. Jag tänker också på mig själv. Du vet vad vi alla behöver just nu och du vill vårt bästa. Nu, här i detta livet och sedan i livet hos dig i himmelriket.

Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Ta hand om min vardag, en dag i taget. Allt det praktiska, maten, arbetet, skolan, gemenskapen och vilan. Hjälp mig att förvalta och förbruka på ett hållbart sätt för miljön och för vår jord.

Och förlåt oss våra skulder, Min synd är stor, Herre, och jag gömmer den gärna. Ge mig vishet att urskilja mellan gott och ont. Gör min synd tydligare för mig. Och låt mig känna din förlåtelse i hela min kropp.

liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Jag blir ibland sårad. Människor i min omgivning kan bli orosmoment som jag stör mig på. Hjälp mig Gud, att se min egen otillräcklighet i det och förlåta snabbt när jag blivit sårad.

Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. Jo, du kan få utsätta mig för prövning men ge mig vishet, kraft och råd att ta mig igenom prövningen så att det onda inte får övertaget om mig.

Ditt är riket. Din är makten och äran i evighet. Jag vill att du ska vara kung i mitt liv och vill nu lovsjunga dig.

Amen

(Matt. 6: 7 – 13)