Vi ställde inte in, vi ställde om som det så fint heter i dessa tider. Firandet av vår 80-åring blev inte vad det från början var tänkt att bli. Men, det blev bra. Istället för ett restaurangbesök på kvällen blev det ett trädgårdsparty, anpassat efter alla föreskrifter. Och det var inte vilket trädgårdsparty som helst. Vita, nymanglade linnedukar, silverbestick med inristade initialer och sköraste finporslinet som hör galafester till. Gula rosor med gräs av olika slag och blå blomster i små glasvaser utspridda på borden. Finklänningen var på hos alla sommarflickor och slipsen knuten på far. Systerdottern skrapade strax innan bort prislappen på de nyinköpta svarta klacksandalerna. Vår far och tillika generösa jubilar bjöd på catering. Och det flera av oss inte visste var att självaste kocken skulle komma hem till trädgården och servera den nylagade maten.

Efter en utsökt god toast Skagen till förrätt fick var och en av oss en låda i skokartongsstorlek. När jag öppnade locket fanns där en plankstek med alla dess tillbehör. I en liten skål bredvid kom den nyslungade, kalla bearnaisesåsen. Doften var ljuvlig och lusten stor att hugga in. I paketet upptäckte jag en liten lapp, från restaurangen, som jag tog upp och läste på. Där stod att just min plankstek var nummer 262.201 från det att de börjat räkna år 1991.

Det vattnades i munnen på oss och varje tugga krävde stor tystnad och njutning i form av tillfredsställande hummande och nickande åt varandra. Det här var gott. Något alldeles speciellt. Måtte middagen pågå länge. Bearnaisesåsen var något alldeles extra och krävde, i min smak, en slickepott för att inget skulle försakas och gå till spillo.

262.201 stycken plankstekar! Kocken som var där borde gjort flertalet av dessa. Med samma finess, med solklar glädje och med samma utsökta resultat. Det är många, 262.201.

Mina gympaskorssulor knarrar mot sanden. På havet syns små krusningar. Lite längre bort på den kilometerlånga stranden ser jag ett äldre par som sakta går ner i vattnet för ett morgondopp. Annars är det alldeles folktomt. Morgonsolen värmer mot mina kinder. I vattenbrynet hittar jag en flaskpost. Nyfiket öppnar jag flaskan och tar ut det hoprullade pappret. Jag läser:

Hej Sara!

Idag är det dag 17.177 i ditt liv. Den här dagen är din! Det kommer bli en bra dag. Som om dagen vore en liten låda fylld med godsaker har jag förberett den till dig.

Först vill jag ge dig tystnaden. Känner du dina hjärtslag, i varje slag är jag med dig. Här i tystnaden är det du och jag.

Eftersom jag älskar dig har jag målat jorden i underbara färger. Idag glittrar det blå havet, den lilla extra vackra effekten vet jag att du särskilt gillar. Ser du det?

Hela dagen kommer vara fylld av små överraskningar speciellt för dig och jag vill att du ska njuta. Du väljer själv Sara, om du vill se dessa, om du vill ta dig tid för dem och om de ska få göra avtryck i dig.
Tyvärr finns det även mörkare inslag under din dag. Smärtan kommer göra sig påmind. Men när den gör det, försök då att tystna, stilla dig och känn dina hjärtslag. Dunk, dunk, dunk. Kom ihåg morgonens tystnad, jag är med dig i varje slag. Du och jag.

Till din dag ger jag dig möten med familjen och vännerna. Ögonblick av glädje, samvaro och delande. Relationer där kärleken växer. Dessa är, vet jag att du tycker, som en riktigt välgjord beasås till en god plankstek.

Allt gott inför dag 17.177!

/Givaren

Med den lokala morgontidningen och en mugg kaffe sätter jag mig ner på kanten av trädäcket i solen utanför köket. Grässtråna kittlar mellan tårna. Ett korsord i tidningen fångar min uppmärksamhet. Det verkar inte vara alltför svårt så jag går in och hämtar en blyertspenna. Ett ord leder till ett annat. Efter en stund tar jag hjälp av synonymordboken i telefonen. Till slut är både kaffet urdrucket och korsordet helt oväntat löst, då jag verkligen inte kan kalla mig för en korsordsmänniska.
Jag bläddrar vidare i tidningen och hittar en annons om en vägkyrka några mil bort. De erbjuder servering, andakt, skattjakt för barn, tipspromenad, en liten pilgrimsvandring på onsdagar och korsord. Ordet korsord står i nära anknytning till pilgrimsvandringen vilket får mina tankar att irra iväg. Kors-ord, vad spännande, funderar på vilka ord som de i vägkyrkan associerar till korset. Lidande, Golgata, sårmärkt och kärlek är några jag spontant kommer att tänka på. Undrar om det är kring dessa ord de samtalar om när de ger sig iväg på pilgrimsvandringen? Inser när jag läser annonsen igen att jag är lite skadad, eller lätt påverkad av min uppväxt i frikyrkan. Trots att jag just löst ett hederligt korsord, förvisso med en synonymordbok till min hjälp, har jag gett kors-ord en helt annan innebörd.

Vid köksbordet sitter vi, en kär vän och jag. Där vid den enkla måltiden och i det lätt stökiga köket kommer samtalet igång. Vi pratar om tron, om det som bär och om det som är svårt. Det ena leder till det andra. Något hon säger får mina tankar att vandra vidare och något jag berättar får en ny innebörd när hon fortsätter sin tankegång. Vi gräver djupare. Ord och meningar korsar köksbordet och för oss till oväntade platser. Det som gör ont i våra liv, såren och trasigheten blottar vi för varandra. Tårarna rinner ner för våra kinder. Vi hittar tröst i varandras sorger. Ärligheten i det som ligger nära våra hjärtan får fritt spelrum. Sanningen gör det enklare och befriar oss. Efter en stund fylls köket av skratt och vi pratar om det där som väcker oss till liv, lusten och glädjen. Vår vänskapsrelation fördjupas och kärleken växer.

Utan att veta om det berör vi vid kors-ord. Det som gör ont ska in vågrät och har sju bokstäver. LIDANDE. Det som bär och ger liv är ett trippel-ord med tre, fyra och sex bokstäver, och ska in lodrätt. TRO, HOPP och KÄRLEK. Det som är så värdefullt har tio bokstäver, även det lodrätt. RELATIONEN.

Men det klart bästa kors-ordet, som är på femton bokstäver ska in vågrät och fyller hjärtat med värme, tacksamhet och en förunderlig aning om något mer. KÖKSBORDSSAMTAL.