Bland det bästa med frukosten är ändå kaffet. Jag häller upp en stor kopp som får räcka under hela morgonmålet. Flingorna och yoghurten slinker snabbt ner. Kvar är en halv kopp, njutbart kaffe och lokaltidningen, lagom fuktig utav nattens regn. Det är en artikel som fångar mitt intresse och jag läser den med stor iver. Jag blir sittandes en stund med tidningen. Uppenbarligen är det väldigt intressant då jag glömmer mitt kaffe för en stund. När tidningen är färdigläst ser jag min kopp och blir riktigt sugen på den sista skvätten kaffe. Jag vet precis hur kaffet ska smaka då jag för koppen till munnen. Det jag inte tänkt på när jag fastnat i tidningen är att kaffet har kallnat. Diskhon blir alldeles nedsprutad av äckligt, kallt, vedervärdig kaffe. Enligt mig kommer kaffe bäst till sin rätt när det är varmt och svart.

I ett ombonat och varmt rum sitter jag och samtal med en syster. Jag har återvänt till det kloster jag började besöka för omkring tjugo år sedan. De senare åren har det blivit mer regelbundet. Här får jag inspireras, växa i tron och i några dagar umgås mer oavbrutet med Gud. Systern och jag kommer att samtala om Guds kallelse. En fråga som ofta dyker upp inom mig. Jag vill så gärna finnas där för Gud och vara ett redskap för honom. Men hur kan jag veta vart jag ska gå för att följa dit Gud vill att jag ska gå. Någonstans ligger en rädsla och pyr för att Han skulle kalla mig dit jag absolut inte vill gå. Systern lugnar mig snabbt och gör mina svulstiga tankar enkla igen. För Gud är viljan det viktiga. Att säga ja till Guds kallelse räcker. I Guds stora helhet finns jag, en liten skärva. Skärvan kan jag se och omfamna men Guds helhet kan jag stundtals bara ana. Därför blir ett leende till någon jag möter på min skogspromenad viktig. I Guds helhet som jag inte ser blir leendet till en bön. Systern fortsätter med att säga att nåden hjälper mig att inte se hela vägen av min kallelse utan den låter mig leva i ödmjukhet och förtröstan på Gud.

Det är enkelheten jag tar med mig därifrån. Att säga ja till Gud där jag befinner mig just nu. Min största kallelse blir då att vara mamma till våra båda tjejer och hustru till min livskamrat. Det är absolut det viktigaste. Då blir också matlagningen, disken, städningen och den alltid överfulla tvättstugan en del i min kallelse. Och som systern säger arbetet blir till en bön. Men även om det enkla får visa mig vägen så kommer ändå tankarna om att det där med att vara mamma är alldeles för banalt. Hur kan strykhögen med tvätt vara min viktigaste kallelse? Jag påminns om systerns ord att jag bara är en skärva av Guds helhet. Tankarna går vidare i mitt huvud, jag låter dem flyga utanför det jag ser. Ler inombords när jag tar utanför-boxen-tankar till min hjälp. För tänk om det är så att jag fostrar FN:s blivande generalsekreterare eller Sveriges blivande statsminister, då gäller det att jag tar mitt mammakall på allvar och ser till att det blir bra.

Liksom kaffet gör sig bäst svart och varmt blir jag bäst använd i Guds helhet som en liten skärva med en vilja att finnas till hands för Guds plan.

Jag har klätt mina barn i tröjan. Från det att de var bebisar till ungefär fem års ålder har svärmor fått sticka tröjan på löpande band, i rätt storlek allteftersom de växte. Till slut tröttnade tjejerna på tröjan och ville ha något annat på sig. Det var då jag fick önska mig en egen.

Nu står jag framför spegeln, stolt och glad över min tröja, min egna pippitröja. Det är inte bara mönstret med de blåa och röda ränderna på benvit bakgrund som tilltalar mig. Utan det är något med Pippi som är så starkt förknippat med tröjan vilket påverkar mig. Pippi är för mig stark, rik, generös, rättvis och modig. Hon är överlägsen i mycket. Dessa styrkor förvaltar hon på ett bra sätt. Hon delar med sig utav sina guldpengar genom att köpa godis och presenter till alla barnen, hon säger ifrån handgripligen när någon behandlats illa och hon räddar de som är i nöd. Ett föredöme för många.

Vi åker genom ett soldränkt landskap. Vid vägrenen växter vilda, färgglada blommor. Ovanför oss ser vi hur en rovfågel får syn på något ätbart på marken. Kossorna går och betar. Det är kolossalt vackert alltsammans. Det är så att jag hojtande vill stämma in med Bo Kaspers orkester när de sjunger, ”Vackert land vi bor i”.

Landet vi bor i är inte bara vackert det är på många sätt fantastiskt. Våra tjejer få gå i skola och lära sig massor. De får dessutom under skoltid lära sig att spela ett instrument. Jag får uppsöka sjukvård och får den hjälp de efter bästa förmåga kan ge mig. Vi bor på en gata med trevliga grannar. I närheten där vi bor ligger en sjö, som vi kan bada i när sommardagarna blir varma, och en skog som erbjuder tystnaden. På trädgården står ett äppelträd som förser oss med äpplen hela hösten. Vi får äta oss mätta och vi behöver inte frysa. Viken rikedom som ges oss. Vi är överlägsna i mycket, precis som Pippi.

När jag tar på mig min Pippitröja får jag reflektera över hur jag likt Pippi kan ta ansvar för det jag fått och förvalta det på bästa sätt. Bli modigare och mer generös. Det är inte bara ett vackert land vi bor i det är också en fantastisk värld vi bor i. Där några har fått mycket likt Pippi och några fått mindre. Pippitröjan får visa mig vägen till det som är mitt ansvar i att förvalta allt det goda jag fått på rätt sätt.

I dörröppningen på väg ut från kyrkan efter gudstjänsten blir jag hejad av en bekantas bekant. Jag har bråttom och hinner egentligen bara med ett ”Hej!” men hon envisas med att följa med ut en bit och frågar: ”Vad gör du nu?” Snabbt svarar jag att jag är sjukskriven och skyndar iväg till min väntande skjuts. I mitt huvud dröjer sig frågan kvar. Tycker frågan är en stämpelfråga och svarar ogärna på den. Oavsett vad svaret hade blivit stämplar frågan mig och jag får svårt att gnugga av mig stämpelsvärtan. Frågan leder till en olustkänsla inom mig när jag på två sekunder ska svara på vad jag gör. När jag ser på mig själv är jag så mycket mer än bara sjukskriven. Sjukskriven är inget jag vill vara och därför försöker jag att inte fokusera på det.

Vi är på cykelsemester för en dag. Under gårdagen har våra tjejers morbror varit på samma ö och cyklat. Han har gömt en skatt till tjejerna. Den enda ledtråd de fått är en bild på en liten häck och en sten med en text på. När vi närmar oss en kyrka på vår cykeltur börjar de ana att skatten kanske är gömd vid en grav. Cyklarna parkerar vi en bit bort från kyrkogården och går den sista biten fram till kyrkan. Fast tjejerna springer i förväg. De är nyfikna och spända av förväntan. Utsikten över havet är bedårande från kyrkans ingång. Det är svalare inne i kyrkan så jag passar på att gå in medan skattjakten pågår. När jag kommer ut igen går jag sakta och läser på en del av alla de gravstenar som finns där. Före namnen står det vad de sysslat med i hela sitt liv, där står bland annat lantbrukare och handlare. Jag kommer till en grav där det ligger två kvinnor begravda, på den står det inget yrke utan ”De dövstumma tvillingarna”. Det hugger till i hjärtat på mig. Vilken stämpel de fått på sig, dessa systrar, när de levde och även efter sin död.

Våra tjejer har för länge sedan hittat skatten som var gömd. Glada och stolta visar de mig sin kexchoklad som de hittat. En choklad de båda kan äta av trots olika allergier. Morbrodern har i kärlek till tjejerna letat rätt på just den choklad som passar dem båda och gjort den något kämpiga cykelturen betydligt mer spännande och lustfylld. Med kexchokladen i handen känner de sig älskade.

Vad jag gör är inte det viktiga utan vad jag är. Inom mig har Gud gömt en skatt. I skatten ligger stämpelborttagningsmedel och den berättar för mig att jag är älskad. Olustkänslan över att inte räcka till eller kunna dra mitt strå till stacken när frågan om vad jag gör kommer upp suddas ut av Guds kärleksskatt till mig. Alla dessa stämplar jag själv har och tyvärr gett alla andra blir utsuddade i borttagningsmedlet. Kvar blir bara det som är inristat i allas våra hjärtan: Du är älskad!

Häcken skiljer oss åt där vi står och pratar, goda grannar emellan. Sommaren har varit lång och varm. Jag utrycker mitt beröm angående min grannes gröna fingrar. Samtidigt som jag tackar henne för att hon hörde av sig till oss när vi var borta och erbjöd sig att hjälpa till med vattning av våra krukor på altanen. Växterna levde och var finare när vi kom hem än när vi åkte. Hon svarade mig med att det bara var vatten som växterna behövde. Och så tillade hon:
-Sara, man kan be om hjälp!

Hon visste inte hur viktiga ord hon sa och hur de grep tag om mig. I mig bor en självständighet och en stor vilja att klara mig själv. Om jag skulle få hjälp tror jag att det inskränker på min frihet. Med andra ord, jag gör mig beroende utav någon när jag får hjälp. Mitt kontrollbehov spelar också en roll. Sättet det görs på blir inte på mitt sätt, är jag rädd för. Inte bara det, jag föreställer mig att hjälpen gör mig ersättningsskyldig. Allt det goda någon annan gör för mig behöver jag betala tillbaka, och det kanske jag inte orkar eller kan. Jag är rädd för de otalade förväntningarna. När jag hör ordet hjälp betyder det alltså för mig en ofrihet. Jag känner mig fången i hjälpen.

Men hur var det egentligen med blommorna på altanen. När vår granne hörde av sig och erbjöd sig vattna innebar detta faktiskt en frihet för oss. I och med värmen som var i sommar kunde vi stanna vid kusten några extra dagar. Vi visste att grannen var hemma och hade koll på vårt hus samt våra växter. Hos henne fanns dessutom bara glädje i att få hjälpa till.

Denna frihet tog jag med mig när jag återigen senare i somras stod inför ett erbjudande. Det handlade om en kväll då min livskamrat och jag fick biljetter till en konsert av min bror som tack för barnvaktshjälp. Barnvakten av våra egna döttrar erbjöd sig mina föräldrar att stå för på konsertkvällen och min syster föreslog gladeligen att köra oss dit vi skulle. Visst snurrade mina gamla tankar i huvudet. Kunde jag ta emot all den här hjälpen? Vad skulle det innebära? Inskränkte den på min frihet? Till slut tackade jag ja till alla fina erbjudanden. Kvällen blev magisk och frihetskänslan var stor både för min man och mig. När vi senare på kvällen återvände till våra döttrar kunde jag nästan ta på den glädje som fanns hos alla som hjälpt till för att göra kvällen möjlig och oförglömlig.

Inser så smått att det ligger något paradoxalt i det där med självständigheten och beroendet. Hjälpen som jag tror begränsar min frihet gör det motsatta. I hjälp grundad av kärlek växer friheten.

Jag får öva min frihet i relationen med Gud, paradoxernas mästare. Be om hjälp, för det här livet klarar jag inte själv. I hans kärleks hjälp ligger friheten.

Han förde mig ut i frihet, han räddade mig, ty han älskar mig. (Ps. 18:20)