Tåla modet

Katter i allmänhet men kattungar i synnerhet är väldigt söta. Men jag tål dem inte. Jag kan inte under en längre stund vistas i samma rum som en katt. Jag står inte ut. Ögonen börja klia, näsan rinner och jag nyser. Det är till och med svårt för mig att vara i ett rum där en katt tidigare har vistats.

För mycket damm har nästan samma effekt på mig, inte känslomässigt (som om dammtussar skulle vara söta) men fysiskt.

Dessutom upptäckte man förra våren genom ett blodprov att jag är intolerant mot histamin. Histamin är det ämne som bildas i kroppen då man är allergisk mot något samt att det finns histamin i viss mat vi stoppar i oss.
Det var den sista upptäckten som gjorde att jag började läsa på om histaminet i kroppen och samtidigt dammade jag även av en del kunskaper jag införskaffat då jag läste till biomedicinsk analytiker. Antihistaminer som vi proppar i oss i form av allergitabletter hjälper oss att stå ut och få bort de tråkiga och stundtals jobbiga lidandena allergierna framkallar. Jag är glad över allergitabletterna för de gör att jag kan besöka vänner med katt, stå ut med dammet hemma och njuta av god mat. På sätt och vis tål jag allt det där tack vare mina antihistaminer.

Vissa saker går inte att skynda på eller för den delen att sakta ner trots att vi gärna skulle vilja. Hemma räknar vi nu dagarna fram till julafton. Några av oss i familjen önskar att dagen idag är dan före dopparedagen. Vi vill gärna skynda på och accelerera. Det där med att stanna kvar och stå ut är inget vi förespråkar.

I garaget står en amaryllis. Jag köpte den i början av december men jag vill inte att den ska ha blommat över när julen kommer därför har jag ställt den svalt. Vill det sig illa så glömmer jag bort den och tar in den i värmen alldeles för sent. När den väl kommer in i värmen går det inte att skynda på växtprocessen så värst mycket. Det tar sin tid för amaryllisen att blomma och oavsett hejarop från min sida går det inte fortare. Det är bara att stå ut, att tåla tiden som krävs. Från lök till utslagen blomma.

Det krävs ett visst mått av tålamod i det som inte går att skynda på.

I höst har min rädsla för framtiden varit större än vad jag stundtals mäktat med. Mitt mod har sviktat och jag har inte stått ut med att vara modig. Jag har inte tålt modet. Ovissheten och okunskap har hejat på rädslan. Tålamodet har lyst med sin frånvaro. För att kunna stå ut i det som inte går att skynda på har jag behövt antihistaminer av bästa sort. Allergitabletter som gör att lidandet, som otåligheten och bristen på mod genererar, försvinner eller i alla fall gör att jag står ut. I lagom stora doser har jag intagit min medicin i form av löften från en svunnen tid och som trots det ändå är högaktuella än idag. ”Han skall vara med dig. Han sviker dig inte och överger dig inte. Var inte rädd, tappa inte modet!” (5 Mos. 31:8)

Jag vänder mig mot Honom som gör det möjligt att stå ut, att tåla modet.

Handtag av hopp

Förra torsdagskvällen var jag med om en jag-måste-nypa-mig-i-armen-känsla. Magiskt och surrealistiskt var andra ord vi använde, min bror och jag. Det vi för tjugofem år sedan trodde var en omöjlighet fick vi nu uppleva live. Det är en speciell känsla det där med att få höra och vara med om något på riktigt. Vår idol, Jakob Hellman, och den vars cd-skiva vi båda näst intill har spelat sönder, stod på scen igen, efter trettio år. Han hade då det begav sig gett ut en skiva och efter det tog han en paus. När min bror och jag hittade hans musik var han inte längre aktiv på scen och hur gärna vi än ville se och höra artisten live gick det inte. Förrän nu.
Det var särskilt de gamla låtarna som grep tag i oss. Även om vi länge längtat efter ny musik från denna kreatör och konstnär. Jag slungades tillbaka i tiden, till nittiotalet, då när jag kunde känna igen mig i hans, på något sätt, lättsamma vemod.
Konserten slutade han med en låt som han presenterade med hjälp av ord från sin livskamrat: ”Lämna alltid församlingen med ord om hopp”.
Från det som vi trott var omöjligt på nittiotalet till en möjlig kväll, live, i decembermörkret gav hela konserten en ton av hopp.

Dagen efter möter jag min vän. Det blir ett innehållsrikt möte även om det tidsmässigt är väldigt kort. Hon bär på ett stort vitt paket som hon lämnar över till mig.
– Innehållet heter ”Hopp”, säger hon och ler mot mig. Fler ord behöver hon inte säga. I mina ögon bränner det till av tårar. Hon vet att min höst har varit slitsam, tuff och mer än jobbig. Att hoppet har varit en bristvara hos mig.
När jag kommer hem öppnar jag det väl och omsorgsfullt inslagna paketet. Bland wellpapp och silkespapper tar jag upp en ljuslykta i metall och glas. Om man skulle behöva förflytta lyktan finns där ett handtag. Handtaget är i form av ett kors. Jag letar genast fram ett ljus och tänder min fina lykta. Korset och ljuset bär på hoppet. Symboliken är vacker.
Min vän har under hösten burit på hoppet åt mig. När jag inte orkat själv att hoppas har hon funnits där, tagit min hand och delat med sig utav sitt hopp.
Jag har också insett vikten av hopp i en människas liv, en nödvändighet.
Hopp, detta livselixir.

Både artisten och min vän bär hoppet och för det vidare. De är handtag av hopp. Det som för mig känts omöjligt eller kanske rent av varit ett förtvivlat läge har med hjälp av ett handtag lyst upp i mörkret.

”Jag vaknar av att en vårvind vänder bladen
Solen står som ett rakblad på fasaden
Mitt emot mitt öppna fönster
Och ingen annan syns till
Tänk dig, stå i pyjamasen och se
Kalla, kalla kristaller smält, smält ner
För solen lyser utanför
Och skuggor målar mönster
Och vintern dör.” (Jakob Hellman)

Hör! Med handtag av hopp runt omkring oss klingar det av ljuv musik.

Åsnefölet

I köket doftar det nystekta köttbullar. Vår äldsta dotter sitter och snörvlar vid köksbordet. Imorgon är det första advent. Bredvid mig vid diskbänken står vår yngsta dotter, frisk, fylld av energi och villig att hjälpa till med att förbereda dagens lunch. Hon skalar potatis med stor iver tills hon tröttnar och jag får ta över. Gurkan skär hon i stavar och de skivade morötterna lägger hon i kastrullen. Såsen fixar hon själv med hjälp av beskrivningen på såspaketets baksida. Det sprider sig en väldoft i köket och magen kurrar lite. Eftersom jag inte är så värst förtjust i lingon kommer jag sällan ihåg att plocka fram burken med lingonsylt på bordet men den yngsta dottern har koll. Hon har så mycket koll på vår lunch att jag smiter iväg en liten stund för att vila. Efter några minuter ropar döttrarna efter mig och min livskamrat. Maten börjar bli klar. Jag berömmer tjejerna och tackar för hjälpen. Men den äldsta dottern invänder och menar att hon inte har bidragit med så mycket. Hon orkade helt enkelt inte idag, förkylningen satte stopp. Fast tiden har hon haft bra koll på. De kokta morötterna blir min favorit på lunchbordet. De är alldeles lagom länge kokta. För att inte tala om de krispiga grönkålschipsen som varken är brända eller sladdriga. Det viktigaste jag bär med mig efter lunchen är döttrarnas vilja att hjälpa till och sällskapet jag fick där i köket vid förberedelserna, tanken att jämföra arbetsinsatser finns inte.

Tänk att det skulle ta mig drygt fyrtio år att upptäcka det lilla fölet. Åsnefölet som var med då Jesus tågade in i Jerusalem. Kanske beror det på att vi ofta bara talar om åsnan i bestämd form singularis som Jesus red in på, men enligt Matteus var åsnorna två!

”När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.” Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” (Matt. 21:1-9)

I min fåtölj när jag sitter och läser efter lunchen om Jesu intåg i Jerusalem fastnar mina tankar på det lilla åsnefölet. Jag tänker på hur det lilla fölet skuttar bredvid sin mamma, ovetande om sin egen betydelse. Rent fysiskt ser jag hur den starka lastdjurs-mamman bär på Jesus, fram genom Jerusalems gator. Medan det lilla fölet, som inte bär på så mycket, är med och lockar en helt annan kategori människor till Jesus med hjälp av sina stora ögon och sina hoppskuttande steg.

Magen kurrar inte längre och jag är köttbullsmätt. Om jag någon gång skulle vilja jämföra mig vid ett åsneföl så är det nu. För likt det lilla fölet bär vi fram Jesus på våra egna sätt och framför allt efter vår egen förmåga. Det lilla goda vi gör, som i stunden kanske känns betydelselöst, kan få väsentliga konsekvenser för någon annan.