Några småhopp på stället, gapande munnar, ordlös tystnad, små tårar i ögonvrån och till slut leenden som spred sig över ansiktena var kroppsliga sensationer vi beskådade min livskamrat och jag när vi hade tagit med oss våra döttrar in till garaget för att visa upp vårt senaste inköp. Lekstugan som stod längst in i vår trädgård hade vi några veckor tidigare sålt. Pengarna vi fick hade vi använt till en ny leksak till tjejerna. Kartongerna i garaget innehöll en nästan fyra meter i diameter stor trädgårdspool. När chocken lagt sig steg jublet i garaget, men de kunde inte riktigt fatta att det var sant. Deras dröm som de så länge gått och burit på var äntligen en verklighet.

Efter kvällsmaten satte vi igång att hjälpas åt med att plocka upp poolen och alla delar. Det gick förvånansvärt bra ändå. Och hyfsat snabbt.
Dagen efter satte vi på vattnet till trädgårdsslangen vid åtta på morgonen. Med jämna mellanrum gick jag ut för att titta till vattenflödet men oj, vilken tid det tog. Jag kunde knappt märka någon nivåskillnad. Poolen var stor och mycket vatten gick åt för att fylla den.

Det var något rofyllt med att stanna till och se på hur vattnet långsamt fylldes på.

När döttrarna kom hem från skolan var det fortfarande nästan en fjärdedel kvar innan den var fylld. Det dröjde ytterligare några timmar innan de kunde sätta på sig badkläderna och plaska ner i det trädgårdsslangskalla vattnet. Kallt som ett ishav om någon skulle fråga mig.

Det är poddarna-och youtube- gudstjänsternas tid. För några veckor sedan lyssnade jag på en predikan från pingstdagen. Pastorn pratade om vad lärjungarna gjorde tiden mellan Kristi himmelfärdsdagen och pingstdagen. Hur det står att de, när de blivit lämnade av Jesus, höll ihop under ständig bön. Lärjungarna hade då ingen aning om hur länge det hela skulle pågå. De anade att de väntade på något men visste inte på vad och när. I backspegeln kan vi se på hur de där dagarna blev en mellantid. Pastorn jämförde vår tid nu, med ett virus som härjar över hela vår jord, som en sån mellantid och mina tankar fladdrade iväg. Vi har inget slutdatum på det här än och vet inte heller vad det är som kommer ut på andra sida.

Vi lever alla i olika sådana mellantider emellanåt. Då när vi känner oss verkningslösa, ineffektiva och onyttiga i både våra egna och andras ögon. När livet gått i stå och vi väntar på och längtar efter något. För min del har detta pågått i drygt åtta år. När önskan och viljan finns men inte orken. När meningslösheten kommit krypande och framför allt rastlösheten som varit fånge i en onyttig kropp försökt att slå sig fri.

När jag sitter där vid poolkanten och ser på hur vattnet sakta, sakta stiger kommer jag att tänka på ett citat av Wilfrid Stinissen. Han skriver om hur man på bästa sätt använder den här tiden och hur viktig den är. ”Det finns ingen nyttigare förberedelse för framtiden än att så helhjärtat som möjligt utföra den uppgift Gud ger dig just nu.” Mellantiden, i-väntan-på-något-bättre-tiden, kan kännas meningslös och tråkig, som när poolen långsamt fylls på med vatten. Men den tiden är essentiell och inget annat än vårt nu.

I varsin fåtölj satt vi uppkrupna, vår dotter och jag. Ett skriftligt läxförhör om tiden kring första halvan av 1000-talet, medeltiden, fick mig att läsa på och välja ut frågor från hennes papper om allt som hon skulle kunna. Det handlade bland annat om heliga Birgitta och om hur hon hade fått ett tilltal från Jesus om att bilda ett nunnekloster i Sverige. Hon hade därför begett sig till Rom för att få påvens godkännande. Där hade hon fått vänta i tjugo år på att han skulle komma hem och under tiden hade hon gjort en pilgrimsresa till Jerusalem.

Vissa viktiga ord skulle dottern även ha koll på och veta betydelsen av, pilgrimsresa var ett av dessa. Hon hade läst på och visste att en pilgrimsresa är när en person reser till en helig plats.

Utanför kyrka dyker fler och fler församlingsmedlemmar upp. Var och en med en liten ryggsäck på ryggen fylld med vatten och fika. Vi känner hur sommaren äntligen är på väg. Solen har letat sig fram och det är alldeles lagom värme i luften. Det är en perfekt dag för en liten pilgrimsvandring.

När det är tio personer på plats delar pastorn ut några blad med texter och sånger på som ska bli vår följeslagare längs vägen. Jag får ansvaret att ta täten och visa vägen för den första gruppen, eftersom jag råkar veta vart vi ska.

Första ledordet och det som sätter tonen för vår färd läser vi utanför kyrkan innan vi beger oss ner mot ån som rinner genom samhället. Med heliga Birgittas ord i våra hjärtan, ”Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den”, lämnar vi kyrkan och den andra gruppen som nu står redo på tur.

Längs med ån vandrar vi bland knaggliga rötter och på små träspångar över vattnet. De skira bokträden släpper igenom solens strålar och vattnet gnistrar likt diamanter på ytan. Vi går genom Guds egen katedral och njuter stort av hans skapelse.

Jag går längst fram och hör hur de bakom mig småpratar förnöjsamt med varandra. Vid något lite knivigare passage där stigen är brant med lätt halkig jord vänder jag mig om för att se hur det går. De något starkare hjälper den som känner sig osäker och lite mindre stabil på benen. Sakta går vi vidare.

Vid vår fjärde hållplats får jag tala tydligt och starkt för att överrösta vattnets porlande.

Till vårt nästa stopp går vi i tystnad. Det är något speciellt med att vara tysta tillsammans konstaterar vi. Någon delar en tanke med oss andra innan vi går vidare.

Efter en stund får jag frågan om det inte snart är dags för kaffe.

Vid en glänta finns det träbänkar runt ett par grillplatser. Där slår vi oss ner på lagom avstånd till varandra. Nästa grupp med mer spring i benen dyker upp. Åldersspannet på oss som vandrar sträcker sig från 6 till 86 år.

När vi fikat klart och får heliga Birgittas ord återigen följa med oss på vår fortsatta vandring.

Tillbaka till kyrkan knyter vi ihop förmiddagen tillsammans. En pilgrimsvandring i all sin enkelhet.

Senare funderar jag på hur målet för vår pilgrimsvandring stämmer överens med det dottern tydligt och klart kunnat svara på, målet med en pilgrimsresa som är en helig plats. Vår lilla vandring hade också ett helig plats i sikte. Där gemenskapen med varandra i alla åldrar, omsorgen om varandra, tacksamheten till Guds skapelse, brödet som vi bröt tillsammans och ordet vi delade blev till en helig plats inne i våra hjärtan.