I den halvdunkla foajén hänger jag min täckjacka. På väg in i kyrksalen möter jag en medmusikant. Han hälsar glatt och ivrigt. Hans entusiasm inför kvällen går inte att ta miste på. Längst bak i lokalen, bakom alla bänkar lägger jag mitt fodral och packar upp min bastuba. Nickar åt ytterligare några musikanter medan jag spelar några toner och värmer upp instrument och läppar.
Vi är en brokig skara människor som möts med ett stort gemensamt intresse, brassmusik. Nördigt säger många. Välsignat säger vi. I kapprummet utanför kyrksalen har vi inte bara hängt våra jackor. Där hänger även våra yrken och jobb, vad vi tjänar, vår ålder och vårt utseende, pengarna och lånen vi har på banken och var vi bor. Allt det där är helt ovidkommande för en roligt utmanande musikalisk kväll tillsammans.
Min plats i brassbandet hittar jag långt bak, mellan hornen och pukorna. Under tiden som jag plockar upp mina noter och notställ byter jag några ord med mina tubaistvänner om hur veckan varit sen sist. När alla hittat sin plats tar vi några gemensamma toner för att värma upp oss tillsammans. Lyssna in var vi har varandra och hur dagens klang låter. Notfiskalen delar ut nya noter till var och en av oss efter den stämma vi besitter. Några av oss är helt ensamma på sin stämma och andra av oss har sällskap av en eller två kompisar. Nya noter betyder också ofta fler felspelningar och mer att öva på. När någon eller några spelar fel, så att det tydligt hörs, slår dirigenten av och vi tar om stycket antingen från början eller strax innan felspelningarna inträffade. På så sätt övar vi och tränar vi på att det ska bli rätt. Fel gör alla. Ingen dömer. Det ligger en förståelse och tolerans i felen. Alla vill göra sitt bästa, för de andras skull. Målet för kvällen är att ha roligt, njuta av brassmusik och öva, för att tillsammans bli ett bättre brassband.

I en annan kyrksal drygt någon mil bort, några år senare, sitter jag i en tom bänk. Under min morgonpromenad i tider av en pandemi har jag stannat till vid kyrkan och smitit in. På kyrktorget har det annars välfyllda kapprummet varit tomt från jackor. Jag tar några djupa andetag och låter pulsen inta viloläge efter den raska promenaden. Ljusen på altarbordet är tända. Tystnaden vilar i kyrkorummet. Jag går fram och tänder ett ljus i ljusbäraren. På väg tillbaka till bänken blickar jag ut över den tomma och mörka kyrksalen. I fantasin ser jag hur dörrarna längst ner öppnas. En efter en, gammal och ung, frisk och sjuk, lång och kort, smal och tjock, sätter sig ner i bänkarna. Ett dovt mummel hörs genom bänkarna. Takkronorna lyser med sitt milda sken. Tätt intill varandra sitter folket i bänkarna för att alla ska få plats. Ute i kapprummet hänger alla ytterjackor. Där hänger också egoismen, högfärden, rangordningen och den så kallade fasaden som så ofta döljer de vi i själva verket är. Det är en brokig skara människor i kyrksalen, avskalade från egoismen. Allt som är ‘jag’, ‘mig’, och ‘mitt’ syns inte till. Ett enda stor ‘DU’ finns på våra läppar.
Vid nattvardsbordet delar vi Livet med varandra. Märkligt säger många. Välsignat säger vi. Det gör inget att våra fel och brister syns och hörs. Förlåtelsen är nära, den ligger i luften. Alla gör sitt bästa, för de andras skull. Vi är där för att vi längtar efter Kärleken. Målet är att öva, genom att vi öppnar våra hjärtan för Honom som älskar, förlåter och ger hopp, för att tillsammans bli mer kärleksfulla.