”Skynda, skynda nu är det bråttom.” Är det verkligen det? Vad är det vi har så bråttom till? Det är så mycket som vi människor ska göra och hinna med. Det har på något sätt blivit ett normaltillstånd att kunna bocka av så många aktiviteter och sociala sammanhang som möjligt. Även på semestern är det en väldig massa sommarland, städer, sevärdheter och matställen som ska besökas. Stark är den som uträttar mycket, har nästan blivit ett motto. Det kan till och med ses som en svaghet att leva sitt liv långsamt.

I min brådska hinner jag inte alltid se vilka positiva effekter långsamheten har på mig. Jag tänker ändå att skiftningarna i livet blir tydligare utav att leva livet långsammare. Tänk dig en färgstark och mönsterfylld badboll. Ju fortare den snurrar desto sämre ser vi motivet och färgerna. Med en långsamt rullande boll mot nya äventyr hinner vi uppfatta alla mönster, till och med färgernas nyanser.

Vi har i vår lilla familj blivit tvingade, på grund av sjukdom, att leva livet långsammare än de flesta. Vi har inte kunnat hänga med och göra allt det där roliga alla andra gör. Visst är det stundtals en sorg men någonstans även en gåva. För när vi väl har gjort något så har vi njutit stort och varit tacksamma till det som har blivit oss givet. Minnena har inte blivit så många men kanske, hos oss, mer helhjärtade och glädjefyllda.

Det finns en större acceptans för långsamhet vid en sjukdom, men alla människor borde ha rätt till ett långsammare liv. Rätt att säga nej utan förklaringar och krav.

Något som hör ihop med långsamheten är tålamod. När min man och jag träffades så blommade en stor förälskelse upp. Det kom att dröja två år innan vi till slut valde varandra. Stundtals gick dessa två år väldigt långsamt och var oerhört tålamodsprövande. I efterhand så kan vi se att långsamheten, i vårt fall, verkade till det bästa. Vi behövde båda denna tiden för att mogna, för att läka och för att skapa tillit. Vår kärlek och längtan växte. Då, under dessa år, tröt ofta tålamodet och jag önskade mig inget annat än en quick fix. Är idag säker på att vår relation blev bättre utav långsamheten.

Tänker mig ibland Gud som Skalman i Bamse. Där ”skynda” är det fulaste ordet som finns och där tålamod är något som han bär på i sitt skal. Gud är inte känd för att vara rastlös och vill inte att allt ska hända på en gång. Han vill att mitt hjärta ska hinna med och Han väntar in mig tills jag är redo. Långsamheten blir till en styrka. Hinner jag se det?

Några av mina vänner och jag, vi hade en fiktiv byrå i tjugoårsåldern. I den här påhittade byrån samlade vi på män, kända och okända. Detta kan tyckas lustigt och konstigt. Med glimten i ögat och med en längtan efter ”Mr. Right” så skapade vi den här byrån. Såg vi en snygg man så sa vi: ”Honom skulle man ha i en byrålåda”, för att kunna plocka fram hemma och njuta av hans skönhet. I byrålådorna låg till exempel män för sin skönhets skull, män för sin fina sångrösts skull och män med sina djupa tankar. Tanken med byrålådorna var väl egentligen att vi samlade på egenskaper, hos män, som vi tyckte om. Byråidén var en skämtsam och skojig illusion i väntan och längtan efter en man att dela livet med.

Det var väldigt längesen jag använde de fiktiva byrålådorna till just ändamålet att fantisera ihop en fantasiman. Däremot skulle jag önska att alla människor hade en byrålåda i sitt liv fyllt med sitt eget lilla brassband. Inte på grund av att just brassmusik är så härligt att lyssna på, vilket det i och för sig är, utan för den omsorg och kärlek som finns hos ett gäng med män/gubbar i åldern mellan 20 och 80 år.

Jag hade varit förhindrad att delta några år i det brass som jag är medlem och spelar i. Att få komma tillbaka och dela kärleken till musiken med en så brokig skara människor var väldigt speciellt och glädjefyllt. Dessutom kände jag mig efterlängtad och betydelsefull efter alla år borta. Alla stämmor behövs, alla bidrar med något och alla blir sedda, eller hörda som i det här fallet med brassmusik. Det är en riktig kärleksboost att få vara med i en sådan gemenskap. Här spelar det ingen roll hur jag ser ut, hur mycket jag tjänar, hur gammal jag är eller vilka åsikter jag har. En gång i veckan får jag plocka fram min byrålåda med alla gubbar i. Tacksam att jag kan och får vara med. Den kärleksboosten skulle jag önska att fler fick uppleva i livet någon gång och på något sätt.

Idag vet jag hur en urvriden disktrasa känner sig. Tröttheten känns i varenda cell. Det är en dag att bara vara i. Inte låta några krav eller ambitioner ta övertaget. Det är svårt att inte rusa iväg i tanken över saker som borde göras. Då blir även tankarna trötta. Viljan är stor att orka så mycket. Min livskamrat har semester och våra flickor har sommarlov. Alla är lediga tillsammans. Men för mig är det ingen semester. Det är vi väl medvetna om. Som sjukskriven är det inte en självklarhet att sommarledigheten är den mest vilsamma stunden på året. Då när alla är lediga vill jag så mycket. Jag pressar mig så hårt det går för att semester och sommarlov ska bli så minnesvärda som möjligt. Vill ju inte att alla sommardagar ska levas från sängen.

Med tröttheten kommer vissa mindre angenäma sidor fram hos mig. Tjatet inträffar oftare, sårbarheten blir större, gnället hörs oftare och tårarna rinner lättare ner för kinderna. Tröttheten har mig i sitt grepp och orken lyser med sin frånvaro. Hur ska jag kunna få kraft för den här dagen?

Jag går förbi kylskåpet och blicken fastnar på en magnet som hänger där. Magneten är köpt på en second hand och på den står det; ”Gårdagen är förbi Morgondagen har vi inte sett. Idag hjälper Herren.” Vissa dagar, som idag, är det disktrasetillvaron som gäller och inget annat. Varandet blir det viktiga. Idag får jag hämta kraft. Gårdagen var rolig och den är jag tacksam för. Det är inte dags att göra några stora planer för morgondagen. En dag i taget, är alldeles lagom, för att känna efter. Hur mycket räcker energin till? I varandet hittar vi en balans mellan det roliga och den välbehövliga vilan. ”Idag hjälper Herren”

Längtan kan vara så mycket och göra så mycket med mig. Ibland är jag rädd för längtan, kanske inte för längtan i sig, utan mer vad som händer med mig om det jag längtar efter inte skulle gå i uppfyllelse. Min man har berättat att när vi träffades, innan vi blev tillsammans, så hade jag sagt till honom att jag inte ville ha några barn. Så här i efterhand kan jag inte förstå hur jag kan ha yttrat något sådant. Jag har ju alltid älskat barn. Kanske berodde det på att jag i det skeendet i livet inte ens vågade hoppas på att jag skulle möta en man att dela livet med, hur skulle jag då kunna släppa på längtan efter barn också. Rädslan var antagligen för stor för att ens våga längta.

Det kan finnas en sorg i längtan också. Så enkelt men ack så jobbigt, om solen inte skulle titta fram under ens sommarsemester på fyra veckor. Ett helt år har man gått och längtat, längtat efter solen och så regnar hela semestern bort. Det är klart sorgen bor i längtan också. Likaväl finns den stora glädjen i längtan. När hoppet och drömmar förenas och blir till verklighet.

Strax innan sommaren fick jag ett sms av en vän. Vi hade några dagar tidigare lunchat tillsammans på ett av stans alla caféer. Våra luncher blir ofta långa med mycket prat om livet. Hon skrev att hon såg fram emot hösten då vi skulle luncha tillsammans igen och så avslutade hon med orden; ”tänk att längtan kan vara så fint”. Längtan är också vacker.

I längtan bor risken att den övergår till ett jagande. Då behåller den inte sin skönhet längre utan går sönder en bit. Längtan blir rastlös och forcerande.

Det finns så mycket att längta efter, men längtans moder eller den stora längtans ursprung tänker jag ändå är längtan efter kärlek. Längtan efter att vara älskad. Jag tror vi alla bär på det innerst inne, hela tiden. Vi vill alla vara älskade. Tänker mig längtan som en hink och fylls den på med kärlek, så stillas den längtan i oss som vill skena iväg till ett jagande. För mig är Gud kärleken. Han finns i all kärlek och älskar oss så ogreppbart mycket. Bejakar jag hans kärlek så fylls min hink på och mitt jagande stillas.

Under en längre period har jag inte haft möjligheten att gå på gudstjänster. Så en höst för några år sedan hittade jag en gemenskap som samlas varje fredag till bön. I stillheten och i bönen möts livserfarna människor, män och kvinnor som brottats, kämpat och vandrat tillsammans med Gud en längre tid än vad jag gjort. Här får jag fylla på min hink tillsammans med andra. Det var först när jag kom hem efter min första gång där som jag kom på mig själv om en längtan som gjort sig påmind; längtan efter en gemenskap med Gud tillsammans med andra.

Vi befinner oss nästan exakt mitt i sommaren idag. Igår åkte vår familj ner mot havet och mina föräldrars sommarstuga. Då vi passerade bondgården, där de säljer grönsaker och där man även kan plocka jordgubbar och majs, utbrast vår yngsta dotter att vi behöver plocka jordgubbar. Vi behöver det för att det är en rolig aktivitet som hör sommaren till. Kanske är det dags så här i mitten av sommaren att göra en resumé, vad har vi gjort som vi njutit av och är tacksamma för? Och vad har vi kvar av saker vi skulle vilja göra, såsom att gå i ett stort land av jordgubbsplantor och äta sig mätta på färska jordgubbar.

Förutom att vi befinner oss mitt i sommaren så befinner jag mig idag nästan mitt i livet, då jag fyller strax över fyrtio (om jag får uppleva ett medel-livslångt liv). Kanske är det dags att tänka till och fundera på vad livet har gett mig hittills och vad är jag tacksam för. Lever jag i min dröm? Har jag önskningar som jag ännu inte upplevt? Är jag den människa jag vill vara? Ger jag tillräckligt med tid till de människorna jag älskar?

Hemma är det fest på nyårsafton. Då summerar vi året som gått. Minns tillbaka på stunder av glädje och av sorg. Vi gör en 5-i-topp-lista på årets fem bästa. Det blir som en lite tacksägelselista. Saker vi gjort eller fått som vi är tacksamma för. När klockan närmar sig tolv tar vi fram en rislykta. En sån där lykta ni vet som man tänder eld på och som sakta stiger mot skyn. På den här rislyktan skriver vi ner de drömmar och önskningar vi har inför det nya året. Allt får komma med, små drömmar och stora drömmar. Personliga önskningar och önskningar som rör hela familjen. Sen vid tolvslaget släpper vi iväg lyktan upp mot himlen. Till Gud med våra drömmar och böner.

Ibland är det klokt, kanske på sin födelsedag eller på nyårsafton, att stanna upp och fundera på var jag är i livet, var mina drömmar är och vad jag är tacksam för. Lämna det till Gud och tillsammans med honom leva livet.

Ögonen glittrade på vår yngsta dotter. Hon hade precis varit hos frisören och rakat av delar av sitt långa, ljusa hår. Det hade blivit exakt så coolt som hon ville ha det. Jag hade stått bredvid med skräckblandad förtjusning. Vi kom fram till att det var väldigt modigt gjort av henne.

Kom då att tänka på en annan modig kvinna som jag läste mycket om för några år sedan. Den våren hade jag varit sjukskriven i flera år, gjort flera operationer men inget hade hjälpt mig mot min smärta. Nu hade man hittat en ny trolig orsak till det som gjorde så ont och jag stod i begrepp att göra ett nytt ingrepp i min mage. Skulle det den här gången hjälpa mig mot min smärta, den som påverkade hela våra liv? Mitt hopp var stort men samtidigt kände jag mig som en fegis. Att läsa om någon som lider ungefär på samma sätt som en själv kan ofta bli till en styrka. Hittade berättelsen om kvinnan med blödningar i evangelierna. Hon var kvinna; check! Hon led av en kvinnosjukdom; check! Hon hade lidit flera år; check! Hon hade gått till flertalet läkare utan att få hjälp; check! Hon hade stundtals blivit sämre; check! Hon var modig; INTE check på den! Där gick våra vägar isär. Hon hade modet att lita på Gud. Bara hon fick vidröra tofsen på Jesu mantel så trodde hon att hon skulle bli frisk. Och mycket riktigt, hennes tro hjälpte henne.

Den där morgonen, på dagen, innan ingreppet satt jag i min fåtölj och tänkte på kvinnan med blödningarna. Jag tog sats och bestämde mig för att vara modig och våga tro. Överlämnade mig helt åt Gud den dagen. Formade min bön: ”Låt mig röra vid din mantels tofs då du går förbi.” Kände modet i hela kroppen. Min rädsla var stor men friden var större. Spänningen fanns där också, skulle detta vara den dagen då jag blev helad? Allt knöt jag ihop och la tillsammans med mig själv i Guds famn. Vilade i psaltarordet; ”jag är helt i din hand”. Hela jag, hela tiden.

Ingreppet tog flera timmar och tillbaka på sjukhussalen förklarade läkaren med fina ord att de inte gjort något utan bara tittat samt tagit en hel del röntgenbilder. De var nöjda med bilderna och till hösten kunde jag räkna med ett nytt ingrepp på ett större sjukhus.

Ingenting hade alltså hänt med min smärta. Jag var säker på att Han inte hade synts till med sin tofs den dagen. Inte just då så skulle jag bli frisk. Vad skulle hända med min tro och tillit efter denna dag. Hur skulle jag komma över att jag fortfarande var sjuk, jag som varit så säker på Guds helande tofs. Konstigt nog var friden stor. Besvikelsen infann sig aldrig. Insåg att för mig hade resultatet av ingreppet varit det viktigaste. Det låg en lång härlig sommar framför oss. Längtan efter att bli smärtfri var stor. Resultatet, kroppsligen, blev inte alls det jag hade sett framför mig. Jag som trodde så innerligt på att jag skulle bli frisk denna dag, men de hade bara tagit några röntgenbilder. Istället blev resan till resultatet det verkligt viktiga; att upptäcka modet inom mig och känna tillit till Gud.

Tofsen blev, för mig, en symbol för modet. Modet att fortsätta våga tro på det omöjliga.

Under semestern några veckor senare, efter ingreppet, var vi inne i en inredningsaffär och där låg det; ett bokmärke med tillhörande tofs. Jag köpte två, en till mig själv och en till en nära vän som jag visste också var i behov av modet. Tofsen ligger nu i min bibel nära kvinnan som vågade och vann allt i sin tillit till Jesus.

”När Jesus var på väg dit pressade sig hela mängden på honom. Där fanns en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år. Hon hade gjort av med allt hon ägde på läkare men inte lyckats bli botad av någon. Nu kom hon bakifrån och rörde vid tofsen på hans mantel, och genast upphörde blödningen. Då sade Jesus: ”Vem var det som rörde vid mig?” När ingen ville svara sade Petrus: ”Mästare, alla knuffas ju och tränger sig på dig.” Men Jesus sade: ”Någon rörde vid mig. Jag kände att kraft gick ut från mig.” När kvinnan förstod att hon var upptäckt kom hon darrande fram och föll ner för honom och berättade inför allt folket varför hon hade rört vid honom och att hon genast hade blivit botad. Då sade han till henne: ”Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid.”
                                                                                                                                          (Luk. 8:42-48)

Det finns få platser på jorden som har en så kroppslig inverkan på mig, som att få se horisonten långt där borta. Ända sedan jag var nyfödd har mina föräldrar, syskon och jag tillbringat somrarna vid en lång sandstrand med ett stort hav och en fantastisk horisont. När mina syskon och jag var små gick vi ofta ner till stranden på sommarkvällarna för att se solnedgången men också för att avsluta dagen med ”Gud som haver”. Bönen på stranden följde med mig och som ung vuxen blev det ännu fler stunder på stranden med blicken fäst ut mot horisonten. Ofta, eller nästan alltid, var jag där ensam pratandes med Gud. Det var här jag fann stillheten och Gud i den. ”Bli stilla och besinna att jag är Gud” (PS46:11), blev ett ledord för mig. För mig blev Gud och horisonten något som hörde ihop.

På stranden, med blicken fäst mot horisonten, har jag skrattat och gråtit. Där har vi haft sena grillkvällar, goa picknickar med tända värmeljus, lekfulla baddagar, långa promenader, en romantisk förlovning och läst många böcker. Det som innefattat livet har också funnits med vid horisonten.

Vad är det då denna blick ut mot horisonten, detta spikraka streck, gör med mig? Min livskamrat säger att han ser på mig hur jag kommer till ro när jag får möta horisonten. Hur lugnet sänker sig över mig och jag bara är. Även när vågorna går höga så känner jag frid i kroppen. Där när himmeln möter jorden. Att stå där på sandstranden och blicka ut mot horisonten känns så oändligt, ogripbart och ovetandes. Som Gud är för mig. Ändå ger det mig ett sådant lugn. Jag får erfara Gud i horisonten. Det är där jag finner ro. En psaltarvers som förmedlar horisont för mig är ”Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer min räddning.” (PS 62:2)

Oavsett vågor eller en spegelblank yta, när jag ser horisonten så får jag ro.

Var finns den plats där du finner ro, den plats som förnimmer Gud i ditt liv?

”Åh, nu har de köpt en ny bil. Va fin den är, finare än våran.” ”Oj, hur kan han ha hunnit med så mycket i sitt liv. Redan chef och endast 32 år.” ”Tjänar de så bra med pengar? Hm, och jag skrapar nog inte ens ihop hälften.” ”Ikväll kände jag mig riktigt snygg och smal i mina kläder, i jämförelse med de andra.”

Tankarna virvlar runt i huvudet. Skäms lite för vad jag tänker på. Händer titt som tätt att jag jämför mig med andra. Hur står jag i konkurrensen? Är jag bättre, finare, rikare? Hur ser min karriär ut i för hållande? Håller vårt hus måttet? Är jag snygg nog?
Det kan vara utbildning, karriär, lön, ålder eller utseende som jag jämför. Men, vad gör de tankarna med mig som människa? Förutom att jag skäms lite eller ganska mycket? Leder de här tankarna till något bättre i mitt liv? Nä, snarare gör dem mig till ett mindre ”jag”. Tycker jag andra lyckas bättre med exempelvis högre lön, framgångsrikare karriär eller snyggare bil så gnager ett uns av misslyckande inombords på mig. Jag bidrar till min egen förminskning och känslan av att vara värdelös infinner sig. Det finns andra gånger då jag istället känner mig lite förmer än andra, kanske lite snyggare eller lite mer påläst, mitt ego växer. Då slår jag mig själv för bröstet lite väl hårt och mitt ”jag” får orimligt stora proportioner. Oavsett hur jämförelsen slutar så hamnar jag själv alltid på minus och tomheten växer inombords på mig.

Vill inspireras av Jesus i mitt liv och tänker på vad han skulle ha sagt om mina tankar.

De kom till Kapernaum. Och när Jesus var hemma igen frågade han dem: ”Vad var det ni talade om på vägen?” De teg, för på vägen hade de tvistat om vem av de som var den störste. Han satte sig ner, kallade på de tolv och sade: ”Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare.”
(Mark 9:33-35)

Efter en lång tids sjukdom vet jag vad som gett mig mest glädje. Det är när någon gjort något litet för mig. Det kan ha varit ett sms, ett vykort på posten, ett telefonsamtal eller det bästa; när någon kommit hem till oss och satt sig i en av våra fåtöljer, lyssnat och pratat, skrattat och gråtit med mig utan några som helst krav på att jag skulle vara pigg. Tacksamheten och glädjen var som störst till dessa människor som tog sig tid och engagemang. Då spelade det ingen roll hur mycket personen som satt i fåtöljen bredvid tjänade, hur snygg vykortsskrivaren var eller hur snabb karriärsklättring sms-skickaren gjort. Det betydelsefulla då var att någon stöttade mig, i en tuff tid. Tänker då igen på Jesus och hans ord. Vad rätt han hade när han sa till lärjungarna att det finaste är att tjäna varandra.

Försommaren är inte bara ljuvlig, den för med sig en del jobb också. Bland annat ska häcken klippas. I vår familj är det VI, min man och jag, som klipper häcken. Nja, det är en sanning med modifikation. Jag gör egentligen inte så mycket, jag sätter på kaffet, hejar på, säger om det är rakt klippt och stöttar så långt det är möjligt. Det är min man som klipper, räfsar upp grenarna och kör bort sopsäckarna till tippen. Men ändå säger vi att det är VI som klipper häcken. Varför gör vi det? Jo, för vi har en gång bestämt oss, för en sådär 12 år sedan, att vi gör det här livet tillsammans.

Allt som rör våra liv lägger vi i en hög ihop med de vi är, det vi gör och det vi har. I högen ligger det som är mätbart likaväl det som inte går att mäta. Där ligger det som är tråkigt och det som är roligt. Högen är vår gemensamma. Vi är noga med att inte kontrollera det som går att mäta i högen, till exempel vem det egentligen är som klipper häcken, hur många gånger någon av oss dammsuger eller hur mycket pengar var och en av oss drar in till hushållskassan. För skrattet, tårarna, eftertänksamheten, kaffepauserna och vilan ligger också i högen och de behövs lika mycket. Vi får vara de vi är med olika behov, olika förmågor och olika talanger.

Tänker att det här gäller inte bara i min relation till min livskamrat utan till alla människor jag möter. Att VI, gör det här livet tillsammans.

En av mina favoritscener från Emil i Lönneberga är när Emil säger till drängen Alfred: ”Du och jag, Alfred.” och drängen svarar: ”Du och jag, Emil.” När vi gör det här livet tillsammans så är även Gud med i vårt tillsammans. Där Gud säger först: ”Du och jag, Sara” och jag får svara: ”Du och jag, Gud.”