Inne på sjukhusapoteket var det fullt med folk. I raden av stolar hade det blivit en ledig plats för mig att sitta på. Jag kom direkt från vårdavdelningen där jag legat inne över natten för en titthålsoperation som man gjort dagen innan. Vid utskrivningssamtalet hade jag fått läkemedel på recept som jag nu skulle hämta ut. Min livskamrat hade gått i förväg för att hämta bilen. Fredag strax efter lunch var ingen bra tid för ett besök på apoteket om man inte ville köa alltför länge. Folk stod och hängde bland hyllorna i väntan på sin tur. Min kropp var mör efter operationen. Jag försökte stänga in mig i min egen bubbla för att inte störas av ljud och alltför många intryck. Då fick jag syn på en äldre farbror från vår församling. Han hade även fått syn på mig insåg jag när han kom närmare. Jag nickade och hälsade på honom. Han sökte upp min blick, stannade till och sa med stadig och klar röst:
– Gud välsigne dig, Sara!

Inom mig spred sig värmen och lugnet. Jag tackade, nickade och log mot honom.
Efter en stund tittade jag mig omkring och tänkte att den där välsignelsen den var inte bara till mig. Det var precis som att den kokade över och att de runt omkring mig också fick sig en stänk av den.

Vilket skitår det var, 2020. Avstånd och nariga händer. Rädsla och ensamhet. Förkylningssymtom och långvarig hosta. Överbelagda sjukhus. Trött och tapper vårdpersonal. Arbetslöshet och sviktande ekonomier. Pandemi och elände.
Kommunikationen har under året skett mer via telefon än med fysiska möten. När jag ser tillbaka på mina sms jag skickat har de, inte helt otippat, ofta slutat med orden: ‘Ta hand om dig!’ För omsorgen för nära och kära har varit stor. Ibland har jag haft det i tummen att istället skriva ‘Gud välsigne dig’.
Även om det är det finaste man kan ge en människa har det känts alldeles för pretentiöst. Istället har jag låtit ‘Ta hand om dig’ bli till ett tyst viskande ‘Gud välsigne dig’ i hjärtat.

Nyårslöften brukar jag inte pyssla med. Men om jag skulle våga mig på en förhoppning inför det nya året skulle jag önska att bli mer generös med och mer medveten om Guds välsignelse.

Välsignelsen bär på en rikedom som handlar om att vara sedd. Sedd på det finaste, mest innerliga och kärleksfulla sätt man kan tänka sig. Gud har inte tunnelseende när Han ger av sin välsignelse utan den strömmar över och vidare till oss alla. Vi behöver bara fästa blicken. Ta emot. Och låta den stänka vidare.

”Herren välsignar dig och beskyddar dig.
Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd.
Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred. ” (4 Mos.6:24-26)

(I Jesu namn är temat för Nyårsdagen. Den gammaltestamentliga texten är hämtad från 4. Mos. 6:22-27)

Min telefon plingar till. Det är måndag förmiddag och en av de två regelbundna promenadvännerna jag har skickar en förfrågan om promenad inför kvällen. Måndagskvällar och torsdagskvällar får jag sällskap ut. Det är trevligt. Nyvunna vänner, om man kan säga det ur ett tioårsperspektiv, som jag lärt känna efter det att vi flyttade till orten vi bor på.

Inom vissa områden är vi lika varandra och inom andra skiljer det sig desto mer. Mina vänner är mammor båda två och har barn i ungefär samma åldrar som min livskamrat och jag. Vi är med i samma församling på orten. Det är ofta under våra promenader vi hamnar i just dessa två samtalsämnen. Vår församling och våra barn. Den ena vännen berättar om hur hon innan jul njuter av sitt yngsta barns tindrande ögon, stora förväntan och glädjerika förtjusning inför julklappsutdelningen. Den andra berättar om ett av sina barns entusiasm över att få lära sig spela ett instrument på kulturskolan. Vi delar mysiga och roliga kommentarer från våra älskade små. Långa stunder under våra promenader pratar vi också om oron vi bär på och det som gör ont i våra mammahjärtan.

Det händer väldigt sällan att vi umgås hela familjerna tillsammans. Därför vet jag egentligen inte hurdana de är som mammor. Jag ser dem nästan aldrig i sina mammaroller. Det slår mig att den referensen har inte jag. Min bild av dem är som vän oavsett samtalsämne.

En egenskap jag besitter är nyfiken, i alla fall när jag var yngre. Tjuvlyssning gjorde jag till en konstart. Vid en oskyldig lyssning när jag var liten, hemma i mina morföräldrars stora lantkök mellan min mormor och min mamma, fick jag en aha-upplevelse. Något i deras kommunikation påminde mig om något som fick mig att reflektera över deras relation. Min mamma var inte bara min mamma hon var även dotter till min mormor. En konstig upptäckt i mitt lilla barnhuvud. Min starka, modiga och allvetande mamma var även hon ett barn. Och min energirika och kraftfyllda mormor var mamma och ännu konstigare var att även hon var ett barn i relation till sin mamma. Det blev en tankevurpa för mig.

Det är många gånger under min tid som sjuk jag insett att barn till mina föräldrar slutar jag aldrig att vara. Deras omsorg, deras oro och deras glädje för mig upphör inte bara för att jag blivit vuxen, fått en egen liten familj och bor i ett hus på en annan ort. Nä, barn är jag alltid.

Mina föräldrar finns där och hjälper oss på olika sätt i den situation vi är i. Det är skönt att som barn ibland få släppa taget en stund, lita på att någon annan tar ansvar och hugger in.

Oavsett hur våra relationer till andra ser ut, vän, mamma, arbetskollega eller syster, är vi barn till någon. Att vara barn är något vi alla kan relatera till hur det är. Vi alla känner och vet ett barns behov och önskningar.

Det är i den kunskapen om hur det är att vara barn vi får vända oss till vår gemensamme far. Guds referens till oss är att vi är Hans barn. Hans älskade barn. I Hans famn får vi vila och lita på att Han bara vill oss väl.

”Tänk att få vara ett Guds barn
Tänk att få vila i hans famn
Tänk att få vara viss att han tar hand om mig
Tänka att få bo i Jesu namn” (Anneli Björkman)

(Guds barn är temat för söndagen efter jul. Episteltexten är hämtad från Gal. 4:4-7)

Finaste julklänningen var på och de vita något för små kalasbyxorna hade hasat ner i grenen och framkallade ett synnerligen svettigt obehag på låren. Det var mörkt ute när vi satte oss i bilen med inga direkt muntra miner från baksätet. Vi var på väg till ett äldre par i församlingen. I baksätet visste vi att det skulle bli mycket folk, inga fler barn, en lång väntan på att få åka hem igen och nödvändigt bruk av högsta uppförandekoden vilket innebar bland annat djupa nigningar. Tidigare på förmiddagen hade hela familjen varit på annandagsgudstjänsten. Det var på den tiden när annandagen var en festdag för den yttre missionen. Brasset spelade, en hemmavarande missionär predikade, brev från missionsrådet lästes upp och det var offergång!

Det enda som framkallade lite fascination och lockade något inför kvällen hos festfolket var den tjocka heltäckningsmattan som fötterna upp till fotryggen sjönk ner i och de sammetsbeprydda tapeterna vars centimeterhöga mönster var så sköna att ta på. Den förtjusningen var snart avklarad. Likaså den gigantiska u-formade ljusa soffan i det salslika vardagsrummet, alla kristallkronor i varenda rum och det långa matsalsborden med högljudda vuxna människor. Övervåningen var min tillflykt och långsamt rörde jag mig mellan våningarna med hopp om att snart skulle resultatet tillkännages. Kvällsbjudningen var som en valvaka. Resultatet man inväntade var hur mycket pengar som just det året hade samlats in till den yttre missionen. Sen, fick vi äntligen åka hem och det påklistrade leende kunde få vila.

På den tiden var mission för mig omoderna kläder. Konstiga prylar i trä och gummi likt avdammade museiföremål uppradade på långbord i kyrkans källare. Scoutsamlingar en gång per termin då en missionär kom på besök för att långtradigt berätta om de exotiska grejerna och visa hur julstjärnan växer vilt med hjälp av en surrande diabildsprojektor. Och så förstås dessa annandagens långsamma insamlingsresultats-vakor. Bara ordet missionär framkallade gäspningar och tristess hos mig.

Jag trodde också länge att missionärernas kallelse var lite ”finare” än andras. Om det fanns en rangordning i kallelsesystemet skulle missionärer och pastorer ligga högst upp på den listan.

Tidigare i höstas hade vi besök under en gudstjänst i vår församling av en missionärsfamilj. Jag hade blandade känslor inför den gudstjänsten när minnesbilder från förr spelades upp i mitt huvud. Det är roligt när man blir överraskad. Mannen och kvinnan i familjen började med att presentera landet men framför allt berättade de om deras arbete på ett intressant och attraktivt sätt. De pratade inte bara om kultur och mat utan om sitt arbete med bland annat att hjälpa kvinnor som lever i osunda förhållanden, hjälp till familjer som blivit av med hem i naturkatastrofer och matdistribution till fattiga. Predikan sedan handlade om hur vi här och dom där hör ihop, hur vi behöver varandra i ett syskonskap.

Mission idag varken är eller presenteras som det var och gjordes förr. Tack och lov.

Min syn på kallelse har också förändrats. Missionärer är kallade till en tjänst. Det finns ingen kallelserankning i Guds ögon. Du och jag har båda en kallelse som är unik och viktig. Syskonskapet vi har med varandra bygger på att vi gör det här tillsammans.

Du gör det du är bra på .På din plats. På ditt sätt. Och med Guds hjälp.

(Martyrerna är temat för Annandag jul. Evangelietexten är hämtad från Matt. 10:16-22)

På knä vid krubban förundrad och stum
också jag har svårt med att ge dig rum
bland skinka, presentpapper och snören
men hör, visst hörs tonen från änglakören

På knä vi krubban ödmjuk och stilla
all kärlekens kraft rymmer du lilla
du värnlösa knyte som på hoppet bär
vill i hjärtat få plats och vara oss när

På knä vid krubban förlorad och sedd
igen och igen får jag nåd från din bädd
Himlen är ljus, hör på ängelns bud
barmhärtighet och frid, Ära vare Gud

På knä vid krubban i vördnad jag står
ljuset från Gud med dig till oss når
dina ögon och läppar mot mig ler
hjälp mig att sprida den värme du ger

På knä vid krubban, tätt intill
vara här hos dig, jag alltid vill

(Jesu födelse är temat för Juldagen. Evangelietexten är hämtad från Luk. 2:1-20)

Doften når mig från de vita hyacinterna i köket där jag ligger i vardagsrummets soffa. I fönstret lyser stjärnan och ute är det grått. Jag surfar på min telefon. Det är en sån där dag då jag letar efter mer kunskap och vetenskapliga artiklar om mina diagnoser, hEDS och POTS.

Det tog drygt tio år med att komma fram till dessa diagnoser och även om jag längs vägen har fått flera andra känner jag mer och mer att jag hamnat rätt i bedömningen. Det jag läser mig till och det jag känner i min kropp stämmer överens. Efter knappt ett år med vetskapen om diagnoserna trodde jag att jag skulle må betydligt bättre med mindre smärta och mer energi. Där är jag inte idag, tyvärr. Därför letar jag, läser, söker och hungrigt matar mig med det som skrivs och sägs. Inte alla dagar, men vissa.

En viktig ingrediens i sjukdomsförloppet är acceptans, att landa i diagnoserna och bli vän med dem. De kommer ändå att vara mina följeslagare resten av mitt liv. Kan inte påstå att jag alltid lyckas. Att bli vän med sin fiende är svårt. Den här dagen bestämmer jag mig i alla fall för att bli medlem i riksförbundet för EDS, Ehrler-Danlos syndrom, (kortfattat; en bindvävssjukdom som i mitt fall orsakar min smärta). Här finns mer artiklar och föreläsningar att hämta om jag bara tecknar mitt medlemskap.

Den andra diagnosen, POTS, dysfunktion i det autonoma nervsystemet, (enkelt översatt: när allt det som styrs med automatik i kroppen inte funkar som det ska) ställer dagligen till det för mig med en trötthet som jag inte kan vila mig fri från. Med den kommer också hjärndimman, koncentrationssvårigheterna, min tröga mage, hjärtklappningarna, syn- och hörselförändringarna, överkänsligheten mot histamin och andra mindre angenäma symptom. På EDS hemsida hittar jag en föreläsning med en forskare och överläkare inom det här området. Headsetet åker på och jag lägger mig till rätta i soffan. Det är intressant att lyssna på någon som vet och kan. Efter en timme kommer han äntligen till det avsnittet jag längtar efter: behandling. Vad kan man göra för att underlätta och minska symptomen? Finns det ytterligare råd att följa, fler än de jag redan gör för att må bättre? Och vad kan jag vänta mig för resultat?

Presentationen är klar och besviket lägger jag ifrån mig telefonen. Det där med att tro att någon som kan, vet mycket och forskat i ämnet kan beskriva hur det känns och verkar för mig som sjuk kan jag glömma. På föreläsaren låter allt så enkelt. Det blir nästan till ett hån. Som pappersprodukt och i teorin funkar allt bra men i praktiken med en riktig kropp, verklig smärta och en bedövande trötthet fungerar det inte så lätt. Jag vet, för jag har testat råden.

Det är då jag inser att många högskolepoäng och mycket forskningstid inte alltid ger de bästa svaren. Och jag ser också vikten av en patientförening där jag kan kontakta någon som lever med samma diagnoser som jag och få reda på hur hen gör för att underlätta lidandet.

Även om jag inte önskar någon de här diagnoserna kan jag inte sluta fundera på vad som hänt om överläkaren, med spetskunskapen, också skulle insjukna i POTS och hur hans föreläsning då skulle låta.

Det plingar till i telefonen och jag får ett sms, en julhälsning från en vän. Hon avslutar med ‘Immanuel-Gud med oss’.

Det är jul och det är om Immanuel allt handlar om. Gud blir människa. Han vars namn är Barmhärtighet och Kärlek. Han lämnar sin tron, sin makt och sin härlighet en stund för att dela våra liv. Känna vår sorg. Bära smärtan tillsammans. Uppleva saknaden och ensamheten. Längta efter beröring. Bli ilsk och arg på orättvisorna. Glädja sig åt nära relationer. Och sprida ljus till alla.

Gud bli människa för att kunna vara MED OSS.

Immanuel!

(Den heliga natten är temat för Julnatten. Evangelietexten är hämtad från Luk. 2:1-20)

Hej Sara, 13 år!

Det händer inte så ofta att jag skriver brev till dig. Men nu kände jag att det var läge.

Jag såg hur ont det gjorde i dig tidigare ikväll när ni var på födelsedagspartyt. Hela du skälvde till, axlarna sjönk ner och ditt annars glada leende blev till ett påklistrat smil. Fredagskväll och förväntningar på en kul kväll låg i luften. Ni stod i köket, du och dina tjejkompisar och snackade killar. Vad annars?

Du gjorde tappra försök till att smälta in bland de coola och snygga. Ditt dåliga självförtroende sken bara igenom lite den här gången.

Ditt självförtroende vad gäller ditt utseende är lågt och din präktighet gör det inte direkt enklare för dig.

Den glada feststämningen dog inom dig när en av de två tjejkompisarna som ligger högst upp på popularitetshierarkin plötsligt tilltalade dig och sa:
– Du, Sara, som är rödhårig, du kan inte räkna med att få någon pojkvän förrän långt upp i vuxen ålder. Det är INGEN kille som ens skulle titta åt ditt håll. De ratar rödhåriga tjejer. Blonda däremot emot är det läckraste de vet.

Så typiskt och inte helt oväntat att den kommentaren kom från just en blond tjej!
Åh, vad jag önskar att du inte tog åt dig. Att du inte lyssnade på sånt, rent av skitsnack.

Av hela mitt hjärta önskar jag att du inte skulle göra det de säger till dig till en sanning som gror inom dig och att ditt redan dåliga självförtroendet inte skulle få en skjuts ner i djupet under hela din tonårstid. För jag kan avslöja för dig att livet är mycket mer.

Som tröst och för att stärka ditt självförtroende vill jag berätta hur det blir trots spoilervarning.

Du kommer finna dina skönhet! Din drömprins som du träffar kommer hjälpa dig med det. Han kommer att gå ner på knä på en sandstrand med en vidsträckt horisont och fråga den där frågan som du kommer utropa ett JA till. Hans uppmuntrande ord om din skönhet både på in-och utsidan kommer att bita sig fast inom dig och på er stora dag kommer du att vakna med låten ”You´re beutiful, You´re beautiful” i huvudet. Bröllopsdagen kommer präglas av en värme, glädje och kärlek i bröstet hos dig med en visshet om att du är älskad och vacker. Du får din drömprins och du kommer vara prinsessa i hans liv.

Ta hand om dig, Sara! Och lev i hoppet!

Kram! Sara, 47

Med den lilla känslan av revansch över min ungdoms plågoandar kan jag ana den stora upprättelsen Maria får vara med om när Gud kallar henne till att bära Hans son. Hon som på pappret stod nästan längst ner på samhällsstegen, ung kvinna och ogift, tillhörande ett förtryckt folk i ett land som styrdes av en kejsare.

Det infinner sig en jublande känsla när det som gjort ont och varit hopplöst får en vändning. Då någon kliver in och tar dig i försvar. Står upp för dig. Strider i ditt ställe. Och lyfter dig. Till denne någon höjs tacksamhetens röster och lovsångens ljud.

”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte. Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort. Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.” (Luk.1:46-55)

(Herrens moder är temat för 4:de söndagen i advent. Evangelietexten är hämtad från Luk. 1:46-55)

Hjälp mig här!
Röja undan
flytta bort
något är i vägen
skymmer sikten

Alla ”måsten”
slarvigt nerklottrade
lista är lång
Brådskan som styr
Julen som vankas

Allt brus
Bakgrundsljud
ingen lyssnar
Affärernas högtalare
manar ”Stilla natt”
skriker istället köp
kom och köp

All konsumtion
begärets hunger
– det senaste
– det snyggaste
– det dyraste
vill ha, vill ha
bara för att

All jämförelse
Se på andra
Visst gör jag det bättre?
Visst gör jag det finare?
Godare?
Snällare?
Bekräftelse, bekräftelse
Har någon bekräftelser över?

Hjälp mig här!
Bana väg
Gör plats
Städa undan allt det där.

Låt det bli stilla
enkelt
och tyst

Ser du?
Hör du?

Det lilla barnets joller

(Bana väg för Herren är temat för 3:e söndagen i advent. Evangelietexten är hämtad från Matt. 11:2-11)

Är det ‘nära’ i betydelsen tätt intill eller är det ‘nära’ i betydelsen snart i tid? Eller är det både ock?

Som tur var hade vi i somras städat och rensat i vårt garage. För när kylan kom och det just den dagen skulle till att regna var det skönt med tak över huvudet. Dagen då vi fick besök. Inte bara av en nysågad gran, som döttrarna för övrigt varit med och planterat för sex år sedan på min morbrors marker, utan även av mina föräldrar som dagen till ära kunde titulera sig granleverantörer.

På varsin familje-bricka dukade jag med, de från mamma medhavda, saffransbullarna, de nyköpta pepparkakorna med lakritssmak och muggar med rykande kaffe i. En liten plastpall och en byrå som var tänkt att skänkas bort blev två ypperliga bord i det stora garageutrymmet där bilen egentligen brukar stå. Så värst varmt var det inte med en vidöppen garageport, fast ändå bättre än ute på altanen där det både blåste och regnade. Mössor och vantar var på och mellan kaffesipparna värmde vi oss med åkarbrasor.

Garagefika, ett användbart nyord i dessa pandemitider om ni frågar mig.

Nära varandra men ändå på avstånd.

Det var ett tag sedan vi sågs. Att jag i sort sett pratar dagligen med mamma, efter det att pandemin startade, kan inte jämföras med det fysiska mötet. Mycket kan sägas med ord på telefon men att se ansiktet och kroppsspråket på den andre berättar ytterligare en dimension. Här gällde det nu i garaget att vara med. Vara här och nu. Varenda liten sekund ville jag ta till vara på när jag lyssnade och såg på mina föräldrar. Skratten fyllde garaget och glädjen värmde våra hjärtan. Fyrtiofem minuter gick snabbt fast efteråt kändes det som ett helt liv.

När näsorna började rodna av kyla och kaffet var urdrucket var det dags för avsked. Så tomt och sorgligt det kändes att fortfarande inte få krama om min mamma och min pappa. Tänk en varm, lång kram som säger något ytterligare, i en tredje dimension, om kärleken och omsorgen till varandra. Den dimensionen saknas oss nu. Istället får det bli blickar som möts i en sakta omfamnande åkarbrasa med avstånd från varandra.

‘Håll ut!’ är en lika viktig uppmaning som ‘Håll avstånd!’ i dessa tider. Snart får vi kramas. I alla fall om vi ska tro på det hopp som tänts i mörkret och som heter vaccin. Goda nyheter att hoppas på och längta efter. Det är nära. Även om nära kan innebära ett år till, så har det aldrig varit så här nära som nu.

Som ett garagefika är Guds rike. Nära våra hjärtan i stunder som glimmar till av glädje och kärlek och nära i tid som att vänta på en varm omfamning.

(Guds rike är nära är temat för 2:a söndagen i Advent. Texterna (GT och epistel) är hämtade från Mika 4:1-4 och Rom. 15:4-7)