Vissa människor skriver ett kryss i handflatan för att komma ihåg saker. Jag skriver listor på små post-it-lappar som jag lägger lite varstans, dessa kan jag sedan hitta ett halvår senare. Särskilt inköpslistor har en förmåga att hamna i bortglömda fack i handväskan eller i en gammal jacka. Det är bra att ha små knep för att komma ihåg och bli påmind.

På min vänsterarm har jag tre stycken armband. De är bland de dyrbaraste smycken jag äger. Fast givetvis inte om man ska se till värdet på dem rent pengamässigt. Nä, de har ett annat värde för mig. Det ena armbandet är gjort av små glaspärlor i orange, gult, vitt och blått. Färgerna fick jag välja själv, det är vår yngsta dotter som gjort armbandet till mig. Det andra armbandet är gjort av åtta trådar i rött, vitt och blått. Trådarna är knutna så att det bildas ett randigt mönster. Det är vår äldsta dotter som gjort det armbandet. Det tredje armbandet är köpt. Det består av en lång, blå rem och en ihållig bricka. På brickan står orden; Mod, Hopp och Ansvar. Det var inte speciellt dyrt, det viktiga var att pengarna gick till Barncancerfonden. De här tre armbanden har jag på mig nästan varje dag. För mig är de inte bara armband, de är också tre viktiga böner i mitt liv. Det var en nära vän som inspirerade mig till detta. Hon hade nämligen fått ett armband utav mig i födelsedagspresent. När vi möttes några månader senare så sa hon att hon nästan varje dag bar armbandet och tänkte på mig. På så sätt kände jag mig buren under en svår tid. Mina tre armband har därför också fått bli tre böner. En bön för den lilla tjejan, en för den stora och en bön för alla de barn som brottas med sjukdom. Barn som behöver bli burna av bön, det är barn jag inte känner eller vet namnen på men också barn jag känner. När jag tar på mig eller av mig armbanden så finns mina tankar riktade mot våra tjejer och barnen. Under dagen när jag rättar till armbanden eller slänger en blick på dem så blir det till en ordlös bön. Kanske det kan tyckas konstigt att jag skulle behöva bli påmind om att be för våra tjejer. Det är klart jag inte glömmer dem men på det här sättet, med armbanden, blir jag påmind lite oftare. Jag bär armbanden och på så sätt bär jag dem i min, oftast, ordlösa bön.

”Medan de var på väg gick Jesus in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.” Herren svarade henne: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.” (Luk. 10:38-42)

Det är kring Marta berättelsen kretsar. Det är hon som är den drivande. Hon bjuder in Jesus till deras hem, hon fixar fram något att äta och hon vågar säga ifrån. Jesus bejakar Marta i hennes hushållsuppgifter, det är inget fel med det praktiska. Men i Martas fall har det gått över styr. Jag tänker att när hon har planerat måltiden som hon ska bjuda på, så förväntar hon sig att hennes syster Maria ska hjälpa till. I hennes huvud finns det ett dignande bord av maträtter och drycker. Med två personers insats så är det en enkel match att klara av men när hon blir själv i köket blir det stressigt och jäktigt. Om Maria sägs det inte så mycket mer än att hon sätter sig vid Jesu fötter och lyssnar. Det känns som att Maria inte alls har någon tanke på mat. På så sätt blir det en liten konflikt mellan systrarna som Marta även drar in Jesus i.

Jag tänker att det bor både en Marta och en Maria i oss allihop. Båda är viktiga och behövs. Det gäller bara att försöka hålla dem sams.

När jag blev sjukskriven så blev det angeläget för mig att prioritera bland saker som kan tyckas självklara. Jag gillar att laga mat. Men när jag blir tvungen att välja mellan att laga mat och att orka sitta kvar vid matbordet, för att umgås med familjen, så är valet oftast lätt. Ibland blir det ändå en strid mellan Marta och Maria i huvudet på mig. Marta, i mig, vill så mycket och tror sig klara av både ock. Då borde jag egentligen retirera för Marias fördel, antingen ta hjälp med matlagningen eller värma något färdigt från affärens kyldisk, så att jag även orkar med gemenskapen vid matbordet.

I gemenskap med varandra så finns det också Martor och Marior med olika ambitionsnivåer. Förväntningar ser olika ut och vi kan lätt skena iväg i våra egna huvuden. Våra Martor kan bli sura över att alla inte hjälper till och gör på ett visst sätt. Våra Marior däremot tycker att det umgås och bes alldeles för lite. Det är en utmaning att inte bli irriterade på varandra och hålla sams. Troligtvis klarar vi det inte själva. Vi får göra som Marta gjorde; prata med Jesus.

Jag sitter vid köksbordet hemmavid. Från min plats kan jag se vår rönn. Vi är i mitten av september, rönnen börjar skifta färg från grön till röd-orange. Färgen är häftig, det ser nästan ut som att trädet står i brand. Framför mig på bordet ligger veckoscheman som tjejerna och jag borde fylla i. Men jag har ingen lust. Det är något med träd som fascinerar mig. Jag blir sittandes och bara tittar på vårt träd. En behaglig känsla infinner sig. I hela sitt liv står det där stadigt rotad på samma plats, det har inte bråttom någonstans. Det sträcker sig uppåt mot himlen, breder ut sig och tar sin plats. Årstider passerar och det följer med i förändringen, knoppar blir till gröna löv som på hösten blir alldeles röd-orangea för att sedan blåsa ner på marken. Blommorna på trädet blir till bär som fåglarna äter upp en kall vinterdag. Och så börjar det om igen. Trädet, tycker jag, blir bara vackrare ju mer åren går. Det är, på något sätt, förnöjsamt med tillvaron.

Tjejerna kommer in i köket med färgpennor i högsta hugg. Vi ska i alla fall få till ett veckoschema till dem. Ett var får det bli, så att de kan se vilket ansvar som vilar på dem själva. Rutinerna behöver komma på plats. De behöver fylla i för att komma ihåg. Även de mest basala grejerna behöver finnas med i början. Varje dag ska håret borstas, tänderna likaså, sängen ska bäddas och en frukt ska med till skolan. Vilka dagar ska badkläder och gympakläder med? Läxor och böcker hur har vi det med det under veckorna. När passar det bäst att vi läser dem. På kvällarna, vilka aktiviteter finns och är det något som ska med då? Finns det något som de ska hjälpa till med hemma? Ja, då ska det skrivas upp. Allt ska rymmas och få plats i tjejernas schema.

Rutiner, rutiner och återigen rutiner. Arbete och möda, vila och återhämtning. Snart behövs inte schemat utan allt ångar på i samma hjulspår, vecka efter vecka. Livet rullar på och det går ganska bra. Att likt trädet vara förnöjsam över tillvaron, dess möda och rutin, är en gåva. Gläds över att rönnen står där i vår trädgård, år ut och år in och delar med sig utav sin visdom. Ett ord från Predikaren får idag tillsammans med trädet bli min ledstjärna:

”Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda – det är en gåva från Gud.” (Pred. 3:13)

Taggade var bara förnamnet på oss. Vi skulle på konsert, min syster och jag. Det vankades en härlig sommarkonsert nära havet, bra artist och mycket folkglädje. En sån där konsert som är en fantastisk upplevelse. Solen sken och det skulle bli en ljummen kväll. Vi piffade oss lite extra. Läppglansen sken ikapp på oss, orange för min del och rosa för min syster. Förväntningarna låg i luften precis som parfymdoften låg tät över oss. Pratet om vilka låtar vi helst av allt skulle vilja höra blandades med fnitter och skratt. Min systerdotter, som då bara var några år gammal, kom in till oss. Hon tittade på oss och förstod att vi inte direkt laddade för en hemmakväll i TV-soffan. Nä, det var något annat på G. Vi kunde nästan se hur det rörde sig i huvudet på henne: ”Det här är alldeles för stort för att missa! Jag ska med!” Det var ingen fråga från hennes sida det var ett påstående. Så klart, hon ville ju också känna den glädjen vi utstrålade och vara en del av den gemenskap vi upplevde.

Det sägs att Franciskus av Assisi ha sagt till sina lärjungar: ”Predika evangelium där ni går fram och om nödvändigt – använd ord.” Det är verkligen bra. Det är med våra liv vi förmedlar vem Gud är. Är ganska säker på att Franciskus inspirerats av Jesu ord: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” (Joh. 13:34-35)

Det är vår kärlek till Gud och till varandra som förmedlar det glada budskapet. Vi är älskade och vi har som uppdrag att älska vidare. Kärleken förstås bäst när den ”görs”.

Min lilla systerdotter ville så gärna följa med på konserten även om hon var alldeles för liten för att förstå vart vi skulle. Det räckte för henne att se på oss systrar hur vi i glädje, kärlek, gemenskap och entusiasm laddade för konserten. Hur vi var, påverkade hennes beslut.

Min bön idag: Herre, hjälp mig leva mitt liv i kärlek till dig och till människor omkring mig, särskilt de jag har svårt för. Jag vill leva så att mina handlingar berättar om dig, låt mig bara använda ord i nödfall.

Vi satt vid middagsbordet och pratade. Lustiga frågor som är omöjliga att svara på dök upp. ”Om du bara skulle få se en enda film resten av ditt liv, vilken film skulle det då vara?” ”Om du bara fick äta en enda maträtt resten av ditt liv, vilken maträtt skulle det då vara?” ”Om du bara skulle få lyssna på en enda låt resten av ditt liv, vilken låt skulle det då vara?” Oj, va svårt det var att komma på en enda film, maträtt eller låt som verkligen är ens favorit. Det blev lättare och inte så definitivt när vi tänkte på att vi även skulle kunna nyttja varandra i familjen. Då skulle vi få fyra filmer, fyra maträtter och fyra låtar tillsammans. Det blev en betydligt enklare och lättsammare uppgift. Fast jag vet att det går att ha en enda låt, kanske inte resten av livet men under en väldigt lång period, snurrandes i huvudet.

Till helgen så är det avlusningsdagar. Ja, för er som inte vet så är det en helg där skolan uppmanar alla föräldrar i hela kommunen att inspektera sina barns huvuden efter löss. Med två långhåriga tjejer i familjen så tar det sin lilla tid. I mitt fall krävs det planering för en sådan insats. En luskamning är inte något som det självfallet finns kraft för i min värld. Kom ihåg förra året då jag vilat mig i form inför luskamningsdagarna och det gick galant, inga löss inom synhåll. Skönt, ända tills det kom ett sms en vecka senare från fröken där hon påpekade att de sett något som kröp i dotterns hår. Förtvivlat läge för mig men lycka för dottern då hon bara älskar när någon pillar i hennes hår. Det var bara att plocka fram luskammen igen. I min förtvivlan och orkeslöshet så utspelade sig en dialog i mitt huvud mellan mig och Gud.
”Varför finns dessa eländes kryp, Gud? Du verkar ju ändå ha ganska bra koll på vad du skapar så att allt i universum har sin plats och fyller en funktion. Men löss måste varit något som kröp mellan fingrarna på dig. De gör absolut ingen nytta här i världen. Det finns ingen som äter dem, de är inte speciellt vackra och de kliar. Jag orkar inte med det här.”
Tystnad en lång stund. Nästan en timme går och jag hinner mer än halva håret på dottern. Hon njuter stort utav kammandet och närheten till mig. Så hör jag rösten inom mig:
”Sara, löss är inget fel i produktionen. Löss skapade jag för att barn och föräldrar ska vara tillsammans.”
”Ja, det var ju en klok tanke Gud, men idag orkar jag verkligen inte det här också. Räcker det inte med min smärta?”
”Som din dag är, så skall din kraft ock vara. Detta är ett löfte till dig.”

Så var den där i huvudet igen sången eller psalmen som jag burit med mig en tid. ”Blott en dag ett ögonblick i sänder.”

”Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min vandrings stig.
”Som din dag, så skall din kraft ock vara,”
detta löfte gav han mig. ” (Psalm 249, v 2)

Fingeravtrycken är hos alla människor unika. I somras läste jag en bok där författaren jämförde våra fingeravtryck med allas våra gudsbilder. Tänker att det är en fin bild. Alla är vi unika med vårt eget avtryck. I vår relation till Gud så är vi också unika. Hur vår relation till Gud ser ut speglar också vår gudsbild. Det finns ingen rätt eller fel gudsbild. För precis som Han skapat oss olika så är våra relationer till Honom unika.

Om vi tänker att vi var och en har en egen unik gudsbild. Den här gudsbilden föreställer vi oss ser ut som ett gammalt hederligt fotografi, som man kan sätta in i ett album. Om vi fogar samman alla våra kort till en enda stor bild där var och ett av fotografierna utgör en pixel, en bildpunkt, i den stora bilden. I denna stora samling av foton framträder en ny bild. Det är när vi ser den här stora bilden som jag tror vi kommer så när sanningen det går, om vem Gud egentligen är.

Vi behöver varandra för att få veta mer vem Gud är och komma närmare honom. Då gäller det att vara lyhörda, vidsynta och ödmjuka inför andras tolkningar eller relationer med Gud. Vi kan påverkas och lära av varandra men vi kan inte stöpas i exakt samma form. Det går inte att kopiera våra fingeravtryck och det tror jag inte heller att Gud vill att vi gör.

Ett annat sätt att tänka kring Gudsbilder är när vi läser vad Paulus skriver till Korinthierna: ”Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Kroppen består inte av en enda del utan av många. ”(1 Kor. 12:12,14) Likaväl som vi har fått olika gåvor att använda så har vi också olika bilder av Gud. Hela kroppen hör ihop. Allas våra olika gudsbilder är vår styrka, inte vår svaghet. När ska vi se det? Vi borde kunna rymmas under samma tak med alla våra olikheter. För det är kärleken till Gud och varandra som binder oss samman. Kärleken som är kittet. Ibland stirrar vi oss istället blinda på hur varierande vi uttrycker eller förmedlar vår tro. Hur olika vi är och hur i gengäld lika vi önskade att vi var. Visst är det lättare med de människorna där våra fotografier ser ungefär likadana ut men det skapar knappast någon dynamik. Det blir heller ingen fullständig bild av Gud.

Lyssna till ditt hjärta på vem du är och vilken relation du har med Gud. Låt Gud leda dig. Du är skapad unik med ditt alldeles egna vackra fingeravtryck.

Släkten träffades igen och som alltid skulle det ätas. Bordet dukades med fina dukar och matchande servetter. Maten togs fram och dricka blandades. Efter intagandet av maten och en stilla gemenskap dukades det av, diskades och kaffet sattes på. Fram med tårta och en ny omgång porslin. Själv var jag, som så många gånger tidigare, bara tacksam över att jag ens kunde vara med. Hjälpa till i köket var för mig en omöjlighet. Medan alla röjde upp och svischade förbi uppsökte jag en soffa i ett ensamt hörn för att vila. Funderade då på det där med att prestera och att inte kunna vara en del i att hjälpa till.

Jag kom att tänka på när min syster skulle ta studenten. Det var väldigt längesedan och jag var bara tolv år gammal. Mamma anade att det den dagen skulle komma mycket folk hem till oss. Oron var stor hos henne över var alla skulle få plats att sitta om det ösregnade. Det var mycket i köket som skulle fixas med och även en tolvåring behövde en uppgift. Hon kommenderade mig då till att be, be för sittplats åt alla släktingar och vänner, be för att solens strålar skulle hitta fram och att regnet skulle hålla sig borta. Be var en uppgift även en tolvåring klarade av.

Så låg jag där i soffan när släkten var tillsammans och mindes min uppgift. Det där var ju inte så dumt. Med min smärtsamma kropp kunde jag inte hjälpa till i köket, men där i soffan kunde jag be. Be för alla mina släktingar som möttes, för gemenskapen men också för hemresan och för livet.

Läste senare när jag kom hem i Apostlagärningarna att de första lärjungarnas bön tog så stor del av deras tid så de fick tilldela några andra tjänsten i köket. Precis tvärtemot hur vi gör idag. Idag ser vi till att uppgifterna i köket blir de viktiga och ärofyllda. De praktiska göromålen har en förmåga att ibland bli viktigare än bönen. ”De tolv kallade samman alla lärjungarna och sade: ”Det är inte riktigt att vi skall försumma Guds ord för att ordna med måltider. Nej, bröder, välj ut sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av ande och vishet, så sätter vi dem till sådana uppgifter. Då kan vi själva ägna oss helt åt bön och åt ordets tjänst.”  (Apg. 6:2 – 4)

Höst betyder för många en nystart av olika verksamheter i våra församlingar. Även här finns det mer eller mindre ärofyllda uppdrag enligt oss själva. Ibland vill vi eller kan vi inte vara en del av den verksamheten. Men vi kan be oavsett hur livet ser ut. Be för grannar, för den plats vi bor på, för alla de människor som går in och ut i våra kyrkor, för kassörskan på ICA och för människor vi möter.

Hur gick det då med min systers student? Regn hela förmiddagen och sol efter det att studenterna sprungit ut. Alla gäster fick sittplats, både inne och ute i trädgården, där hemma.

Jag möter en mamma i cykelstället på skolan. Har sett henne och hennes son cykla till skolan varje dag denna veckan. Vet att deras väg är lång. Kan inte låta bli utan att berömma henne för detta. Blir lite förvånad över svaret jag får, men väldigt glad och varm i hjärtat: ”Ja, visst är vi duktiga!”.

Ofta när någon ger mig en komplimang, till exempel säger vilken snygg klänning jag har på mig, så svarar jag gärna i jantelagens anda. ”Menar du den här gamla trasan? Den har jag haft så länge jag kan minnas.” Fast jag i själva verket köpte den för några veckor sedan. Har tänkt på vad det där svaret gör med den andra människan, efter mitt möte med mamman i cykelstället. Mamman bejakade och bekräftade mig med sina ord. Vi hörde på något sätt ihop. Vi hade samma åsikt och kunde identifiera oss med varandra. Båda tyckte hon var duktig och flitig i sitt cyklande med sonen till skolan. Det blev till ett positivt möte. Däremot i mitt fall med klänningen så förminskar och förnekar jag den andra med mitt svar. Här tycker någon min klänning är snygg och jag svarar väldigt osympatiskt. Den andra börjar tvivla på om klänningen verkligen är så snygg eller om hens smak är helt fel. Komplimangen faller platt, den som skulle lyfta snarare sänker oss båda. Ingen går glad därifrån.

Så tänker jag på hur jag bemöter Jesus när han säger till mig hur fin och vacker jag är som människa. ”Tja, den här gamla själen, den är inget att ha. Den är trasig och ful.” Här är någon som älskar mig mycket och ser något jag själv inte alltid ser. Hur skulle det vara om jag lyssnar istället på vad han säger till mig och bejakar det. ”Tack, för din fina komplimang. Jo, jag är fin och dyrbar i dina ögon. Tack!”

Komplimanger är något jag kan vara mer generös med och det där med att bejaka en komplimang är inte så tokigt alls.
När vi bejakar varandra så leder det till samhörighet, glädje och tacksamhet. Vi hör ju alla ihop.

Det är varmt, fuktigt och lite kvalmigt i luften. Jag står bredvid bassängkanten i badhuset i närheten där vi bor. På banorna längst bort pågår simskolan för fullt. Vår yngsta dotter som är sex år håller på att lära sig simma. Det är precis i början av terminen. Så ser jag hur simskolläraren går längs med kanten av bassängen. I badet ligger vår dotter och simmar febrilt. Till min förvåning så simmar tjejen på och klarar hela bassängen, 25 m, utan någon som helst hjälp av simskolläraren. Hur gick det där till? Med stolthet i sinnet så gratulerar jag vår dotter efter lektionen och frågar; Hur hon gjorde det där, simmade 25 meter, alldeles på egen hand? Hon svarade med en självklar röst: ”Mamma, jag sa till mig själv hela tiden, Fokusera! Fokusera! Och så gick det bra.”

Min smärta är min fängelsecell. Likt den som sitter inspärrad så har jag ingen annanstans att ta vägen. Smärtan håller mig i sitt grepp. Det blir en vardag till slut. Längden på vistelsen suddar ut minnen om livet utanför. Jag vet inget annat än de här fyra väggarna och tillvaron blir ganska okej. Det har de senaste åren funnits både kortare och lite längre stunder då jag fått permission. Det är lycka att då få andas frisk luft igen, vara smärtfri en kort tid och återerövra lite av livet. Från min cell ser jag havet lite längre bort. Då jag haft permis så har jag kunnat gå ner till strandkanten, plocka några snäckor, rulla upp byxbenen och vada ut en bit i havet medan vågorna sköljer in mot land. Så händer något, oftast oförklarligt, fångvaktarna kommer springandes med handklovarna i händerna. Det är dags att bli inburad igen. Tillbaka i cellen känns den mindre än den var förut. Väggarna kryper på mig och de är väldigt gråa. Planscherna som förnimmer hopp och smärtfri framtid är nertagna. Smärtan är tillbaka med full kraft och den känns mycket värre än tidigare.

Tänker då på vår yngsta dotter och på hennes sätt att övervinna sin inre rädsla av att inte klara av hela sträckan på 25 meter. Fokusera, blev då för två år sedan, till ett mantra för henne. Själv får jag fokusera, i min cell, på det jag tror på och som jag vet innerst inne bär mig. Ett bibelord blir till min hjälp att skärpa blicken och hänga upp nya planscher. ”Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp.” (Jer. 29:11)