Mina muskler är spända och stela. Axlarna har dragit sig upp mot öronen. Kroppen värker. Avslappning är välbehövligt. Jag försöker läsa på och lyssna in för att lära mig slappna av i kroppen. Lära mig hur jag ska få musklerna nerifrån tårna ända upp till huvudet att slappna av. Andningen i detta är otroligt viktig. Till sin hjälp, läser jag, kan man använda ord för att hitta en lugn puls. Ett ord för inandning och ett för utandning. Ska bara hitta de ord som passar mig. Funderar och testar olika ord för att se vad som ger mig mest lugn och ro.

Vi är samlade, ett tiotal personer, för att dela nattvarden med varandra. Det är alldeles lugnt och stilla. Jag sträcker ut min hand och får oblaten i handflatan. ”Kristi kropp för dig utgiven.” Oblaten ligger upp och ner. Jag snurrar den sakta rättvänt. På oblaten finns en upphöjd bild. Ser på den korsfäste mannen. Han dog för mig. Jag är älskad mer än jag nånsin kan förstå. Nattvardsandakten fortsätter med förbön. Vi ber för varandra och för de böneämnen som kommit in. På så sätt får vi älska vidare. Vi tar emot Guds kärlek och ger kärleken vidare. Stunden tillsammans blir som ett enda långt andetag. Jag andas in att jag är älskad. Jag andas ut att jag älskar. Orden, jag sökt, har jag äntligen funnit.

På mattan hemma vid fåtöljerna ligger jag, raklång. Känner hur fötterna slappnar av och blir tyngre. Benen slappnar av. Ryggen, magen, armarna, axlarna och huvudet likaså. Kroppen blir tyngre och sjunker långsamt ner mot golvet. Andningen blir långsammare. Jag andas in på ordet älskad. Hela min kropp, ända ut i minsta cell, fylls av en varm känsla. Jag andas ut på ordet älskar. Kroppen gör sig redo för att ge vidare.

Andas in – älskad, andas ut – älskar. Ett andetag som rymmer det viktigaste av livet, att vara älskad och älska vidare.

Det kom ett sms för några veckor sedan. Det innehöll ett boktips, kanske boken kunde vara något för mig. Nyfiken som jag är gick jag in på förlagets hemsida för att läsa mer. Där fick man även ett smakprov från bokens första sidor. Visste inte vad jag kunde förvänta mig och var ganska loj i min inställning då jag började läsa förordet. Jag var verkligen inte beredd på vad som skulle hända. Håret reste sig på armarna och tårarna började rinna ner för kinderna. Jag kunde inte värja mig för alla känslor som dök upp. Det blev en väntan på ett par veckor innan jag hade boken i min hand. Första dagen då den kom på posten läste jag boken både framifrån, bakifrån och framifrån igen. Efter det har jag varje dag plockat fram boken och läst ett litet stycke, en dikt eller bara tittat på de vackra bilderna. Författaren har skrivit och illustrerat om sin smärta men också om det som bär igenom allt. Igenkänningsfaktorn är hög. Här finns det någon jag kan spegla mig i. I min smärta är jag inte ensam. Jag får stanna till vid orden, idissla dem och veta att någon finns som upplever det som jag. Bilderna talar sitt eget språk, de bär på smärtan, hoppet och samhörigheten.

När livet gör ont vill vi inte vara ensamma i det svåra. Författaren skriver: ”Jag vill att mina närmaste är intresserade och försöker förstå mig, annars känns det ensamt och det blir svårt att ha rätt förväntningar på varandra.” hon fortsätter: ”Vi ska försöka förstå varandra, men jag tror inte att man helt kan förstå det man själv inte upplevt.” Det här är en grundförutsättning för att slippa den yttre ensamheten; att vi försöker förstå och är intresserade av varandra. Försöker utan förutfattade meningar förstå, det kaos och den sorg som bor hos den som lider.

Den innersta ensamheten kan vara svår att nå. Dit kan bara den gå som upplevt något väldigt likande. Det är väl därför boken drabbar mig så. Här i min smärta är jag inte ensam. Det finns någon mer som satt ord och bild på hur det är där innerst inne.

Så slår jag mig ner i min fåtölj igen, öppnar boken, bläddrar fram en sida med ett kors. Jag lyfter blicken. Ser min ikon på symaskinsbordet bredvid. Vänskapsikonen föreställer Jesus som håller armen om abbot Minas. Så ser jag mig själv byta plats med abboten. Jesus lägger armen om mig och viskar i mitt öra: ”Du är inte ensam.”

Inspiration och citat är hämtade ut boken ”Svag men ändå stark” av Eva Hylander. En klart läsvärd bok för alla dem som lever med smärta men också för dem bredvid som vill förstå och är intresserade.

Jag hade lånat min brors stora ryggsäck som rymde 60 L. Semestern var välplanerad. Med buss skulle jag först ta mig till en släktings stora sommarhus vid Bohusläns kust några dagar senare skulle jag vidare med buss till Oslo. Drygt en vecka skulle jag vara borta. Den stora ryggsäcken rymde en hel del. Det där med att packa lätt har jag alltid haft svårt för. Om det nu finns plats så kan jag ju lika gärna packa ner lite av varje som jag kan tänkas behöva. Kommer ihåg att när jag ställde min proppfulla packning på vågen så visade den 40 kg. Men konstigt nog var det inget jag kunde plocka ur och lämna hemma. Undrar fortfarande varför de gröna, höga gummistövlarna var med, det var ju inte direkt något scoutläger jag skulle på. Där fanns mer jag egentligen borde ha lämnat hemma.

När jag kom fram till första stoppet i Bohuslän, denna lilla idylliska pärla, så stod min kära släkting och väntade på mig. Det blev ett kärt återseende. Vi började traska mot sommarhuset. Den gigantiska ryggsäcken åkte upp på min späda rygg. Min packning var mer än jag orkade bära. Svetten rann, ryggen värkte och jag ångrade bittert gummistövlarna. Det bar uppför dessutom. I min glädje, iver och reslust, då jag packade, hade jag helt glömt bort denna uppförsbacke. Som av en händelse kom en granne till min släkting cyklandes. Hon stannade till och erbjöd sin pakethållare. Med glädje och tacksamhet över denna goda människa lyfte jag av ryggsäcken och la den till rätta på cykeln. Den fortsatta färden gick lätt och kaffet, i den grönskande trädgården, smakade fint när vi kom fram.

Sjukdomar, andras och min egen, tandläkarbesök, en bil som krånglar, oro över hur dagen ska bli, kraven på mig själv och stressen över att hinna med allt. Ibland känns det som att livet gett mig en hamburgermeny med extra allt utan att jag bett om det. Det blir mig för övermäktigt. Vissa saker har jag packat ner i ”livsväskan” själv och andra rår jag inte på. Hur var det nu han sa?

”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” (Matt 11:28-30)

Cykeln är framplockad. På den får jag lägga min väska. Efter ett tag lär jag mig att plocka ur saker jag inte behöver, saker som försvårar framkomligheten. Guds ödmjuka och milda hjärta lär mig att lätta bördan. Kraven, stressen och oron som jag kan påverka plockar jag ur, en liten bit i taget. Kvar på pakethållaren finns bara det jag inte kan rå på. Med en lättare cykel blir resan vilsammare. Vilan som jag så efterlängtat behöver.

Jag hoppade in i bilen på passagerarsidan. Min far och jag skulle ut och åka över dagen. Han är en stabil chaufför. När jag hade satt mig till rätta vände jag mig emot honom och frågade ”Hur är det idag?” Han svarade mig helhjärtat; ”Det är bra. Kan man vara salig, så är jag det.” Så vackert sagt och så inspirerande. Tänker att är man salig, så är man lite mer än bara lycklig.

Den där frågan ”Hur är det?” är bland den svåraste frågan jag vet. För mig är det svårt att veta när frågan endast är en hälsningsfras då jag bara ska svara ”Jo, tack det är bra.” Eller när frågan faktiskt är ställd med ett stort intresse, då jag bör svara innerligt, sanningsenligt och uppriktigt på hur jag egentligen mår och känner mig. En av anledningarna till frågans svårighet enligt mig är att jag under sju års tid levt med smärta. Det går upp och ner, vissa dagar är det bättre och andra betydligt sämre, men kroppen mår aldrig bra. Det påverkar hela mig. Även om smärtan är en vardag för mig, något jag ständigt lever med, så blir följden att det aldrig är 100% bra. Skulle jag bara utgå ifrån min kropps mående så skulle svaret på den där frågan alltid bli dåligt. Men livet är mer än smärta. Livet kan vara gott ändå.

Förra veckan mötte jag en mamma till vår yngsta dotters kompis. Hon berättade om sin vardag och om det lugn hon försöker skapa. Där intentionen är att leva livet så bra i vardagen, att hon aldrig vill eller behöver ta semester ifrån den. Semestern och helgerna är i sig alldeles för korta, sa hon.

Har tänkt mycket på det sedan vi sågs men också på min smärta jag lever med. Jag vet inte om eller när jag kan bli smärtfri. Jag kan inte endast leva för de smärtfria stunderna då det känns som om jag har lite semester. Nä, jag måste hitta guldkornen här och nu så att jag helhjärtat kan säga att livet är bra trots smärtan. Då behöver jag acceptera och förändra, det jag kan förändra. Livet pågår nu, inte sedan.

Önskar att jag kan leva mitt liv sådant, trots smärta, att svaret på frågan ”Hur är läget?” oftare skulle kunna vara; ”Idag är det bra. Idag är jag salig. ”