Snart var klockan fem på eftermiddagen. Jag satt uppkrupen på armstödet i soffan och hade slagit på TV:n. Det skulle nog dröja en kvart innan barnprogrammet började. Väntan kändes lång men ändå rimlig på något sätt. Jag var bara några år gammal. Det jag satt och tittade på, i väntan på programmet, var testbilden. Den som knappt visas längre på TV och som måste förklaras för ett barn idag. När det var tio minuter kvar innan programmet började dök en klocka med minutvisare upp. Där satt jag i soffan, tålmodigt tittandes på först en testbild och sedan en klocka som rörde sig sakta framåt. Uthållighet var ett ord jag då väl kände till betydelsen av.

Som barn älskade jag berättelserna om Alfons Åberg. Det finns en bok som handlar om när Alfons och hans pappa har det väldigt tråkigt. Då går Alfons farmor runt och myser, hon till och med småskrattar lite. Vilket gör både Alfons och pappan lätt irriterade och upprörda. Farmor försvarar sitt glada humör genom att påpeka det positiva med att ha lite tråkigt, för då kommer det roliga sen. Och mycket riktigt, efter en stunds tråkigheter så ringer det på dörren. En kompis till Alfons, som varit sjuk länge, dyker upp och vill leka.

Uthållighet är ett ord som jag växte ur när jag blev vuxen, tyvärr. Glömde på något sätt bort betydelsen av det. När saker och ting händer alldeles för långsamt är det lätt att bli irriterad och frustrerad. Det finns dagar som är väldigt tråkiga och som känns som en enda långvarig testbild. Dagar då slentrianen och lunken blir till tristess. Vi kan kalla de dagarna testbildsdagar. Tänker ändå att de dagarna behövs, om man ska tro Alfons farmor.

Hemma hos mig har jag ingen farmor som går omkring och myser. Men lyssnar jag noga kan jag höra Paulus gnola lite där ute i köket. Han säger: ”Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen.” (Rom. 12:12) Alfons farmor och Paulus har något gemensamt. De har ett hopp som bär och som ger uthållighet. Bevara testbildsdagarna i livet, de är värdefulla på sitt egendomliga sätt.

Ibland kan jag gå och idissla på ord, på dess innebörd och dess betydelse för mig, där jag är i livet. Just nu är det ordet livsmod som jag går och tuggar på. Det krävs mod för att leva. Särskilt för att genomleva november månad då mörkret är kompakt och solen inte kommer till sin rätt alla dagar. Mörkret som finns där ute vill gärna smitta av sig till min insida. Saker som tynger mig har en förmåga att bli större än vad de är med hjälp av mörkret.

För många år sedan testade jag morfin mot min smärta. Operationer och andra behandlingar hade inte hjälpt så läkarna stod rådvilla över vad som orsakade min smärta. Då beslöt man för att ta hjälp av morfin. Smärtan försvann men biverkningarna var gigantiska. Tröttheten, yrseln, illamåendet och känslan av att inte vara närvarande tog ett stadigt grepp om hela mig. Enligt läkarna skulle dessa biverkningar avta något ju längre tid jag åt morfinet. Det fanns dagar under den perioden då jag, när kvällen kom, kände en otroligt befriande känsla över att dagen var slut. Äntligen fick jag gå och lägga mig igen. Dagar då jag på morgonen frenetiskt kunde längta efter kvällen då mödan skulle vara över. Luddiga dagar som bara flöt förbi. Det som gjorde att jag uthärdade var tron på att det i förlängningen skulle bli bättre. Då kunde det få vara mörkt ett tag för hoppet fanns att det skulle ljusna något.

Ibland kan novembermörkret kännas just så här. När morgonen kommer så finns önskan att kvällen snart ska vara där. Vi längtar snabbt framåt i tiden. Önskan om adventsljusstakar i fönstren som lyser upp det gråa och trista är stor.

Den här hösten har det funnits många av dessa önskan-att-gå-över-fort-dagar. Gråa dagar då livsmodet sinat något. Just en sådan dag fick jag besök. Det var precis vad jag behövde. In över tröskeln kom två stora öron och ett smittande, kärleksfullt leende. Jag fick berätta hur vårt liv såg ut den här hösten utan att lägga på något filter. Filter som ibland behövs för att tiden inte finns eller för att mottagaren inte har sina lyssnar-tentakler ute. Det viktigaste av allt var ändå det smittande leendet som ingöt nytt livsmod i mig. En svag tillförsikt började gro inom mig. Den där dagen gick från grå till färgglad.

Vi behöver hjälpas åt i novembermörkret att ingjuta livsmod i varandra. I väntan på adventsljusen så får vi ge varandra det där leendet och de där öronen. Så att de gråa novemberdagarna snabbt går över och vi får skönja ljuset igen.

Vi var på väg till mormor och morfar på landet i mammas lilla, mörkblåa Fiat 127: a med plastklädsel. Det här var före mobiltelefonernas tid och innan alla extrainsatta nyhetssändningar som upplyser om fara för allmänheten. Jag var bara några år gammal. Något säkerhetsbälte var det inte på tal om där jag satt i baksätet. Mamma körde betydligt saktare än vad hon brukade. Det blåste ohyggligt mycket, säkert var det klassat som storm. På vägen där vi åkte låg nerblåsta träd. Vi fick köra runt och emellan dessa för att komma fram. Så var vi nästan framme hos mormor och morfar. Vi skulle bara genom närmsta byn och ut på landet igen. Då låg där ett stort omkullblåst träd vid kyrkan mitt i byn, rakt över vägen. Det fanns ingen möjlighet att vi skulle kunna ta oss vidare. Det var ingen ide att försöka fortsätta resan. Med en stor klump i magen hos mig, säkert hos min mamma också, började vi vår resa hemåt. Nu var det fler träd liggandes på vägen. Skulle vi nånsin komma hem igen? Rädslan hos mig var stor. Trots rädslan låg min trygghet och tillit helt hos mamma. Jag litade blint på att hon skulle ta oss hem, tryggt och säkert.

I livet stormar det ordentligt ibland. Det blir inte alls som jag tänkt mig. I desperation öser jag vatten och ropar förtvivlat. Mitt i kaoset känns det som att Gud sover.

Kommer att tänka på berättelsen om Jesus och stormen. Jesus och lärjungarna är på väg i båt över sjön. En stormvind kommer, Jesus ligger och sover. Lärjungarna får väcka honom för att be om hjälp. Och Jesus stillar, lite yrvaket, stormen.

Det mest intressanta i den här berättelsen är det som händer precis innan lärjungarna väcker Jesus, strax innan undret. Det är värsta stormen. Lärjungarna tror att de ska drunkna, så illa ser det ut. Vad gör Jesus då i detta högljudda kaos, när lärjungarna skriker till varandra och desperat öser vatten? Jo, han ligger och sover tryggt.

Hur kunde Jesus fortsätta sova i det kaos som rådde på båten? Hade han varit minsta lilla rädd eller orolig så hade han vaknat av sig själv. Men lärjungarna var tvungna att väcka honom. Jesu trygghet och tillit låg hos Gud. Med påtryckningar från lärjungarna steg Jesus upp och sa åt sjön att vara stilla. Nu var det Jesu tur att ifrågasätta lärjungarna ”Var är er tro?” En befogad fråga egentligen. För lärjungarna räckte det inte att se Jesus lugn och trygg i kaoset. Nä, de behövde ett under för att tro.

Så hör jag Jesu fråga till lärjungarna mitt i min egen kaosartade tillvaro; ”Var är er tro?” Den där gången mamma och jag var ute i stormen litade jag blint på henne, det var ingen tvekan i det. När jag tycker Gud sover i min egen storm vill jag tro. Tro på att Guds lugn är något positivt. Tro på att lugnet kan ge mig en inre frid som bär mig genom allt, trots kaoset utanför.

En dag steg han i en båt tillsammans med sina lärjungar och sade till dem: ”Låt oss fara över till andra sidan sjön.” De lade ut, och under färden somnade han. Men en stormby svepte ner över sjön, så att de tog in vatten och var i fara. Då gick de fram och väckte honom: ”Mästare, mästare, vi går under!” Han vaknade och hutade åt vinden och vågorna, och de lade sig och det blev lugnt. Och han frågade lärjungarna: ”Var är er tro?” Häpna och förskräckta sade de till varandra: ”Vem är han som till och med befaller vindarna och vattnet och får dem att lyda?” (Luk. 8:22-25)

Folksamlingar är inget jag föredrar. Jag ”tyar” helt enkelt inte med när det är för många människor på samma plats. Det hänger ihop med min smärta. Bruset, trivseln, pratet och skrattet blir för mycket för mig. Ibland utmanar jag mig ändå och utsätter mig för det jag egentligen inte klarar av så bra. På så sätt vinner jag något annat.

Det visades en stor musikal på stadens kulturhus och så klart ville jag gå dit. Min livskamrat hade sett den och tyckte inte att det var en nödvändighet att se den igen. Annars är det ganska skönt att ha med honom vid sådana här tillfällen, för han vet hur jag och min smärta fungerar. Det blev istället en väninna, hennes syster och jag som gick. Det var inte förrän jag stod i foajén och skulle hänga in min kappa som det slog mig att den ska med hem igen. Det där momentet då alla står i en enda stor folkklunga, trängs och armbågar sig fram som att elden vore lös för att få ut sin jacka efter föreställningens slut, det där fixar jag bara inte. Under musikalens gång funderade jag några gånger på hur jag skulle lösa det hela. Våndan fanns där och på något sätt behövde jag ta tjuren vid hornen. Frågan var bara hur? Ett tårdrypande slut på musikalen och vandringen ner mot garderoben var ett faktum. När vi kom närmare så vände sig min väninna emot mig, utan att jag sagt ett ord om min ängslan, och sa: ”Jag tar din lapp till din jacka också. Vänta där det är lite lugnare.” Den befrielse som sköljde över mig var som en förlösande knut. Tänk, hon visste vad jag behövde innan jag ens bett om det. Jag fylldes av en stor förundran och tacksamhet.

Dagen efter slog jag mig ner i min fåtölj på morgonen och blev påmind om min väninnas handlande då jag läste från Matteus ”Ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det.” (Matt 6:8)

Ibland kan jag gå med en gnagande oroskänsla inombords. Ett litet problem har legat och trasslat till sig. Jag nämner inte ens oron för Gud. Tycker kanske någonstans att det är för banalt och tilltrasslat att be om. Jag har ju dessutom själv satt mig i situationen. Så hux flux är problemet ur vägen utan jag ens ansträngt mig. Då kan jag översköljas av den där förundran som infann sig tillsammans med min väninna. Förundrad över att Gud känner mig så väl och vet vad jag behöver innan jag ens ha bett om det.

Den förundran över att någon känner mig och vet vad jag behöver väcker nyfikenhet, glädje och tacksamhet hos mig. Var morgon får jag vakna med en förtröstan på Gud, att han vill mig allt gott den här nya dagen.

Klockan var närmare tolv på natten då vi kom fram till hotellet där vi skulle tillbringa vår semestervecka. Flygresan hade varit tröttande och det var skönt att få röra på benen igen. Incheckningen på hotellet gick smidigt, vi rullade iväg våra tunga resväskor ner mot havet och vårt rum. När vi kom in i rummet så gjorde vi som vi alltid brukade göra, kollade in de olika faciliteterna; badrummet, pentryt, kylskåpet, sängarna och till sist uteplatsen. Den här gången väntade en överraskning för våra tjejer. Utan att ha berättat något så hade vi bokat ett rum med tillgång till egen pool. Så när vi kom ut på terrassen och tjejerna upptäckte vår lilla surpris så steg jublet och de spontana dansstegen virvlade runt i natten. Vår yngsta tjej slängde sig ner i en saccosäck på altanen och utbrast lyckligt: ”Jag älskar mitt liv just nu.” Tänk er den totala glädjen och lyckan i att bara finnas till och vara. Då suddas allt annat bort.

I helgen var vi på gudstjänst. Det var Alla helgons dag. Vi var där för att minnas och uttrycka vår saknad, över de som dött, genom att tända ljus. När ljusen tändes på gudstjänsten så lästes några bibelord, ett var hämtat från Uppenbarelseboken. ”och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer.” (Upp. 21:4)

Kan inte påstå att jag så ofta går omkring och tänker på himlen eller om jag ska vara ärlig, ens längtar dit. Jag tror att det finns någonstans dit vi kommer när vi dör men jag har så svårt att föreställa mig hur det är eller kommer att bli.

Oftast har jag det bra här och nu. Trots den smärta som genomsyrar min kropp och påverkar hela vår vardag, är livet gott. Dagarna försöker jag fylla med det viktigaste, glädje och kärlek. Det är väl det som gör att jag inte längtar till himmelen. Men visst kunde livet vara mycket bättre. De istappsvassa dagarna då allt är tårar och smärta skulle jag helst vilja slippa.

Om jag ändå skulle våga drömma eller önska hur det är i himlen så skulle jag vilja att det är som de bästa stunderna här på jorden. För då finns ingen sorg, ingen klagan och ingen smärta. Vi skulle få vara tillsammans allihop och slänga oss i var sin saccosäck.

På min skogspromenad går jag förbi två väldigt olika hus som nästan ligger granne med varandra. Det första huset är ganska nybyggt, en vit fyrkantig låda med stora fönster, gigantisk altan och välklippt gräsmatta av gräsklippsroboten. Avskalat och rent är intrycket man får när man ser huset. Det andra huset är slitet, byggt kanske någon gång på 50-talet och ytterligare påbyggt senare. Färgen flagar på flera ställen. På en del av huset är målning påbörjad men inte avslutad. Bräder skulle behövas bytas ut och säkerligen finns det en tanke om att det ska göras, för vid ena gaveln står en byggnadsställning. I trädgården ligger det fullt med prylar och bråte av allehanda slag. Stökigt och slitet är intrycket av det här huset.

Så föreställer jag mig att jag går på besök hos husen. Jag börjar i det vita, avskalade och kubformade huset. Här har jag tidigare fått en inbjudan. På måndag klockan elva är jag välkommen. Jag ska även ta med mig innetofflor. Någon minut i elva står jag vid dörren och ringer på. När jag tittar in genom fönsterna är det nersläckt överallt. Jag känner på dörrhandtaget, det är upplåst därför öppnar jag och ropar ”Hallå!”. Inget svar, så jag kliver in. Går till köket. Här ligger det en lapp till mig med ett meddelande snabbt nerklottrat: ”Jag är inte hemma, behöver vara på jobbet. Det finns kaffekapslar i översta lådan. Du kan välja på espresso, cappuccino, kaffe med eller utan mjölk, kaffe med eller utan socker, kaffe med chokladsmak och nyheten kaffe med lakritssmak. I kylskåpet står en prinsessbakelse. Men var försiktig med det du använder i köket och diska efter dig. Sitt och ät din fika gärna vid köksön så att du inte smular ner någon annanstans. Du har väl förresten tagit på dig dina innetofflor?” Jag äter min prinsesstårta och dricker utav kaffet med lakritssmak. Diskar efter mig och lämnar huset ganska snabbt. Kaffenyheten var ganska äcklig, även om jag gillar lakrits. Eftersmaken var besk och sötsliskig precis som besöket. En tom och kall känsla infinner sig hos mig.
Jag ser hur det lyser längre bort i det slitna huset. Kanske jag skulle ta och kolla ifall någon är hemma. När jag närmar mig ser jag hur blockljusen står tända på köksbordet. Jag knackar på och inifrån hörs ett glatt: ”Kom in!” Det doftar bryggkaffe och nybakade kanelbullar i hallen. ”Ta inte av dig utan kom in som du är”, hör jag från köket. Jag möts av ett leende när jag går över tröskeln till köket. ”Va roligt att jag får besök.” säger kvinnan med leendet. ”Kom och slå dig ner. Jag skulle just dricka mitt kaffe och äta en bulle.” Jag blir kvar en lång stund i köket i det slitna huset. När jag lämnar huset är jag fylld av en varm känsla inombords. Eftersmaken av kaffet och besöket är fyllda av härliga aromer jag bara vill ha mer utav.

Besöken i husen kan symbolisera mötet med olika människor. Det nybyggda huset har mycket fokus på det yttre. Ibland är inte ens ägaren hemma utan på jobbet. Där är det också svårt att få vara sig själv. Innetofflor behövs för att inte smutsa ner eller ”kliva på”. I det slitna, sårbara huset finns värmen och öppenheten för andra. Här får jag vara som jag är. Husen på min skogspromenad väcker många tankar. Vem är JAG i mötet med andra människor? Är jag närvarande i de möten som blir eller tänker jag på annat? Vågar jag visa mina mindre angenäma sidor så att människor i min närhet kan vara sig själva och slipper ta på sig innetofflorna?

Det slitna, stökiga huset få bli en förebild och inspiration för mig. Precis som det huset, blir jag aldrig färdig med mig själv. Närvaron är viktig i ett möte. Jag får blotta mina svagheter och på så sätt ge rum för andra att vara sig själva. Tänk om jag kunde få ge en eftersmak av värme och nybakade kanelbullar.