Hur kunde de släppa iväg oss så där enkelt? Min man och jag gick på sjukhusets parkering letandes efter vår bil, emellan oss bar vi på vår äldsta tjej. Hon var bara ett dygn gammal. Vad tänkte de på när de lät oss gå från avdelningen? Frågorna snurrade i huvudet på mig. Hon var vår nu. Vår alldeles egna lilla bebis och människa. Ändå kändes det nästan som vi var på rymmen. Allt var så overkligt. Väl hemkomna ringde vi runt till alla nära och kära. Vi ville att de skulle komma hem för att se och skåda det lilla underverket. Men också, på något sätt, för att det skulle bli mer verkligt för mig. Såg någon annan denna lilla varelse i vårt hem, i vårt liv så skulle det bli mer gripbart. Min dröm skulle vara på riktigt. Vilken fantastisk gåva vi fått. Förundran över allt som skedde var stor. Glädjen likaså. Det tog några veckor att smälta allt som vi varit med om. Kan fortfarande, nästan elva år senare, förundras över att hon är här hos oss.

Julpyntet är framme. Var sak på sin plats, pepparkakshuset, tomtarna, alla änglar, granen och även några guldiga, glittriga julgranskulor föreställandes bastubor hänger i fönstret. För några dagar sedan fick jag hjälp av vår äldsta dotter med att ställa upp krubban på symaskinsbordet. Ett värmeljus brinner och lyser upp alla figurerna. Jag sitter uppkrupen i min fåtölj bredvid bordet. Julevangeliet ligger uppslaget i knäet. I vår krubba står Maria med slutna ögon. Kommer att tänka på hur det var när jag själv blev mamma första gången. Hur jag försökte insupa allt det som då skedde, alla gratulationer, tidsanpassningen till mat, sömn och blöjbyten men fram för allt detta lilla liv som så överraskande, på något sätt, rubbade hela vår tillvaro. Det är inte konstigt att Lukas skriver: ”Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.” (Luk. 2:19) Denna lilla parvel som ligger i hennes famn och som så drastiskt förändrade hennes och Josefs liv. Allt detta tog Maria till sitt hjärta och begrundade. Men det är inte bara hennes och Josefs liv detta lilla barn kom och kommer att förändra.

När jag ibland försöker tänka på vem eller vad Gud är, så blir det mig för övermäktigt. Det finns inte en chans att jag kan greppa eller förstå, möjligtvis kan jag på något sätt ana det. Hur ska jag då begripa detta stora julmysterium att Gud blir människa? Maria får leda mig när jag sitter i min fåtölj och ser på krubban. Jag behöver inte förstå eller kunna förklara, det räcker med att jag öppnar mitt hjärta för detta lilla barn och begrundar. Då blir också den största av alla gåvor en verklighet för mig.

När jag blir lite stressad och tröttheten gör sig påmind då ploppar också rädslan fram som en ovälkommen gäst. Det är precis som att min lilla låda, med mina rädslor, då öppnar sig på glänt. Jag är rädd för allt möjligt, stort som smått. En huggorm på skogsstigen framkallar inte mina tryggaste sidor, mörker en längre tid utan någon som helst glimma av ljus ger mig obehag, masker med förvrängda röster är otäckt, ett plötsligt isande tjut eller skrik gör att blodet fryser till is. I lådan ligger även de stora okontrollerade rädslorna, rädslan över att aldrig bli frisk, rädslan över att det ska hända våra tjejer någonting, rädslan över de svåra sjukdomarna som drabbar nära och kära. Oftast ligger rädslorna i min lilla låda och gör sig inte ens påminda men när lådan är öppen är de en obehaglig upplevelse. På natten, när allt är mörkt runt omkring, är det lättare för rädslorna att kika fram. Det är precis som att rädslors föda är mörker, stress och trötthet.

Överst på min önskelista till jul står alltid en ängel. Min livskamrat hörsammar min önskan och ger sig varje advent ut på stan i jakten efter en ängel till mig. Dom börjar bli ganska många nu, änglarna. Fram till det att första ljuset brinner så ligger dom nerpackade i julpyntslådan på krypvinden. Sen placeras dom ut efter färg och form i de olika rummen i vårt hus. De sprider en trivsam stämning.

Det var en vanlig dag på jobbet, eller natt i deras fall. Kanske lite kallare än vanligt och lite mörkare. De bar alla på sin egen lilla låda med rädslor i. De små lammen ville inte riktigt komma till ro. Under dagen hade de sett spår av lejon och björn. Hemma låg lillebror svårt sjuk. Hur skulle det gå med arbetet på ängarna nästa år, skulle det finnas tillräckligt med mat åt alla fåren och åt hela familjen? Så plötsligt stod där en ängel framför dem och sa: ”Var inte rädda!” Herdarna är de första som får reda på att Gud har fötts i ett stall. Det är med dessa ord ”Var inte rädda” änglarna gör reklam för herdarna om vem Jesus är och vad allt handlar om. Klart de blev nyfikna på vad som hade hänt där borta i stallet och vem det var som hade fötts.

Änglarna finns lite varstans hemma så här års, i köksfönstret, på vardagsrumsbordet, på skrivbordet och vid adventsljusstaken. När det är som mörkast och rädslorna kryper fram då skiner dom upp vårt hem. De berättar om det glada budskapet: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.” (Luk. 2:10-11)

På Ica butikens hylla stod metervis med olika schampoflaskor av olika märken och dofter. Jag skulle bara ha något som luktade gott. När jag stod där, öppnandes försiktigt på flasklocken och luktandes på innehållet, så möttes jag av en doft som slungade mig tillbaka med en osynlig tidsmaskin till jag var i fjortonårsåldern. Det var mitt i sommaren, solen sken och värmde gott på bara ben och fräkniga kinder. Vi hade precis anlänt till en ö utanför Göteborg. En veckas musicerande på ett musikläger för unga tonåringar skulle det bli. Min bästa kompis var med och det var vårt första musikläger tillsammans. Vid välkomstfikat i bamba hade vi sonderat terrängen vad gällde snygga grabbar. Det såg bra ut. Förväntningarna var höga på veckan, inte bara på de söta pojkarna att vila ögonen på utan också nya kompisar, mycket spelande, go gemenskap, galna upptåg och mycket annat spännande. Så ryckte jag till och var tillbaka vid hyllorna på Ica. Tog med mig schampoflaskan till kassan. Doften av ungdom, förväntan och glädje kunde jag inte låta stå kvar på hyllan. Det är märkligt vad en doft kan bära med sig och smitta av sig. Jag gick från affären lite gladare, lite lättare och mer förväntansfull.

Det är lördag morgon och jag sitter i min fåtölj. Ber från min bönbok ur psaltaren och avslutar stunden med ”Vår fader”. Kommer till strofen: ”Låt ditt rike komma.” Tänker vidare på vad Jesus sagt om Guds rike. Hittar några texter från Lukasevangeliet som får vägleda mig. ”Guds rike är inom er”, säger Jesus. Tankarna är tillbaka på tonårstiden då jag lyssnade mycket på en grupp som hette ”Salt”. De sjöng om sin tro. Deras texter var raka och inspirerande. I en låt fanns en fråga riktad till lyssnaren: ”Vad har vi gjort idag? har vi gjort någon glad och har vi försökt vara en riktig medmänniska?” Guds rike i en liten ask om någon skulle fråga mig. När vi gör någon glad, när vi försöker vara en riktig medmänniska, då är vi en del av Guds rike och vi sprider väldoft. Där Gud är, där gott är och där kärlek finns är Guds rike. Det doftar himmelskt på jorden. Jesus säger på ett annat ställe: ”Vad skall jag jämföra Guds rike med? Det är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.”

Det sprider sig en ljuvlig doft i huset. Min man har vaknat och är sugen på en god, härlig lördagsfrukost så han har ställt sig i köket och bakar scones. Dofter är svåra att begränsa när de väl börjat sprida sig. Lite som kvinnan med surdegen när hon väl börjat blanda i mjölet så blir allt syrat. Doften av schampot fick mig lite gladare och mer förväntansfull. Doften av scones gör mig lite lycklig över att det strax är dags för en god frukost.

Låt oss hjälpas åt att sprida en väldoft av Guds rike.

Det knastrade under skorna då jag gick på min skogspromenad. På granarna låg frosten som en vit hinna. Himlen var svagt grå, ingen sol i sikte. Skogspromenaden gick genom ett vitgrått landskap. Tystnaden hörde på något sätt ihop med den vita utsikten. Tankarna for genom huvudet. Det var ett tag sedan jag pratade med min bror. Kanske lika bra att passa på. Jag ringde upp och vi hann med de första hälsningsfraserna innan han frågade om han kunde ringa upp om en liten stund. ”Självklart”, svarade jag. ”Jag ville inget särskilt, ville bara prata lite.” Så la jag på. Vad hade jag sagt egentligen? ”Jag ville inget särskilt.” Fast det stämde ju inte alls. Förvisso hade jag inget direkt ärende men jag ville höra hur de har det, hur de mår och bara umgås med min bror över telefon en stund för att jag gillar det. Och i mina öron, så här i efterhand, är det verkligen något särskilt det där med att bara vara med någon som man tycker om.

Jag fortsatte min tysta skogspromenad. Kanske skulle jag prata med Gud en stund. Vad skulle jag bocka av bland ärendelistan till Gud? Böneämnen saknas inte direkt. Listan är lång över det jag önskar för egen del men också för mina nära och kära. Så tänkte jag på mitt korta samtal med min bror och att jag ville ”inget särskilt”. Kanske skulle jag passa på den här promenaden att vilja ”inget särskilt” till Gud. Ta bort önskelistan. Vara i tystnaden med Gud. Rikta min uppmärksamhet mot honom genom att tyst, sakta viska: ”Herre Jesus Kristus”, flera gånger. Vara med Gud en stund för att jag tycker om att umgås med honom och för att jag gillar honom.

Så här strax innan jul är våra tjejers önskelistor fullklottrade av grejer de sett i leksakskataloger eller lekt med hos någon kompis. Vi nämner de där önskelistorna ibland, mest kanske, för att påminna dem om spänningen som ligger i det där med julklappar. Men oftast pratar vi om något helt annat eller så bara är vi bredvid varandra. Det uppenbara är ju att vi skulle inte fördjupa några relationer med våra tjejer om de hela tiden gick och rabblade sina önskelistor. Och va tråkigt det skulle bli.

Hur lätt är det att inte fastna i önskelistrabblandet när jag pratar med Gud. Egentligen vill jag ju vara med honom och lära känna honom bättre. Tystnaden är lite motsägelsefull i det. För jag tror ändå att jag just i tystnaden med min uppmärksamhet riktad mot Gud, lär känna honom bättre. Och jag upptäcker att ju mer jag umgås med honom desto mer tycker jag om det.

Snart ska jag ge mig ut på en skogspromenad igen. Frosten är kvar men idag skiner solen. Jag tror jag ska börja min promenad med orden: ”Gud, jag vill inget särskilt idag.” Det kommer bli en trivsam och trevlig promenad, jag har det på känn.

Det är mycket folk på Jerusalems gator. Hosianna-ropen hörs lite var stans. Jublet stiger upp emot skyn. Jesus är på väg in i staden. Han rider på en åsna. Lärjungarna går bredvid honom och sjunger. Mantlar och kvistar har folk lagt på marken. Förväntningarna på Jesus som kung är höga men framför allt olika.

Vart ska jag ställa mig när han närmar sig och rider in i ”mitt Jerusalem”, i det som är mitt liv. I vilken folkklunga väljer jag att stå och stämma in i Hosianna-ropen?

Lite längre bort står fariséerna, jag går dit. Det gör jag ibland när jag tycker Jesu ord blir lite för obekväma och svåra. Det är då mycket enklare med regler, vad som är rätt och fel på pappret. Huvudet fylls av åsikter om hur andra beter sig. Kärleken, som Jesus predikar om, glömmer jag lätt bort i åsiktsmaskineriet.

Jag tröttnar på allt tyckande och drar mig lite närmare mot jublets klimax. Här står några jag stundtals kan eller snarare vill identifiera mig med. Högljutt ropar de sitt Hosianna med självsäker stämma. Kläderna vi lägger på marken får gärna vara dyrbara och vackra, helst så att andra lägger märke till det. Här är det jag presterar viktigt. Viljan är stor att Jesus ska bli som en driftig företagsledare i mitt liv. En kung för mitt yttre liv. Så länge det går mig väl och karriären är min vän så får Jesus vara med. Men vad skulle hända om det en dag tar slut? Sakta går jag därifrån.

Vid trottoarkanten sitter några med sönderrivna tidningsark utlagda på marken. Deras Hosiannarop är brustet, lågmält och med stor glädje. Jag slår mig ner. De har börjat nynna på psalmen ”Gläd dig du Kristi brud” (Psalm 104). Så kommer de till tredje versen:
”Saktmodig, mild och god
han ger de svaga mod.
Vill du till honom höra
Skall han dig salig göra.
Hosianna, pris och ära!
Vår konung är nu nära.”
Jag börjar sjunga med. Här, nära Jesus, vill jag vara. Det bästa med det är att jag får vara mig själv, vara den jag egentligen är. Göra mig av med alla åsikter och all duktighet. ”Hosianna, pris och ära. Vår konung är nu nära”