Godisregn började dyka upp i småstäderna när jag var i 10-årsåldern. De inträffade när staden firade något speciellt eller man bara ville skapa en feststämning. I vår stad hette firandet ”Kolifejs”. För att locka ut alla barn och deras föräldrar på stan anordnade man godisregn. Flera kilo godis utlovades släppas ut från hög höjd.

Förväntansfull var bara förnamnet då jag stod och väntade på regnet. Det var mycket folk som trängdes, speciellt vuxna som armbågade sig fram. Här gällde det att vara med. På ett kick var allt över. Jag gick därifrån med en liten hård, inplastad suggodis med syntetisk fruktsmak och ett sår som blödde på fingret. Besvikelsen var stor.

Ibland kan jag känna mig som ett godisregn från 80-talet då jag svarar på frågan ”Hur mår du?” En väninna och jag har sms-kontakt med varandra tre gånger om året. Det är när hon fyller år, när jag fyller år och vid jul. Även om vi inte ses så har vi ganska bra koll på varandra. I sista sms-kommunikationen hörde jag på tonen i sms:et hur besviken hon blev över mitt svar på frågan hur jag mår. För att hålla mitt eget hopp och mod uppe så säger jag att tillfrisknandet går i myrsteg framåt. Hennes svar på det löd: ”Oj, bara myrsteg (hoppas det blir många då).”

Efter år av smärta och olika behandlingar är förhoppningarna på att tillfriskna från min omgivning och från mig själv stora. På ytan syns det inte vad jag lever med. Förväntningarna från vänliga och omtänksamma medmänniskor när de ser mig kan då bli likt barnens vid ett godisregn, nu måste hon väl ändå må lite bättre. När jag då säger att det går med myrsteg så ser jag hur besvikelsen är svår att dölja och den skogsgröna fruktpastillen äcklas i munnen.

För ett och ett halvt år sedan, då jag tagit ett litet längre myrsteg och börjat spela igen efter flera års uppehåll, träffade jag en församlingsmedlem som vara glad att höra och se mig spela igen. I sin hand hade han en liten lapp som han ville att jag skulle få. På den lilla pappersbiten stod: ”Det finns EN som sörjer för dig, har akt på dig, en som redan har tänkt ut nästa steg för dig: Gud Fader som älskar dig.”

Vi är alla på väg någonstans, i arbetet, i relationer, i hälsan eller i annat. Stegen vi tar är olika långa och varierande snabba. Stundtals brister tålamodet för mig och besvikelsen är stor över att tillfrisknandet bara går i myrsteg framåt. Jag skulle vilja kunna ta elefantsteg. Vilket jag ibland försöker men då tippar jag över och blir liggandes. Den lilla papperslappen får bli en ledstjärna för mig. Oavsett storlek eller frekvens på stegen jag tar finns det en som redan har tänkt ut nästa steg för mig och älskar mig. I det löfte får jag vila och sakta tillsammans med Gud ta mina steg. För även ett myrsteg är ett steg. Försöker komma ihåg det när jag känner mig som ett godisregn från 80-talet.

Det var julgransplundring kombinerat med firande av min mans födelsedag i helgen. Marschallerna lyste upp vägen in till huset. Frysen och kakburkarna var tömda på alla julkakor och lussebullar. Allt var uppdukat på köksbänken. Tabberaset var ett faktum. Godispåsarna var väl gömda i huset till alla barnen. Popcornstrutarna var fyllda. Kaffet puttrade och värmeljusen i varje liten vrå var tända. Stämningen var god och festlig. Ljudvolymen steg allteftersom eftermiddagen gick. Det var ett muntert sorl i huset. Men till slut blev det för mycket för mig. Min sjuka kropp sa ifrån, den behövde vila och stillhet för att orka med fortsättningen av kvällen. Jag gick iväg och la mig där det var lugnare. Det kurrade i magen och gästerna började bli hungriga. Vi hade gjort det enkelt för oss och beställt mat. Medan jag låg kvar i sängen började min man och några gäster fixa med framtagandet av maten. Jag behövde inte finnas med i köket egentligen, för det skulle ordna sig bra utan min hjälp. Lugnet och tilliten gjorde sitt. Styrkan återvände och jag kunde få vara en del av gemenskapen och festen igen.

När jag var ung och problem stora som hus hopade sig fanns det en kommentar jag hade riktigt svårt för. Ofta var det äldre och mer livserfarna människor som sa det. Kommentaren var säkert tänkt som en uppmuntran men blev oftare som ett hån för mig. ”Det ordnar sig” sa dom. För några år sedan mötte jag en äldre, gudfruktig man som jag vet bett mycket för mig och min smärta. Han sa just den där kommentaren, ”Det ordnar sig, Sara, ska du se.” men så la han till en mening, ”Det får vi tro.” Kommentaren fick en helt annan innebörd för mig. Det låg något djupare i orden. Det fanns en tillit och förtröstan på något som bär genom allt, även genom smärta.

Julen är utdansad och utplockad. Helgerna är över och vardagen är här igen. Det är konstigt vad snabbt det blir vardag igen. Hur det rullar på och blir som vanligt. Nästa storhelg känns långt borta. Veckorna känns evighetslånga. Bekymmer, som även de tagit helg, visar upp sig igen. Fast inte riktigt lika stora. Vilan har gjort sitt. Nu ska bara tilliten växa till sig. För det är då, jag tror vi blir som starkast, när stillheten och förtröstan får verka tillsammans. Gud viskar till oss: ”Genom lugn och tillit vinner ni styrka.” (Jes.30:15)

Du ska se, den här våren ordnar sig också. Det får vi tro.

Mellandagarna präglades av två stora frågor: ”Varifrån kommer vi? och ”Vart är vi på väg?”. Min man hade i julklapp fått Dan Browns senaste bok, Begynnelse. Med stort intresse sträckläste han boken och när det blev min tur kunde jag inget annat än att sluka den. Kort och gott, en spännande bok. Det som fascinerar, fängslar och stundtals kan tyckas väldigt kontroversiellt i boken är kampen mellan religion och vetenskap. Går det att förena dessa båda eller står de i strid med varandra? Hela handlingen bygger på de här frågorna. ”Varifrån kommer vi? och ”Vart är vi på väg?” En vetenskapsman säger sig har svar på frågorna och undrar då om Gud behövs. Det blir en spännande upplösning på boken och den lämnar något att fundera på.

De kom från öster och var stjärntydare. Säkert sin tids vetenskapsmän även om det för mig låter lite hokus pokus det där med stjärntyderi. Intressant ändå att de kan tyda i stjärnorna att en kung är född, judarnas kung till och med. För mig är detta ganska främmande och inget direkt jag söker upp. Människor som siar eller spår i nutid och framtid lockar mig inte. Snarare skrämmer det mig, dels för att jag vet alldeles för lite om det. Stjärntydarna som besöker Jesus kom från en annan kultur och fram för allt en annan religion.

För Gud spelar det ingen roll varifrån vi kommer, vilken religion eller vilken vetenskap som styr oss. Hans stora intresse ligger i vart vi är på väg. Stjärnan stjärntydarna ser och följer, leder dem till Betlehem och Jesus. Oavsett vad vi styrs utav så kan Gud använda det för att vi ska hitta honom. Det som för mig kan tyckas kontroversiellt brukar Gud på sitt sätt för att leda rätt. Berättelsen om stjärntydarna fängslar mig. På något sätt gör den Gud större. Han söker oss på vårt sätt, i det vi förstår, för att vi ska finna honom. Vetenskap och stjärntyderi, eller det jag kanske felaktigt kallar lite hokus pokus, stänger inte vägen till Gud. Snarare leder stjärnan rätt.

Vart är du på väg?