En bunt med svagt gula papper i formatet A5 ligger på bordet framför mig. Dom får mig att tänka på gamla receptblock som läkarna använde förr, före datorernas och de smarta telefonernas tid. På det ljusgula pappret stod texten i mossgrönt och där var flera gröna rutor som skulle fyllas i. Patientens personnummer och namn. Läkemedelsnamn, styrka, dosering, användning och åkomma.

Jag börjar fylla i mitt namn och personnummer. Åkomman är solklar: Leda. Jag googlar fram betydelsen av leda och får en slående beskrivning; ”uttråkning för att man har fått för mycket utav något”. I mitt fall har det den senaste tiden blivit för mycket utav sovrummets fyra beigea väggar. Har stundtals bytt ut sängen mot soffan i vardagsrummet men skillnaden har inte hjälpt mig så värst mycket. Från sängen eller soffan finns inte så mycket mer att göra än att titta på en film, läsa en bok, sova middag eller spela spel på telefonen. För någon som sliter på jobbet åtta till fem låter det som himmelriket men efter några veckor eller, som i mitt fall, där det blivit några år infinner sig stundtals ledan. Även det jag tycker är roligt blir tråkigt eftersom jag inte riktigt orkar.

Kommer till den fiktiva läkemedelsrutan på pappret. Vad hjälper då mot ledan. Drömmer mig bort och tänker på saker jag tycker är riktigt, riktigt roliga att göra. Skriver ner ”En resa med familjen till Stockholm med musikalbesök”. Tittar på pappret innan jag skrynklar ihop det till en boll och kastar iväg det. Kan just för stunden glömma en sådan utflykt. Krafterna finns inte, då blir en sådan resa bara trist och mödosam. På nästa papper skriver jag ”övning med brasset”. Jag skriver inte färdigt pappret utan lägger det åt sidan. Övningarna med brasskompisarna fyller en bra funktion men de hjälper inte just nu mot ledan. Har svårt att koncentrera mig och påminnelsen om att jag inte är frisk blir för ledsam. På nästa lapp skriver jag skogspromenader. Det är likadant där, promenaderna behövs för kroppen men hjälper mig inte just nu mot ledan, tyvärr. Jag blir avbruten av att telefonen ringer och en kär gammal vän är på tråden. Vi pratar med varandra nästan i två timmar. Det var länge sedan vi hördes. Allt behandlas, även min leda. När jag lägger på luren känner jag mig några kilon lättare. Tar upp pennan igen och under läkemedelsnamn skriver jag: ”prata med en lyssnande vän”. Kommer då ihåg vad en lärare en gång sa till mig; att tala om sin sorg är att göra halva sorgearbetet. Jo, men visst verkar det stämma. Min väns lyssnande öron var otroligt viktiga och lika viktigt för mig i min läkeprocess var det där med att sätta ord på min leda. När jag gjorde det släppte ledan greppet om mig. Sovrumsväggarna är kvar men inte så vansinnigt beigea längre. Livet är mer fröjdefullt igen.

Jag tar fram ett nytt ljusgult papper och skriver: Mot åkomman leda, sorg, smärta eller lidande av olika slag pröva att sätta ord på plågan inför en par lyssnande öron.

Mina händer ligger i knäet, formade som en skål. Händerna hjälper till att göra mig redo för att ta emot Herrens välsignelse. ”Herren välsigne dig och bevare dig, Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig, Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.” Herrens ansikte är vänt emot mig. Jag blundar och försöker se Guds ansikte framför mig. Det jag tror mig se är ett ansikte med ett stort kärleksfullt leende.

Vår mamma och pappa hade tagit med oss till Eilat för att sola och bada. Min lillebror och jag hamnade på ett fik en kväll. Han är flera år yngre än vad jag är. När jag då som ung vuxen ville njuta av min cappucino och av att titta på folk hade han redan druckit ur sin varma chokladmjölk och var på väg någon annanstans. Stackars min lillebror som snällt fick sitta kvar och vänta tills jag sakta druckit ur min varma kaffe. Säkert drack jag extra långsamt för att kunna njuta av alla människor som strosade förbi i den varma kvällen. Det kanske var där, det väcktes en fascination hos mig av att titta på folk.

Nästan som en liten hobby har det blivit. För ofta när vi äter lunch ute tillsammans, min man och jag, säger jag hur kul det är att titta på människor. Men det är något speciellt jag söker när jag tittar. Något som är bland det vackraste jag vet och som får mig att bli alldeles varm inombords. Det är något som dyker upp väldigt hastigt och kan betraktas som en färskvara. Är jag inte beredd kan ögonblicket gå mig förbi. Ögonblicket då en människa spricker upp i ett enda stort leende. Detta händer när jag och min man sitter på lunchrestaurangen och ser två vänner mötas, hur deras ansikten då blir som solar över att ses. Eller när Ica-kassörskan hälsar med ett leende fyllt av tålamod och lugn mot den trötta, äldre dam som står framför mig i kassakön. Eller när den lilla flickan vänder sitt nyfikna ansikte upp och möter sin mammas kärleksfulla leende. Eller när de fnittriga tjejerna runt köksbordet inte kan hålla sig för skratt utan mjölken sprutar över hela mellanmålet. I dom ögonblicken gäller det att vara med. I leendena finns något rent, enkelt och smittande. Det är precis som ett stråk av helighet glimmar till. Leendena förnimmer Guds ansikte. Hur han vänder sitt ansikte emot oss och ler kärleksfullt. Och jag blir alldeles varm inombords.