På den nedersta hyllan, ganska långt in i garaget hittar jag äntligen påsen jag letar efter. Det är så mycket prylar överallt. Ovanför hyllan med plastpåsen står gamla krukor. Där finns också verktyg och burkar med torkad målarfärg. I en liten korg hittar jag orange blomblad i tyg och papperskonfetti från vårt bröllop. Lyfter jag blicken något så står flickornas cyklar där, och bredvid dem står vissnad ljung i krukor sedan i höstas. Trädgårdsmöblerna längtar ut i solen. På väggarna hänger sommardäcken, även de vill ut till grusfria vägar. Jag ser en trasig hushållsmaskin. Och där under trasmattan ligger min gamla docka från när jag var liten. Minnen väcks till liv där jag står och blickar ut över röran. Hela livet fylls i ett garage. Men vilken oordning det är! Hela saker, trasiga maskiner, grejer vi aldrig använder, prylar som är bra att ha och alla minnen som vi vill spara. Oredan i garaget gör mig trött. Min livskamrat och jag säger ibland till varandra att vi borde rensa ut och städa upp, men vi orkar inte.
När vi flyttade in i vårt hus så hjälpte våra pappor och min morbror oss med att isolera garaget. Det fanns då en tanke om att vi skulle spackla väggarna och måla dem i någon ljus kulör för att göra det lite mer ombonat. Men nu är väggarna tråkigt beigegrå med skruvhuvuden blänkandes på lagom avstånd ifrån varandra. I somras blev vi inbjudna till grannens garage. Han var stolt över att få visa upp sina domäner. På hans väggar hängde verktygen i snygga rader. Hyllorna var välstädade och inga trasiga prylar i sikte någonstans. Vilket drömgarage han visade upp! Tänk om någon kunde komma och röja upp i vårt garage, måla väggarna solgula och skapa lite ordning och reda på grejerna. Troligtvis skulle vi behöva betala denne någon dyrt för att få det så fint som hos grannen.

Jag tar med mig min nyfunna plastpåse in i huset och sätter mig i en av våra fåtöljer intill det gamla symaskinsbordet. På platsen där krubban brukar stå vid jul plockar jag nu upp de släta stenarna och lägger dem i en hög. Ur en låda från krypvinden tar jag fram en liten ängel och några små remsor av lakansväv. Dessa lägger jag i högen med stenarna som jag utformar till en grav. En lite större rund sten rullar jag för öppningen och ställer upp ett kors bredvid. Tänder ljuset som redan finns på plats och blir stilla.
Det stökiga garaget fladdrar förbi i mina tankar och jag suckar högt. Det är inte så olikt mitt liv ändå, det där garaget. Söndrigt och helt i en salig röra. Jag tittar på korset och tänker på Jesus som kom hit för att städa upp i mitt liv, frivilligt. Röja ut det som är unket och laga det som är trasigt. Måla mitt liv i en ljus, varm färg och skapa lite frid i all oordning. Städkostnaden blev hög men den behöver inte jag betala.

Av kärlek till dig och mig städar Han upp i våra garage.

Strax innan jul förra året fick min man en julklapp från sitt jobb. I paketet låg det en radio i retrostil. Kom på när vi plockade upp den ur sin kartong att jag saknade en ljudkälla i sovrummet. Insåg ganska snart att det inte bara var en radio utan att den också hade flertalet andra finesser. Med alla sina finesser på insidan, med sin milt gröna ton på utsidan och med sin förmåga att avge ljud fick den således en självklar plats ovanför huvudgaveln i sängkammaren.

Ligger i min säng på det benvita överkastet med de bruna kuddarna uppallade bakom min nacke och rygg. Nu när en ljudkälla finns på plats i sovrummet finns inte längre några ursäkter till att inte följa alla de tips jag fått om att lyssna på poddradio. Börjar bläddra i min telefon bland alla poddar och radioprogram som finns. En helt ny värld öppnar sig för mig. Hittar ganska snart de program jag fått som förslag över vad jag kan tänkas gilla. En liten jingel går igång och sedan kommer pratet. Jag lyssnar på vad kvinnan frågar sin gäst om och hur gästen lägger ut sitt svar med en stor iver. Ett intressant samtal uppstår. Strax hör jag hur postbilen kommer utanför på gatan och stannar till vid vår postlåda. Genast rusar jag ut för att tömma lådan på dess innehåll. När jag kommer in igen i sovrummet inser jag att jag missat några minuter av viktigt prat. Lägger mig till rätta i sängen. Lyssnar på vad som sägs. Efter en liten stund börjar jag bläddra bland posten och hittar en tidning. Det är speciellt en artikel som fängslar mig och jag läser den med stor iver. Tar fram min telefon och sms:ar en kompis som strax ringer upp. När jag efter en kvart lägger på luren hör jag jingeln spelar glatt igen från sänggaveln och programmet är slut. Konstaterar snabbt med en gnutta självironi att min lyssnarförmåga på ett längre samtal verkligen behöver tränas upp.

I små doser tar jag mig nu an poddarna jag vill lyssna på. Korta stunder så att jag upprätthåller min koncentration. När jag känner mig redo så blir stunderna något längre. Vår radio tar jag med mig in i tvättstugan för att lyssna samtidigt som jag står och stryker. Laga mat och sminka mig går också bra utan att släppa uppmärksamheten på vad som sägs i radion. När telefonen ringer blir det viktigt för mig att stänga av avsnittet jag lyssnar på för att behålla fokus. Lyssnandet som tidigare varit svårt känns mer och mer tilltalande och inspirerande. Övandet har hjälpt mig och nu är det jag som får tipsa andra om intressanta poddar.

Tänker att precis som det är med lyssnandet av poddar gäller detsamma med att lyssna på Gud. Vi behöver öva oss i det. Små stunder, utan brus och med fokus på Gud. Han har dessutom så många ljudkällor till hands; naturen, ikoner, människor vi möter, radioprogram vi lyssnar på, böcker vi läser, musik som tilltalar vårt hjärta. Med ökad lyssnarförmåga behöver inte Guds tystnad bli skrämmande. När han sedan viskar till oss, kommer vi höra det. För visst vill vi höra när han säger till oss: ”Du är älskad.”

Vi närmar oss påsk. Texterna om vad Jesus gjort för dig och mig får nytt fokus och tankar väcks till liv.

Han var föraktad och övergiven av alla,
en plågad man, van vid sjukdom,
en som man vänder sig bort ifrån.
Han var föraktad, utan värde i våra ögon.
Men det var våra sjukdomar han bar,
våra plågor han led,
när vi trodde att han blev straffad,
slagen av Gud, förnedrad.
Han blev pinad för våra brott,
sargad för våra synder,
han tuktades för att vi skulle helas,
hans sår gav oss bot. (Jes. 53:3-5)

Till mitt försvar vill jag ändå påpeka att jag är ärlig. Men det jag hade gjort var inte rätt. På frågan skyldig eller icke skyldig svarar jag skyldig. Jag skäms ordentligt. Våra döttrar har upptäckt att förrådet av lördagsgodis och fredagsmys är tömt. I min ensamhet på vardagarna är frestelsen av välfyllda förråd alldeles för stor. Småätandet är en dålig vana. Föraktet jag känner inför mig själv är stort när jag tittar på de tomma påsarna och ser in i ögonen på våra tjejer. Föraktet gror i mig när jag tänker på den mamman och människan jag egentligen vill vara. Skulle vilja stå emot godispåsarnas ljuvliga dofter. Skulle vilja hejda tjatet innan det blir till ord. Skulle vilja vara mer engagerad. Till föraktet lägger jag min skuld och min sjuka kropp. Är så less på min smärta och trötthet. Ynklig är bara förnamnet på hur jag känner mig. Det är då min livskamrat lägger armarna om mig och säger: Du är den bästa mamman.

En stund senare står jag framför vår bokhylla som är välfylld av böcker. Böcker som handlar om längtan och tro står längst upp i hyllorna. Närmast himlen, som min man säger. Söker mig just nu till en av dessa hyllor, längst upp, närmast himlen. Hittar en bok med dikter av Nils Bolander i bokhyllan. Sätter mig till rätta i min fåtölj och bläddrar sakta bland dikterna. Gamla ord men ändå så levande. Fastnar för dikten Skrothandlare.

Du store skrothandlare Jesus Krist,
kasserade plogjärn köpte du sist.
För en rostig och utbränd människospis
bjöd du genast ett skyhögt pris.

Du drar med din kärra jorden kring
och letar upp det som är ingenting.
Skrotsaker här och skrotsaker där –
strax blir det fråga om affär.

Din skarpblick kan finna rikedom i
ett hjärtats trasiga maskineri –
Ett liv som värderats till mindre än noll
spelar för dig en svindlande roll.

Ett värde som världen ej kan förstå
finner du i de förskjutna små.
Ibland kan det hända du rakt inte ser
galoner som blänker och framgång som ler.

Du store skrothandlare Jesus Krist
har köpt mig dyrt i min svåra brist.

Det är mörkt ute. De flesta ligger och sover när Nikodemus söker upp Jesus för ett snack. Han är nyfiken på Jesus och funderar mycket på vad han ska göra för att komma åt kärnan i det Jesus pratar om. Hur ska han bete sig för att kunna få se Guds rike. Nikodemus börjar med att säga till Jesus vad han tror på, att Jesus är från Gud. Då bekräftar Jesus honom med orden ”Sannerligen, jag säger dig den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Det är precis som att Nikodemus inte fattar Jesu bekräftelse. Han krånglar till det med att säga ”Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?” Nikodemus vill något mer, han vill prestera och göra något för att få tillgång till det Jesus pratar om. Jesus försöker förklara vad han menar med hjälp av en bild om vinden som blåser, ”vi hör den men vi vet inte vart den kommer ifrån eller vart den är på väg”. Tänker att Jesus menar att Nikodemus är som vinden. Nikodemus är redan född av anden, för Jesus hör honom prata om sin tro, men han själv har ännu inte förstått att det är så enkelt.

Kanske är det för att jag sitter i min fåtölj några meter bort och läser i en bönbok med blockljuset brinnande bredvid mig som tankarna väcks hos en av våra döttrar. Hon sitter i soffan bredvid och tittar på surfplattan då hon ropar på mig. ”Mamma, är jag kristen?” Det är många tankar som far genom mitt huvud innan jag svarar med en motfråga, ”Tror du på Gud och Jesus?” Jaet kommer snabbt ifrån hennes glada mun. Med jaet klingandes i mina öron kan jag bara bejaka henne och säga, ”Ja, då är du kristen.” Förbluffad svarar hon mig ”Va, måste jag inte gå till kyrkan och bla bla bla?”

Har tänkt mycket på vårt lilla samtal. Vad ligger i det där ”bla bla bla:et”? Kanske bor det en liten Nikodemus i oss allihop. Vi vill gärna krångla till vår tro och inser inte att vi redan har det som behövs. ”Bla bla bla:et” är de krav vi ställer på oss själva och på varandra i vad vi tror det innebär att vara kristen. Ber jag på rätt sätt, ber jag tillräckligt ofta, går jag lagom ofta till kyrkan, är min kunskap om Gud och Jesus nog. De där kraven blir en belastning och en känsla av att aldrig räcka till eller duga. Vi gör försök till att födas in i moderlivet igen när vi är gamla precis som Nikodemus. Istället för att lita på att anden redan fött oss på nytt, att för en kärleksfull far räcker tron.

Från min bönbok hämtar jag en bön och ber: ”Skänk mig Gud, en starkare tro på din Son som dog för att vi skulle få leva, så att inga frestelser kan släcka Andens glöd i mitt hjärta.” Kraven eller det där ”bla bla bla:et” är en brandsläckare som vill släcka Andens glöd i mitt hjärta.

Jesus fortsätter samtalet med Nikodemus. Jag lyssnar på vad han säger. Hör inget om något ”bla bla bla”. Det är det enkla han belyser och lyfter fram. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”

* Hämtat från Joh. 3:1-16 samt Tidegärd dagliga böner ur bibeln