Gör mig hel igen, jag ber, gör mig hel.

I en nersjunken fåtölj, bakom lätt vinklade persienner, i ett ganska blekt rum sitter jag mitt emot min psykolog. Jag har en ganska tydlig bild om vad vi ska prata om under den närmaste timmen. Brukar ha med mig en liten lista på saker som dykt upp under veckorna som gått sedan vi senast sågs. Under samtalets gång märker jag hur jag helt oväntat tar upp ett ämne som vi inte berört på väldigt länge. Helt okontrollerat och överraskande för mig, börjar tårar rinna ner på mina kinder.

Jag har under den senaste tiden googlat på allehanda sorters sjukdomar, igen. Nya utredningar är på nytt aktuella i jakten på vad jag, i snart åtta år, lidit och lider utav. När utredningarna ännu en gång tar fart vill jag på något sätt vara med, läsa på och själv utforska olika sorters sjukdomar. Mitt sökande på nätet leder mig stundtals vilse men ibland även rätt. Det finns många sjukdomar jag inte har men en hel del som skulle kunna kvala in på tänkbara diagnoser. Senast jag letade, hittade jag just en sådan sjukdom där symtomen stämde väl in. Men det finaste med sjukdomen var diagnosticeringen och behandlingen; ett ynka blodprov för att se om diagnosen var ett faktum och ett litet piller så blev man frisk. Tänk om… det just är den här sjukdomen jag lider av, då skulle jag ganska lätt efter så här många års lidande bli frisk. Längtan efter att bli frisk dök upp som ett knytnävsslag i magen.

I fåtöljen hos psykologen inser jag hur stor min rädsla är för att släppa fram min längtan efter att bli frisk. Rädslan lockar fram tårarna. Jag öppnar lite på den dörr som varit stängd så länge. Tycker mig ändå ha ett rikt liv trots min sjukdom och jag accepterar ofta mitt lidande. När jag låser in min längtan efter att bli frisk blir livet kontrollerbart. Därför är jag livrädd för den längtan. Den skulle berätta för mig om ett annat liv, ett liv utan smärta, trötthet och begränsningar.

Min psykolog ger mig i läxa att öppna upp dörren för längtan. Välkomna den och vara med den. Det kan bli tufft någon dag eller någon vecka, säger han, men det blir bättre sedan.

Hemma i min egen fåtölj låter jag tårarna komma och släpper ut min längtan. Det är tufft och jobbigt, som en gnuhjord på flykt från de hungriga lejonen, okontrollerbar och gigantisk. Efter några dagar av gråt känns det lite bättre. Inser att när jag låser in delar av mig själv är jag bara en halv människa och lever inte mitt liv helhjärtat. Även det jag låser in är Sara, och behöver få utrymme, hur ont det än gör.

Gode Gud, gör mig hel. Hjälp mig ta fram det som jag gömmer i mitt liv. Håll mig i handen när jag ska välkomna det instängda som begränsar mig att leva ett helhjärtat liv. Gör mig hel igen.

Jag lämnade bordet innan ännu en groda hade hoppat ut ur min mun. Samtalsämnena hos de andra som triggade igång mina inneboende grodor handlade om en husrenovering som stressade, en influensa som slog ut kroppen i några veckor, en sömnlös period av oro och en vattenläcka i fritidshuset. Problem och lidande som tyngde men som inom en rimlig tid skulle upphöra. I samtalstonen fanns en tendens till gnäll. Grodorna hos mig ville undra vad de där bekymren var i jämförelse med mina egna plågor. Den smärta i min kropp som jag aldrig fått veta när eller om den ska få ett slut. Hade lust att bara vråla ut, att det lidande, som en influensa eller en stressad husrenovering ger, har en deadline som är inom räckhåll. Ville skrika ut min frustration och egen bitterhet.
För det var egentligen det som väckte grodorna till liv, inser jag nu, min egen bitterhet över min situation. Livet som inte blev som jag tänkt mig. Bitterheten hade fått ett stryptag om mig. Då orkade jag inte lyssna på andras svårigheter. Mitt lyssnande öra och medkänsla kvävdes i min upptagenhet av mig själv. Lufttillförseln av tacksamhet hade börjat tryta hos mig. I min svaghet, i mitt lidande och i min sjukdom hade halsen blottats och blivit en enkel match att gripa tag i för bitterheten.
Bitterheten skapar någon sorts gradering för andras lidande i jämförelse med det jag själv lever i. Vilket egentligen är en omöjlighet. Det går inte att mäta andras lidande i förhållande till sitt eget.

För några veckor sedan var det vårdagjämning. Då läste jag i en kvällstidning att vårdagjämning är ”den tidpunkt då ljuset vinner över mörkret”.

Snön har nästa smält bort. Jag sitter i en stol på altanen. Våren är på väg. Ljuset väcker mig till liv igen. Samtidigt som vårsolen värmer mina vinterbleka kinder lyssnar jag på Bo kaspers orkester. Samhörigheten infinner sig då Bo Kasper sjunger om ”människor som bara Gud orkar med”. Jag är just nu inte den jag önskar vara. Orkar inte med mig själv. Hur ska då andra orka med mig? Önskan finns att få bort det mörker inom mig som bitterheten skapar. Men jag klarar det inte själv. Suckandes formar jag en bön till Han som orkar med mig, ”Herre, Jesus Kristus, Guds son förbarma dig över mig.”

Vårsolen är som Guds kärlek, den värmer och ger ljus. Bitterheten övergår så sakteliga till tacksamhet. Tacksamhet över livet som blev. Det blev inte som jag tänkt mig, men gott ändå.
Återigen orkar och vill jag lyssna på min omgivning utan någon som helst gradering av lidande.

Guds kärleks värme i form av vårsolens första strålar blir som en vårdagjämning inom mig. Den tidpunkt då tacksamhetens ljus vinner över bitterhetens mörker.

Samlingssalen är festpyntad och findukarna är på plats. I högar på borden ligger blommönstrade servetter bredvid vasar fyllda med rosa ranunkel. Vi är bjudna på öppet hus, en släkting firar sin födelsedag. De gäster som redan är där fyller rummet med sorl och skratt. Födelsedagsbarnet hälsar oss varmt välkomna. Jag går en runda runt buffébordet och fyller min tallrik med godsaker. Det ska bli gott med mat. Platsen jämte jubilarens syster är ledig, så jag slår mig ner. Även om det var länge sedan vi sågs, känns det som igår. Samtalsämnena avlöser varandra lätt. Hon har en bra bit hem så jag undrar hur länge hon ska stanna hos sin syster. ”Två dagar till”, blir svaret och så fortsätter hon, ”vi måste ju mala kalaset”. Inget konstigt alls, jag vet precis vad hon menar med det där uttrycket ”mala kalas”, för hon lärde min mamma för längesen som i sin tur lärt mig vad som menas med det.
I mitt föräldrahem handlar att ”mala kalas” om när man efter ett större kalas, då gästerna gått hem, stannar kvar för att prata om festen. Man analyserar noggrant kalaset vad gäller den goda maten, presenterna, blommorna, eventuella tal, huruvida köksarbetet flutit på bra, kanske nämns gästernas klädsel men definitivt pratas det med värme om gästerna. Tillsammans maler man kalaset och på så sätt dröjer sig festligheterna kvar. Glädjen är stor att få dela men det primära är ändå att på det här sättet låta festen stanna kvar en stund.

Uttrycket ”mala kalas” är kanske nytt för vissa men företeelsen i sig är långt ifrån ny. ”Kalaset” behöver inte vara en fest utan kan vara en omtumlande händelse eller något man upplevt. Jag tänker på lärjungarna som var på väg från Jerusalem till Emmaus. Under vandringen samtalade de om det overkliga som hänt under påskhelgen. Rädslan, ovissheten och uppgivenheten fyllde deras inre. Deras mästare var dödad och några kvinnor påstod att han levde igen. Det är klart att även förvirringen var stor. På vandringen fick de sällskap av en man som de inte kände igen. Tillsammans med mannen försökte de bena ut vad som hänt och vad som sagts under helgen. När de var framme i Emmaus ville lärjungarna att mannen skulle stanna kvar. De delade kvällsmaten och lärjungarna insåg då att det var Jesus, mästaren själv, som slagit följe med dem. Han hade verkligen uppstått såsom kvinnorna sagt. Rädslan, oron och förtvivlan byttes till glädje. Lärjungarna konstaterade efteråt att något av en brinnande känsla hade infunnit sig i deras hjärtan under vandringen tillsammans med Jesus.

Min livskamrat och jag sitter mitt emot varandra vid köksbordet med var sin kaffemugg i händerna. Samtalet över bordet handlar om gudstjänsten vi precis varit på. Det vi hört och sett dröjer sig kvar. Vi delar det som vi själva tagit till vara på, det där som öppnat lite mer på hjärtat än något annat. Vi vill båda låta gudstjänsten och det vi varit med om stanna kvar. Jag tänker att det där med att ”mala kalaset” är inte så tokigt även på andra håll. Vår tro växer och våra hjärtan hålls brinnande.