Våra liv är ofta en paradox. För i det som kan tyckas litet, kanske rent av obetydligt bor det storslagna och vackra. Den försommarlördagen som på pappret såg helt alldaglig och alldeles vanlig ut blev kanske en av de bästa dagarna hittills på året. Följ med in i vår lördag och in i mina tankar.

Huset sover. Jag smyger upp och kryper upp i min fåtölj i vårt delade vardagsrum- och kök. Klockan i köket tickar och jag hör fågelsång utanför, annars är det helt stilla och tyst. De har för mig blivit min laddningsstation för dagen, stunderna då jag tänker på mina nära och kära, förbereder dagen i tanken och hittar den ton som får klinga med.

En efter en trillar familjen in i köket. Frukostsugna och förväntansfulla över den nya dagen. Utanför skiner solen och vi bestämmer oss för en lördagsfrukost ute i soffan på altanen. På lördagarna är det frukostfest för då blir det även ägg och juice till kaffet och yoghurten. Ute är det lugnt, grannarna runt omkring har tagit sovmorgon. Det blir en lång frukost. Solens strålar värmer på ett behagfullt sätt, inte för varmt och inte för kallt, alldeles lagom. Vi behöver inte skynda oss igenom tidningen och kaffet, inget brådskar idag.

Jag ser hur det blommar för fullt i jordgubbslanden och går dit för att inspektera våra pallkragar. Rabarberna har växt sig stora. Bestämmer mig för en rabarberpaj. I köket med alla stora rabarberblad infinner sig en liten glad tillfredsställelse över att det vi odlat själva snart ska bli något vi alla kan njuta av i form av en söt efterrätt.

Min man är fylld av energi och har börjat plocka fram utemöblerna. Det är när han behöver hjälp med det stora bordet som jag fylls av hopp inför sommaren. Vi har två trädgårdsmöblemang, ett lite mindre och ett större. De senaste somrarna har vi inte orkat ta ut det stora. När det bara är vi fyra i familjen räcker det lilla för oss. Några gäster har vi inte mäktat med helt enkelt. Men redan i eftermiddag väntas besök.

Lagom till lunchen dyker min svägerska och svåger upp. Istället för en liten blomma får jag en kasse full med popcorn. Min favorit, utan tvekan, av alla kategorier! Förrådet är tomt och suget stort. Tacksam för den lilla gesten.

Strax efter lunch ger vi oss iväg ner till sjön. Bara femhundra meter bort, men ändå är det en sällsynthet för vår familj. Våra tjejer cyklar glatt i förväg. Den gamla, saft-och kaffefläckiga picknickfilten har vi med oss. Medan tjejerna rusar ner till bryggan lägger jag mig till rätta på det tallkottstäta underlaget. Jag lyfter blicken och ser hur två bikinis, som jag känner igen, är på väg uppför trappan på trampolinen. Mod saknas inte när de slänger sig ut ner i det djupa vattnet. Efter en lång stunds badande kommer de upp stolta och bubblandes som Piff och Puff på julafton. ”Såg du mamma, såg du mamma? Vi hoppade från den högsta, tre gånger!”

När vi kommer upp till huset från badet blir det en kall glass och pepparkakor i skuggan under parasollet. ”Men pepparkakor har man ju på julen”, säger en dotter. Medan svågern tipsar om hur pepparkakssmulor förhöjer glass smaken. Nymodighet, kanske är ordet.

Tillbaka i köket står jag och lyssnar på sorlet, skratten och pratet. Även svärmor och svärfar har dykt upp. Det är ett helt annat ljud nu än i morse. Kvällen fylls av grill-os, gemenskap och rabarberpaj.

I det lilla bor det stora, en dag som denna. I tystnaden, lugnet, tillfredställelsen, hoppet, tacksamheten, modet, stoltheten, nymodigheten, gemenskapen och glädjen finns det som hör livet till. Den alldeles vanliga lördagen blev på sitt sätt alldeles unik.

”Bara vara” är ett skönt uttryck. Men inser att jag nästan glömt bort betydelsen av det. För så fort jag får en liten stund över, som i väntrummet hos tandläkaren, i köket när jag väntar på att makaronerna ska koka klart eller i solstolen på altanen, så tar jag fram min mobiltelefon. Dragningskraften är stor. Det finns alltid något att läsa eller titta på. Och ständigt sker nya uppdateringar. Informationskällan är oändlig. Inte alls som i en tidning eller en bok. När jag läst klart en bok finns det inget mer att läsa och jag är färdig. Så skönt det är att då bara lägga ifrån sig boken, smälta det jag läst och reflektera en stund. En ”bara vara”-stund.

De där stunderna är numera sällsynta och jag måste anstränga mig för att inte ta upp mobiltelefonen. Jag tappar lätt bort mig själv, när jag hela tiden tar in information genom mobiltelefonen. Jag blir mindre närvarande, i det som händer runt omkring mig. För att inte tala om den stress som uppstår vid varje litet pling från mobilen. Är det något viktigt som jag behöver ta ställning till, svara på eller informeras om?

Vem är jag utan min mobiltelefon? är en intressant fråga. För att bevara mig själv eller veta vem jag är så behöver jag de där ”bara vara”-stunderna under dagen. De som uppstår när jag exempelvis väntar på något eller någon. Pausen i vimlet som blir när jag väntar på min livskamrat och vår stundande lunch tillsammans, pausen som sker mellan middagsdisken och den efterlängtade efterrättsglassen eller tillfället som blir då jag vaknar vid halv fem på morgonen och inte kan somna om. Jag behöver dessa stunder för att reflektera och för att bevara den jag egentligen är.

Dikter kan ibland hjälpa mig med att hitta en ”bara vara”-stund. En kort text och ett efterföljande begrundande. På vårt symaskinsbord ligger en bok av min morbror. Jag har lagt den där just för de där sömlösa mornarna. ”Lyft blicken och se” heter samlingen av dikter och meditationer som han har skrivit. Ur boken hämtar jag en ”Liten betraktelse över en stor välsignelse”

Herren bevarar dig
Be-vara

Vi får be och vara

Vi får be

I bönen, med eller utan ord,
har vi en naturgiven
närhet till Gud.

Vi får vara

Behöver inte bli,
någon annan
eller
något annat.

Bara vara.

(Göran Ljungberg)

På vår skogspromenad pratar vi, en vän och jag, om den bok som vi båda två råkar läsa just nu. Den handlar om en man som möter Gud, Jesus och den heliga Anden i mänskliga gestalter. Lite skruvad kan tyckas men det är samtalen mellan dessa personer som gör berättelsen så otroligt intressant. Vi samtalar om en konversation mellan mannen och Gud. Gud får frågan av mannen vad hans kallelse i livet är. Då svarar Gud att mannen är skapad till att vara älskad och i det ligger hans stora kallelse. Här handlar det inte om att göra utan att vara. Vara älskad.

Tänker på mig själv i det som är mitt liv. Hur ofta jag fastnar i det där med att jag tror mig vara tvungen att prestera för att förtjäna kärlek. Hur jag söker bekräftelse genom det jag gör.

I döttrarnas bokhylla står en bok om Gunnar. Han är en ny leksak i leksakslådan och alla andra leksaker försöker lista ut vad han är bra på. Varför just han behövs i leksakslådan. Vad tillför han. Till slut när en annan leksak slår sig kommer de på vad Gunnar är bra på. Han är bra på att kramas.

Jag sitter i min fåtölj och tittar länge på ikonen som står på symaskinsbordet. Vänskapsikonen som föreställer hur Jesus lägger armen runt abboten Minas. Tänker på hur svårt jag har att få något gjort när någon håller armen om mig. Mina händer och armar som vill göra så mycket blir nästan bundna i omfamningen. I Guds omfamning kan vi inte göra och prestera något, där kan vi endast vara. Vara älskade. Vår kallelse är att vara som gosedjuret Gunnar, omkramade och älskade. Det är vårt kall.

Förra året, vid den här tiden på våren, fixade min man och jag nya pallkragar till våra jordgubbar. De gamla kragarna var ruttna och jordgubbsplantorna hade inte riktigt fått den omsorg i form av ogräsbekämpning som de behövt. Fyra nya pallkragar blev det, två med jordgubbsplantor i och en med smultron och rabarber. I den fjärde pallkragen satte vi gräslök och persilja. Jag sådde även lite dill. Men kryddorna fyllde bara upp halva kragen. Något påminde mig om min barndoms somrar. På baksidan av huset där jag växte upp fanns inte bara jordgubbar, smultron och rabarber att mumsa på utan även hallon. Det var klart vi skulle ha egna hallonplantor i vår trädgård.

Två plantor med hallon åkte jag och inhandlade som jag sedan planterade omsorgsfullt, vattnade och stöttade upp med pinnar ju mer de växte. Sensommaren kom och hallonen mognade. Vilka goda hallon det blev! Inte många, men goda och smakrika. Hur skulle jag nu få plantorna att överleva till nästa år. Någonstans i bakhuvudet fanns en föreställning om att det är svårt att sköta om hallon. Något på plantan bör klippas ner inför nästa år men frågan var bara vad. Hittade min ”Stora trädgårdshandbok” i bokhyllan och försökte läsa på. Fina bilder på hallonplantor med mycket information om skötsel fanns i boken. Min teoretiska kunskap om just hallon växte. Hur jag skulle lyckas med hallonplantorna förblev dock en teori förra hösten.
För några veckor sedan när jag skulle gallra i jordgubbslanden upptäckte jag mina vissna hallon. Allt visset tog jag bort, med andra ord alltihop. Det ska bli spännande och se om det blir några hallon i år även om handhavandet inte varit alldeles korrekt. Min teoretiska kunskap behöver mer övergå till ett praktiskt handhavande.

På biblioteket har jag lånat en bok som jag slukar. Andlig vägledning är underrubriken. Ämnet fascinerar mig och har länge gjort så. Många böcker av det här slaget, som handlar om tro och hur tron fördjupas, har genom åren blivit lästa av mig. I den här boken som jag nu läser avslutas varje kapitel med några frågor och någon övning. Dessa sidor är lätta att hoppa över. Det praktiska tilltalar mig inte så mycket som det teoretiska. Kanske för att det kräver mer utav mig. Men så tänker jag på mina hallon. Jag kan inte bli sittandes i fåtöljen med en trädgårdsbok full med fina bilder på hallon om jag vill låta våra döttrar få smaka på de söta bären. Och föra det där fina barndomsminnet vidare. Nä, jag måste bli mer praktisk om det goda ska drabba oss.

Min tro behöver bli praktisk för att bära frukt. Kunskap är verkligen bra att ha men det är när jag använder den på rätt sätt som den kommer till sin rätt. Hur låter jag min tro växa bäst? Att praktisera den kan vara att hitta platser och stunder tillsammans med Gud. Och låta de stunderna bli till en god vana. Till en början bara en minut eller två, samma tid varje dag, för att komma in i rytmen. För det är i gemenskap med Gud som det goda i mig växer. I den vanan sker förändringen inifrån.