”Går ni samma runda alla dagar, då ni är ute på er morgonpromenad?”
Min livskamrat och jag har just kommit in efter den fjärde rundan denna veckan på semestern. Frågan ställs av den som vet många vackra stråk runt sommarhuset och känner omgivningarna bäst. Det blir ett jakande svar. Jag tänker att kanske ligger det något tråkigt i att gå samma runda varje dag.

Det är midsommarafton och midsommarväder, 15 grader och regn, på förmiddagen. Därför väljer vi bort picknicken och dansen på eftermiddagen, även om solen tittar fram. Istället beger vi oss till en landsortskyrka som påannonserat sommarpsalmer. Vi är i god tid, före det ska börja. Nästan för god tid tycker jag. Det kan väl inte vara så många människor som väljer kyrkan med allsång av sommarpsalmer före dansen kring en midsommarstång? Men ack så fel jag har. När vi kommer till kyrkan är den redan nästan fullsatt. Längst bak hittar vi några lediga platser. Gammal och ung trängs, alla vill vara med och sjunga ”Den blomstertid nu kommer” och ”En vänlig grönskas rika dräkt”. Kyrkan har plats för fem hundra personer och när jag ser mig omkring står folk upp även utmed väggarna. Människor med en längtan inom sig. Det är en härlig upplevelse och stund vi får tillsammans. Jag fylls av glädje och tacksamhet.

Så många gånger som jag hört och sjungit med i sångerna. Vissa kan jag till och med utantill. Det går på gammal vana. Ändå är det en strof som klingar starkare. Det besynnerliga är att när vi lämnar kyrkan citerar min livskamrat samma strof. ”Människa, gläd dig!”

Visst kan det tyckas att våra morgonpromenader är enformiga, att de går på slentrian. Vi går förbi samma stenar och träd. Fötterna möter samma underlag som dagen innan. Men så glimmar det till, bara ett femtiotal meter bort på åkern, lyfter en havsörn med sina nästan två meter mellan vingspetsarna. Så mäktigt och överväldigande. Nästa morgon ser vi sjuttio svanar som glider stillsamt runt i en vik i havet. En annan dag blåser det på havet. Himlen är grå och horisonten syns knappt, för havet är lika grått. Ytterligare en morgon är samma hav, alldeles vindstilla, klarblått och blankt, så att efter svanarnas simtur bildas det svallvågor. Det är inte säkert att vi upptäckt eller sett alla små under om vi valt nya vägar varje dag för vår vandring. I slentrianen, det som kan tyckas tråkigt, ligger något storslaget.

Livet kan tyckas gå på i samma gamla hjulspår. Vardagen ser likadan ut och kan upplevas tråkig. Men så glimmar det till, likt en havsörn som lyfter från mark eller som en sommarpsalm i en fullsatt kyrka.

”Människa, gläd dig!”

Det bor för lite Maria i mig, ibland.

Vår dotter står framför mig med sammanbiten min. Hon är sårad, frustrerad och ganska sur. Det har inte blivit som hon ville. Dessutom står jag där med armen om hennes hals med min vilja att ställa allt till rätta. Jag förklarar, kommer med goda råd och pratar på. Är enligt mig själv väldigt förnuftig och resonabel. Min vilja är stor att hjälpa till och trösta henne. Göra så att allt blir bra igen. Hon blir allt mer tystare och inbunden. Till slut säger hon ifrån:
-Tyst mamma, säger hon. Låt mig prata. Lyssna på mig.
Så får jag tystna och bara lyssna. Vad är det som har hänt egentligen. Hur ser hon på det som inträffat. Tillsammans kan vi reda ut händelsen på bästa sätt, för dottern. Nu med en mamma utan ivriga tillrop och förnuftiga kommentarer, istället med en mamma som lyssnar mer än talar.

Jesus är på en stor fest, ett bröllop. Vinet tar slut. Det finns en viss risk att bröllopsgästerna ska surna till. Hade det varit jag som var mamma där, och inte Maria, så ser jag framför mig hur jag hade flugit upp från min plats, börjat domdera, gått fram till min son, argumenterat och förklarat hur jag vill att det ska sluta på bästa sätt. Kanske hade jag till och med dragit med mig Jesus ut till köket. Där hade han fått hjälpa mig med att hälla upp och späda ut saft. Saften hade säkert blivit alldeles för vattnig och blaskig. Men så gör inte Maria, hon går fram till Jesus och säger:
-De har inget vin. Punkt, inget mer säger hon till Jesus. Och så vänder hon sig till tjänarna:
-Gör det han säger åt er.
Och vilken fest det blir. Vattnet förvandlas till vin.

I samtalet med vår dotter skulle jag önska att jag ibland tystnar och lyssnar. Jag är så otroligt snabb på att vilja ställa allt till rätta och komma med mina, enligt mig, förnuftiga råd som egentligen knappt räcker halvvägs.

Även i min bön till Gud så har jag ofta en fix och färdig lösning på hur jag önskar att mitt bönesvar ska se ut. Jag ger inte Gud något utrymme till eget tänkande. Tänk om det då skulle bo mer Maria i mig. Då skulle jag berätta för Gud om mitt problem och sedan tystna. I tystnaden skulle jag lyssna på vad Gud vill göra och på vilket sätt. Våga lita på att han vill mitt bästa. Tro på att han inte kommer ge mig blaskig saft utan ge mig det godaste och bästa vinet han har.

Solen står högt på himlen. Jag ligger i en vit och skön solstol på ett stort hotellområde. Hela familjen är på semester utomlands i en vecka. I poolen badar våra tjejer tillsammans med min livskamrat. Själv njuter jag av värmen och att uppifrån se på, hur leken i vattnet blir alltmer livlig. Livet är gott ändå, tänker jag tacksamt. Förbi mig, där jag ligger, kommer en familj gående. Det är mamma, pappa och ett barn. Barnet är handikappat. Föräldrarna ser trötta ut samtidigt som deras ögon glittrar av glädje. Det är många tankar som far genom huvudet på mig; Vilken kamp de för, Vilket liv de lever, Vilken oro de måste bära på, Usch, va jobbigt det ser ut, Vilka hjältar de är! För mitt i allt det svåra och jobbiga, mitt i all trötthet kan jag ana en glädje och stolthet. Bestämmer för mig själv, att den familjen är mina nya hjältar.

Det är något speciellt med hjältar. De är tappra, modiga och heroiska. Det finns något ädelt över dem. Och de bär ibland på en superkraft. Hjältar gör livet lite mer spännande och inspirerar till livsglädje.

Väcks ur mina tankar då en av våra tjejer ropar till mig. ”Mamma, mamma, kolla här!” Jag tittar på deras konster i vattnet, som jag med min trötta kropp inte orkar vara en del av. Utifrån sett syns det inte på vår familj att vi lever med en sjuk mamma. Vår kamp syns inte för en okänd. För även om livet är gott så pågår där en strid. Ser på min livskamrat och ler. Varför ska jag vara så sparsam med hjältestatus på människor? Även han är min hjälte, min personliga, speciella hjälte som lever med mig och tar oss med på semester. För att inte tala om våra tjejer, små hjältar med stordåd inom sig.

Lovar mig själv då att inte snåla mer, utan frikostigt dela ut hjältestatus till människor som jag möter. Jag kan inte veta om eller vad de bär på. Det syns inte alltid utanpå. Inuti kan det finnas något som gnager eller som inte riktigt är som det ska. Någon liten eller stor brottningskamp som det krävs mod och tapperhet för. Jag är övertygad om, att med hjältestatus klarar vi av så mycket mer.

Du, är en hjälte! Glöm inte det.

På en utbredd filt i skuggan ligger jag och tittar upp mot den klarblåa himlen. Långt där uppe ser jag en fågel med utbredda vingar, svävande med vinden. Buren av vinden. Så fri den känns utan några som helst bekymmer eller tankar om framtiden. Den funderar inte ens på vad det blir för mat idag. Bredvid mig hoppar en skata och kraxar lite. Den har just fått tag i något intressant i det gulbrända gräset.

Tänker mig in i, om jag skulle vara en fågel. Ser mig själv i spegeln och upptäcker min vackra svartvita fjäderskrud som är så karaktäristiskt för just skatan. Med mitt kontrollbehov för framtiden, om det så bara gäller för dagen, lämnar jag inte marken. Jag gnäller, eller jag menar kraxar, om hur svårt det är att hitta föda nu när gräset är så torrt. Hur ska det då bli i sommar? Eller när hösten kommer? Det går åt mycket energi till att kraxa och göra sig bekymmer. Ovanför mig glider mina fågelkompisar. De fångar vinden, låter sig bäras av den och sjunger med en klarare stämma. Drömmen och viljan väcks över att få slippa den extra bördan som framtiden kan ge i form av förutbestämda bekymmer. Det ser så enkelt ut att bli buren.

”Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de?” (Matt. 6:26)

Tänk om jag skulle våga släppa mina bekymmer för framtiden en stund, där jag ligger i gräset. Låta den heliga Anden bära mig, likt vinden som bär fågeln. Välkomna den helige Anden och våga lämna allt som oroar mig. Pröva vinden, såsom en fågelunge gör på sin första flygtur.

Nynnandes på Ingemar Johansson psalm går jag in i köket och sätter på en kopp kaffe.

”Se hur gudsvinden bär
hur den lyfter just här
Du får komma precis som du är”