Minstingen i släkten fyllde ett år. En present skulle inhandlas till honom och eftersom jag själv älskar böcker drogs jag till bokaffären för att kolla in utbudet. På bokhyllorna längst in i affären hittade jag böcker för ettåringar. Där fanns en uppsjö av pekböcker för dessa små liv. Det var inte så konstigt, med tanke på att hela livet ligger framför en ettåring och det finns massor att lära sig. Bland böckerna hittade jag några klassiker, och inte vilka klassiker som helst. Där stod bland annat min egen favorit, ”Stolthet och fördom”. Förläggarna hade gjort om detta mästerverk till en pekbok av saker och händelser ur originalet med hopp om att lära de små barnen att räkna till tio. Där fanns bland annat två gentlemän, fyra frierier och fem systrar. Boken tog jag genast med mig till kassan. Det är klart min systerson skulle få lära sig något om den engelska landsbygden men framför allt om hur lyckligt livet kan bli om man sväljer sin stolthet.

Vi sitter och njuter av eftermiddagsfika i skuggan av ett stort äppelträd. En liten kart lossnar från grenen och missar precis min kaffekopp. Efter en förmiddag med strosande på Smögens folktäta brygga är det gott att få landa i en lugn och lummig trädgård tillsammans med de äldre släktingarna. Stillheten distraheras av att det lilla barnbarnet, som också är på besök, rusar iväg till den stora stentrappan. En av de erfarna och mogna kvinnorna utbrister plötsligt:
-Han är så oförvägen!
Oförvägen! Detta ord som jag inte har en aning om vad det betyder. I mitt huvud snurrar nu två tankar som tävlar mot varandra. På ena sidan finns det en tanke om att jag ska himla med ögonen, le stort och låtsas som om jag vet exakt ordets betydelse. På hejarklackens vimplar till denna tanke står det ”Länge leve stoltheten!!” Och ”Låt stoltheten segra!!” I den andra tanken finns ingen stojig hejarklack utan bara en enkel fråga:
-Vad betyder ordet oförvägen?
Sonderar terrängen, jag befinner mig bland vänner och i en kärleksfull miljö. Därför väljer jag den enkla frågan till slut. Vilket utmynnar i ett intressant samtal om ord, att vara oförvägen och dialekter. Hade min stolthet segrat hade vi missat några glada skratt, ett fascinerande samtal och jag hade definitiv sumpat chansen till att lära mig något nytt.

Ibland står min stolthet i vägen till min relation med Gud. Då segrar den stolta, uppblåsta och högljudda hejarklacken. Jag klampar på, tror att jag vet bäst och vill absolut inte visa mig svag. Jag vill vara stark på egen hand och klarar mig bra själv. Eller ”Kan själv” som en av dessa, av mig ratade, pekböckerna i affären hette. Men här är det som att livet med Gud funkar på ett helt annat sätt. Terrängen runt Gud är kärleksfull och jag behöver inte visa mig starkare än vad jag är. I min svaghet växer Guds styrka i mig. Det är tillsammans med honom jag blir stark. Livet blir gladare och mer fascinerande. För att krossa stoltheten kan jag behöva vara lite oförvägen.

Det är tidig morgon och jag är ute på skogspromenad. Min vän har slått följe med mig. Vi pratar om allt mellan himmel och jord. Efter ett tag är det bara jag som pratar på, han har inte en chans att flika in eller göra sin röst hörd. Allt det där som jag går och tänker på måste ut. Jag är både irriterad och frustrerad över en grej. Ju mer jag pratar om det desto större blir det. Mitt malande övergår till en loop. Om och om igen säger jag samma sak. Jag kommer inte ur det. Då upptäcker jag att min vän har lämnat stigen och går inte alls bredvid mig. Han går längre in i skogen och har hittat blåbär. Helt lycklig ropar han till mig.
-Kolla alla blåbär!
Jag undrar stilla hur länge jag gått där själv och pratat. Nåja, blåbären och min vän får väl en chans, jag lämnar stigen. Väl framme vid blåbären och vännen börjar jag prata igen om mitt lilla, som nu blivit mitt stora, problem. Under tiden jag pladdrar på, plockar jag några blåbär och stoppar i munnen. Återigen lämnar min vän mig. Nu står han längre bort på en träbro och ropar till mig.
-Kom och lek Puh-pinna med mig, Sara.
Med en suck lämnar jag blåbären och beger mig till bryggan. På vägen dit tar jag upp en pinne som jag tror kan vinna matchen i Puh-pinnar.
Min vän tittar på mig med ett leende och säger:
-Va nu med och lek, Sara, hela du. Tänk inte mer på dina bekymmer utan lev och njut. Du är ganska tråkig när du maler på så. Förvisso tycker jag inte mindre om dig och det var inte därför jag lämnade dig på skogsstigen två gånger. Jag vill bara att du ska fokusera på det goda och glädjefyllda i livet istället för att grotta ner dig i meningslösa problem. Låtsas nu att ditt problem är din puh-pinne. Kasta den i vattnet och släpp ditt bekymmer. Jag tar hand om dig och ditt liv.

”Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem.” (Luk. 24:15)

När jag sätter mig ner i min fåtölj för att prata med Gud eller som här under min skogspromenad, så hamnar jag ibland i det meningslösa pladdrandet. Tankarna far runt i huvudet som pingpongbollar och får ingen ro. Med fokus på leken och livet med Gud blir det ganska meningslöst att fylla huvudet med pingpongbollar som stör och gör sig bekymmer.