Det där uppdraget jag fick om att skriva om min tro satte igång många tankar hos mig. Jag var tillbaka igen i samlingslokalen på lägergården den där sommaren då jag skulle fylla tretton år. Vi var runt fyrtio ungdomar som under två och en halv veckor gick på en bibelskola. På kvällarna var det samling och bön. Under en av dessa kvällar bestämde jag mig, min barnatro skulle jag ta på allvar och göra den till min personliga. Det blev inget himlastormande ögonblick i mitt liv. Lugnt och stilla viskade jag till Gud. Däremot blev besvikelsen stor. Det hade talats mycket om att lämna sitt liv i Jesu händer, i just det ögonblicket, skulle allt bli så fantastiskt och överväldigande. Den besvikelsen levde kvar i många år hos mig. Jag fortsatte åka på konferenser och läger. På dessa fanns många ”halleluja-moments” för andra, dessa blev ofta stora och översvallande. Det fanns stunder då jag till och med tvivlade på om min tro räckte, eftersom jag inte hade varit med om det där revolutionerande som alla andra tycktes ha gått igenom.

När vi var barn, mina syskon och jag, träffade vi ofta våra föräldrars vänner. De fanns i vår närhet och såg oss barn men vi hade egentligen aldrig någon relation med dem. Det var mina föräldrar som stod för vänskapen. Min mamma har några kusiner och det var likadant där. Det var mamma som band ihop oss. Jag blev äldre och flyttade hemifrån. En helg fyllde min moster år och det var storkalas. På tåget till kalaset mötte jag två av min mammas kusiner. Det blev ett härligt samtal och jag fick lära känna dem på mitt sätt, inte genom någon annan. Skapa min egna relation med dem. Det där samtalet utvecklades till en vänskap. Och vänskapen ledde till många härliga sommarbesök för mig, ensam utan föräldrarna, i klippiga Bohuslän.

Tänker så här i efterhand att min barnatro till viss del handlade om att stå bredvid mina föräldrars relation med Gud. Jag hade inte lärt känna Gud på mitt eget sätt ordentligt, utan levde vid sidan om deras upplevelser. Tron på Gud var självklar men inte relationen med Honom. Precis som det var med föräldrarnas vänner och släktingar, de fanns där, såg oss och pratade med oss. På sätt och vis tillhörde de våra föräldrar. Tänk om någon kunde sagt till mig när jag var tretton att relationen med Gud inte alls ofta är himlastormande utan kan vara mer som en enkel tågresa.

Efter mitt stilla bejakande den där lägersommaren har jag en egen relation med Gud. Besvikelsen och tvivlet att min tro inte räcker till är borta. Jag har fått lära känna Honom själv och vi har något eget tillsammans. Det är Gud och jag nu.

För några dagar sedan fick jag ett uppdrag. Jag ska få skriva några rader om min väg till tro i vårt församlingsblad, som delas ut till alla hushåll i samhället vi bor i. En utmaning jag antog, med påföljd att mina tankar började gå på högvarv. Vad skulle jag skriva om? Vad skulle kunna tänkas vara intressant att läsa om? Hur skulle jag kunna väcka nyfikenheten hos läsaren om vad min tro betyder för mig? Sakta började jag tänka på min tro och hur den sett ut under mitt liv. Jag tänkte på den där lägerkvällen, i den lätt kvalmiga samlingssalen med beige väggar och solblekta gardiner i ljusgult, då jag bestämde mig för att min barnatro skulle få betyda något mer för mig. Där fanns också i minnet, den där kvällen på Hönökonferensen då jag bestämde mig för att ta Guds kallelse mer på allvar. Några av alla de där gångerna ensam på stranden vid havet med Gud, dök upp i huvudet. Även ett klosterbesök en sommar gjorde sig påmint. Alla dessa minnen lämnade en varm känsla i bröstet och jag fylldes av glädje.

För några år sedan besökte jag en vän som jag inte träffat på åtta år. Hon hade då, för åtta år sedan, fått följa mig i min förälskelse till han som senare skulle bli min livskamrat. Det hade hänt mycket sedan vi sågs. Hon visste inte hur vi levde, inte heller att vi fått två barn eller var vi bosatt oss. När jag hade berättat för henne i stora drag hur livet såg ut, sken hon upp i ett stort leende.
-Kommer du ihåg hur förälskad du var? sa hon. Minns du, hur säker du var på att han var mannen i ditt liv? fortsatte hon. Mer behövde hon inte säga förrän jag på nytt kunde känna förälskelsens vingslag till min livskamrat och det pirrade till i magen. Hos min vän blev det för mig två längtansfulla dygn efter min livskamrat. Längtan var så mycket större än jag kunnat ana, när förälskelsen på nytt gjorde sig påmind.

Läser om Abraham, Isak och Jakob i Gamla testamentet. Påminns om hur Gud knackade på i deras liv och skapade en relation med sitt folk. Tänker att vi ibland behöver blicka bakåt och minnas de där så kallade höjdpunkterna i relationen med Gud. Både i våra egna liv men också i andras. Lyssna på vänners, släktingars eller bibelpersoners berättelser. Även påminna varandra om det som har haft en stor betydelse i våra liv. För att när tron känns torr och tråkig, kunna på nytt få leva i glädje, längtan och förälskelse till Gud.