Bara några kvarter bort från där jag bodde som student låg ica-affären. Det var där jag gjorde mina matinköp. Mjölk och makaroner var oftast det som rymdes i min korg. Kom ihåg att jag på fredagar brukade lyxa till det. Då köpte jag även en liten burk yoghurt med vaniljsmak. Som student levde jag sparsamt. En dag när jag lämnat affären och var på väg hem hittade jag en femhundralapp på trottoaren. Självklart plockade jag upp den. En skatt för en fattig student. Men var den verkligen min? Tänk om den tillhörde någon ännu mer fattig student eller en sjuk och pank pensionär, där den enda chans till mat den månaden var den där femhundralappen. Fast den kunde ju lika gärna tillhöra en rik och pompös man som inte direkt skulle sakna sin peng. Tankarna snurrade i mitt huvud när jag traskade hemåt. Väl hemma ringde jag upp polisen och frågade vad jag skulle göra. De tackade och sa att hade jag inte hört något om en vecka kunde jag behålla pengen.
Efter en vecka var skatten min. Men jag kunde inte riktigt på djupet glädjas åt den nyfunna pengen, den tillhörde ju egentligen någon annan.
På en gräsmatta, i en park, framför en scen halvsitter vi i varsin brassestol min livskamrat och jag. Det är en ljum sommarkväll. Himlen är alldeles klarblå. Folk omkring oss är glada och fyllda av förväntan. Det har givits oss ett tillfälle att gå på en sommarkonsert. Biljetter och barnvakt har löst sig på ett enkelt sätt. Vi ler mot varandra och pratar lågmält, om sommaren som hittills varit en succé. Denna långa, varma sommar med härliga bad och fantastiska utflykter, som för bara ett år sedan var orealistiska. Tacksamma över krafter som återvänt till min kropp. Vi har egentligen inga förväntningar inför kvällen, utan är nöjda med att bara få vara vi två en liten stund och njuta av augustikvällen.
Artisten äntrar scenen och börjar sjunga stilla och milt med bara sin gitarr som komp. Jag tittar på min livskamrat och ser att han, liksom jag, njuter av stunden. Det som artisten gör är bra, helt enkelt. Det klingar behagligt och skönt. Mellansnacket är genomtänkt och binder ihop låtarna på ett stilfullt sätt. Kan ett vemod innehålla en glad sträng fylld med hopp är det just det som händer. Samklangen mellan kvällen och mitt liv blir påtaglig. Jag hittar en skatt. En skatt, jag inte behöver oroa mig för att den är någon annans. Skatten är bara min. När jag nu delar den blir den större och ändå på ett magiskt sätt behåller jag den inom mig.
Låtarna rör vid mig. Dom talar om livet som rör sig i vågor. Om tröttheten, smärtan och förtvivlan som vänder till nån slags hopp. Livet ska levas och delas. Jag vill göra som i låten, spara ett leende till dagen för det vänder. En tacksamhet fyller kvällen för det enkla och likväl det stora. Tacksamhet till avsändare okänd för de gåvor jag fått.
Konserten är slut, min livskamrat och jag tar våra brassestolar och strosar tysta genom parken. Kvällen är magisk. Sista låten klingar kvar inom mig och knyter ihop kvällen till en helhet. I Hans nåd faller jag, där får jag andas ut.
Spellistan jag snickrar ihop dagen efter av låtarna från konserten får namnet Skatten. Det blir en stilla dag fylld med vila. Inombords möts vemodet, glädjen och tacksamheten över skatten jag funnit. Denna augustikväll som öppnade skatten och visade det livet bär på. När tröttheten gör sig påmind får jag spara ett leende. För i nåden faller jag. Där får jag andas ut.
* Låtarna Vågor, Avsändare okänd och Där får jag andas ut med Tomas Andersson Wij finns med i Skatten
Tankar från fåtöljen 