Pappa går omkring och släcker i huset. Det är läggdags. Så fort han släcker lamporna, börjar i vägguttagen små nattlampor att lysa. Majken och Alice bor på övervåningen och för att ta sig till mamma och pappa på nedervåningen mitt i natten kan det bli både mörkt och kusligt. Det var det i alla fall när dom var mindre. Då bodde det ett läskigt monster under sängen, små troll låg under trappan och spöken fanns det gott om längre bort på övervåningen. Men de små ljuskällorna gjorde att otäckingarna försvann.

Mitt på dagen, när solen står högt på himlen finns inte troll, spöken och monster. Men det kan ändå finnas saker att vara rädd för, saker att oroas för eller saker att vara ledsen över.

För att lysa upp det mörker som finns inom oss gav Gud sin son till oss.  

”Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.”
(Jes. 9:2, 6)

Bön: Tack Gud för Jesusbarnet, för att han är som en nattlampa i mörkret för oss. Det ljus vi så väl behöver för att skingra våra rädslor och det som är tufft.
Vi tackar dig för gemenskapen i jul och för att du fyller oss med ditt ljus. Välsigna oss och bevara oss alla. Amen.

*Texterna om Majken och Alice är inspirerade av våra döttrar och har kommit till för att läsas tillsammans med dem.

Vid Ombergs fot ligger Mariadöttrarna, ett kloster för nunnor. Inne i gästhuset kommer jag att samtala med av systrarna. Vi pratar om fattigdom och sårbarhet, om varför det är viktigt i våra liv. Kommer att tänka på en strof från en av Leonard Cohens sånger: ”Ring alla klockor, ring. En sprucken ton gör väl ingenting. Det finns en spricka, en spricka i allting där ljuset sipprar in.”*
Det är i det svagaste och mest oansenliga som Gud bor. Det ringa gör oss beroende av Gud.  

Systern berättar för mig om hur det fungerar i klostret. Hon äger ingenting själv, men i klostret där hon bor har hon tak över huvudet, mat på bordet och tillgång till två bilar. Med andra ord är hon rik. Men bara tillsammans med de andra systrarna. Fattigdomen gör henne beroende av sina medsystrar. Vi alla människor är beroende av varandra även om det blir tydligare för nunnorna i klostret. Fast det finns där utanför också, Vi kanske bara inte tänker på det så ofta. För vad skulle vi göra utan busschauffören, sjuksköterskan, städerskan, bonden och alla andra? Alla behövs i vårt samhälle. Systern fortsätter vårt samtal om beroende och gör mig uppmärksammad på att det inte bara ligger ett beroende hos oss människor av Gud och av varandra utan att Gud är beroende av oss. Han är beroende av vårt ja till honom. Tydligaste exempel hon ger mig är när Maria säger sitt ja till ängeln Gabriel att föda Guds son. Det där blir svårt att greppa för mig. Skulle Gud vara beroende av mig? Jag lämnar systern och beger mig till klosterkyrkan. På en bänk lägger jag en skön och något värmande dyna innan jag sätter mig ner. Jag är ensam i kyrksalen. Min kropp kurar ihop sig och jag drar ner armarna på tröjan över händerna. Det är lite kylslaget och en svag doft av rökelse når mig. Längst fram på höger sida hänger en ikon av jungfru Maria. Länge sitter jag och tittar på henne. Ska jag vara ärlig har jag inte alltid förstått fascinationen över Maria. Det är inte så att hon varit betydelselös för mig men hon kanske inte har varit viktigare än någon annan lärjunge eller profet i bibeln. Tills nu. Hennes ja till att föda Guds son är viktigt även för mig. På så sätt är jag beroende av Maria. Det är precis som att det öppnas en dörr till en ny relation för mig. Jag får en relation med Maria i detta nu.

I vårt beroende av Gud och varandra skapar vi relationer som gör oss starka, rika och hela. Tillsammans med Maria får jag stämma in i hennes lovsång.

”Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt,
och hans förbarmande med dem som fruktar honom
varar från släkte till släkte.
Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid.”
(Luk. 1:46-55)

*hämtat från Tomas Boströms skiva Mitt gömda jag och låten ”Där ljuset sipprar in”

Datorn i vårt kontors- och pysselrum är påslagen. Huset doftar pepparkaksbak och från köket hörs toner av “It´s beginning to look a lot like Christmas”. Jag sitter och bläddrar bland alla våra bilder ifrån året som gått. Där finns många sommarbilder på våra tjejer med havet som bakgrund, kalasbilder från födelsedagar och en oändlig skara kusinbilder. Minnen väcks till liv. Glada och härliga minnen från dagar med gemenskap, värme, salta bad och äventyr. Uppdraget att hitta en bra julkortsbild har återigen fallit på min lott. Det är verkligen inte lätt att välja bland våra foton. Alla i familjen ska helst vara nöjda med resultatet. Fotografierna är sorterade i olika mappar på datorn och i en ensam mapp hittar jag två bilder från en oförglömlig sensommardag. På bilden syns hela familjen klart och tydligt. Den andas skräckblandad förtjusning. Här är kortet jag sökt.

Med regnkläder i ryggsäcken och ett glatt humör var vi taggade och uppspelta över vår dag tillsammans. Det var bara två familjer framför oss i kön in till Liseberg. Våra tjejer pratade om allt vi skulle åka och göra. Där fanns en hel del åkattraktioner med på önskelistan som inte tilltalade mig så värst mycket. Eftersom regnet hängde i luften hade många valt att stanna hemma. Köerna var därför inte så långa. Det blev många åk, både med och utan mamma. När de andra drog iväg och åkte något hissnande stod jag en bit bort och väntade. Mitt inre fylldes av en stor glädje och tacksamhet över att få var där tillsammans. Vilket verkligen inte var någon självklarhet med min sjuka kropp. Men det hade vänt, och jag orkade mer för var dag. En liten, liten bit och stund i taget. I ryggsäcken låg en bild från vårt första åk för dagen. Jag tog upp den där jag stod och väntade. Fotot var från bergbanan Balder. Det var taget just när kroppen lyfter, magen gör en volt och skriket definitivt inte går att hejda. Även om mina ögon på kortet speglade en förskräckelse blev jag glad och varm inombords där jag stod. För bortom skriket, rädslan och skräcken bodde en djup glädje, förundran och tacksamhet över att kunna vara med.

Det finns en adventspsalm som berör mig djupt var gång jag sjunger den. Jag kan helt enkelt inte hålla tårarna borta. För mig talar den om hur dubbelt livet är. För i sorgen, rädslan och smärtan finns en djupare glädje att finna. Senast jag sjöng psalmen gjorde jag allt för att stålsätta mig. Den har fem verser och jag var så nöjd när jag kom till fjärde versen. Inte en tår i sikte. När sedan femte versen började blev jag återigen besegrad av tårarna. Tårar fyllda av glädje och tacksamhet.  

Han kommer till sörjande hjärtan,
och livet får annan gestalt.
Han kommer i makt att regera,
tills Gud uti alla blir allt.
Var glad, var glad,
var glad i din Herre och Gud,
var glad, var glad
och hylla din konung och Gud.

(Psalm 108) 

I min byxficka ligger ett litet träkors. Jag fick det i början av advent. Pastorn som gav mig korset hade en korg full utav dessa små träkors, vilka han delade ut till dem som ville ta emot. Korset i min ficka skaver när jag sätter mig ner. Jag påminns om det pastorn förmedlade där han stod med korgen i sin famn. Kommersen och förberedelser innan jul kan lätt hindra oss att se julens stora under och budskap. Korset talar, för det första om Guds stora kärlek till oss när han blir människa och för det andra att vi få komma till Gud precis som vi är.  

Det är mycket som ska hinnas med innan jul. Mestadels roliga saker som fyller våra dagar och hör julens förberedelser till. Pepparkaksdeg som behöver smakas av under julbaket, fantasifullhet som släpps lös då lussekatterna förvandlas till egyptiska sfinxer och julklappssäckar fyllda med gömda russin, slickepottslevar vars choklad gärna hamnar på kinderna istället för i munnen, julkortshög med sökandet efter adresser som påminner om goa vänner och fina släktingar, julkonserter och luciatåg som framkallar ståpäls på armarna och tårar i ögonvrån, klappjakt till stora och små med hopp om att träffa rätt, årets adventskalender på TV som framkallar många skratt och inte minst all julmusik, strömmande ur varenda högtalare som går att finna. Bara nöje men med viss tidspress, då allt ska rymmas under tjugotre dagar i december.      

Med hjälp av korset i fickan stannar jag till och tänker på Guds kärlek till mig. På så sätt förbereder jag mig för julen även på mitt inre plan.

På min väg till Jesusbarnet finns det hinder. Inte bara av allt roligt som ska hinnas med och njutas av innan jul. Där finns även berg av att klara mig själv och inte tro mig vara beroende av Gud, kullar av självupptagenhet, gropar av sår som inte läker och dalar av att inte duga som jag är. Träkorset bereder min väg till Jesusbarnet i krubban.  

Pastorns ord röjer vägen till Jesus, för oss alla som tog emot och bär det lilla korset i fickan.

När präster och leviter kom från Jerusalem ut till öknen för att fråga Johannes döpare om han möjligtvis var Messias eller en profet likt Elia, svarade Johannes: ”Jag är en röst som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren.”

Det där med att gå ut i öknen och ropa eller gå in i ett garage för att såga ut hundratals träkors är inget för mig. Men tänk om jag likt Johannes och pastorn skulle kunna få vara en vägröjare i någons liv? Kanske skulle ett sms, en kopp kaffe i ett kök, en julhälsning eller ett leende räcka för att bana vägen till Jesusbarnet och den kärlek han kommer med.
”En röst ropar i öknen: ”Bana väg för Herren, gör vägen rak i ödemarken för vår Gud. Varje dal ska röjas, alla berg och höjder sänkas. Ojämn mark ska jämnas, kuperat land bli slät mark.”(Jes. 40:3-4)