”Foten i kläm?”
”JAJAMENSAN!”
Dialogen, mellan de två männen, fanns i en liten bild som jag hängt upp på min anslagstavla för många år sedan. Bilden föreställde en man vars fot hade fastnat i dörren. Förbi kommer en annan man och frågar ”Foten i kläm?” Var på den första mannen glatt och hurtfriskt svarar, ”JAJAMENSAN!” Var gång jag såg bilden fick jag ett litet leende på mina läppar. Denna otyglade optimism.

Mitt emot mig vid köksbordet sitter en kär vän sedan många år tillbaka. Med varsin kaffemugg i händerna och med några havrekakor samt kanelbullar emellan oss kommer vi att prata om vad som hänt sedan sist vi sågs. Med en umgås-frekvens på ungefär en gång i halvåret är det en del som behöver avhandlas när vi möts. Precis som det ska vara, med nära vänner, kommer vi in på det som berör i livet och det som ligger något djupare än det mest alldagliga. Jag berättar om att jag sedan sist vi sågs mår något bättre. Dagarna är fyllda med mer energi och jag orkar mer. Vilket borde vara en stor glädje och tacksamhet. Jag fortsätter med en liknelse om att jag tidigare levt som om jag suttit under ett smörgåsbord av vad livet har att erbjuda. Ibland, alldeles för sällan, har jag fått komma upp till bordsytan för att då smaka någon enstaka maträtt av allt det goda som erbjuds. Tacksamheten och glädjen över att få vara delaktig i något, om så för bara en liten stund, har varit stor och räckt i flera veckor. Med mer energi har jag nu kommit upp på bordet, sitter på en kant och dinglar med benen. Bordet ser läskande ut med det dignande utbudet av maträtter. Kallrökt lax, parmaskinka, skagenröra, små ostpajer, sillar, Jansson, köttbullar, grönmögelost, kex och nybakat bröd är bara något av allt jag blickar ut över. Allt ser gott ut och jag vet inte vad jag ska välja. Helst vill jag äta av allt. Några rätter av de som står närmast äter jag av, men snabbt säger det stopp. Jag orkar inte mer. Det är då det intressanta händer, vilket jag har svårt att förhålla mig till, poängen med hela smörgåsbordsliknelsen. För även om jag orkar mycket mer nu än tidigare är min tacksamhet och glädje som bortblåsta. Det enda jag ser är allt det där jag inte orkar eller klarar av. Tidigare när jag inte kunde förverkliga drömmar eller ens vågade drömma blev glädjen för det lilla i vardagen mycket större. Då utbrister min vän, som länge suttit tyst och lyssnat: ”Men välkommen till klubben, det är väl så vi alla fungerar. Glömmer att vara tacksamma för det lilla och tar alltför mycket i livet för givet.”

Efter vårt samtal vid köksbordet kommer jag att tänka på mannen med foten i kläm. Det kanske finns en djupare insikt i den bilden än att mannen bara är tokigt och outtröttligt optimistisk. Hans fot är i kläm och utifrån den situationen gläds han över att någon kommer förbi och säger hej. I lidandet kan det växa fram en djupare tacksamhet och glädje för det lilla i livet. Utmaningen blir när foten är loss att behålla tacksamheten och fortsätta utbrista ett: JAJAMENSAN!  

Jag hade just virat in den sista figuren i skyddspapper. Krubban med alla dess figurer låg väl insvepta och nerpackade i lådan. Skulle figurerna kunnat prata med mig hade det hörts vilda protester och högljudda rop ifrån de tre vise männen. Det var trettondagsafton och jag tyckte julen hade varat länge nog. Döttrarna var små och om bara någon dag skulle vi börja jobba igen. Hämtning och lämning på dagis, arbete däremellan och den inrutade vardagen var snart ett faktum. Därför hade vi slängt ut granen och plockat ner alla adventsljusstakar. Sist i tur stod krubban att läggas ner i sin låda. Men det var just det där med de vise männen. Jag kom att snuva dem på deras stilfulla och glamorösa entré. På deras egna dag skulle de inte ens få finnas uppe och glänsa, utan ligga i en kall krypvind. Bortglömda och undanskuffade. Inte konstigt att de protesterade. Även det lilla barnet var nerplockat för den här gången. Jesus skulle få komma fram igen nästa jul. Lite som i julsången ”Raska fötter springa tripp, tripp, tripp”, i den sista versen ”Men till nästa år igen, Kommer han vår gamle vän, Ty det har han lovat.” Allt detta, på trettondagsafton, bara för att jag var lite trött på julen och skyndsamt ville ha vardagen tillbaka.

I söndags, på trettondagen, gjorde vi en lite gallup runt köksbordet. Visste någon av döttrarna vad som hände på trettondagen. Lite rädd vara jag att de inget skulle veta. Men jodå, de sneglade bort mot krubban (som i år stod kvar) och berättade. Det visade sig att de hade bra koll på de vise männen eller stjärntydarna som den stora dottern var rask med att tillägga.  
Vardagen är här igen och det är precis som att de tre vise männens protester den där trettondagsafton för flera år sedan fortfarande ljuder i mina öron. Krubban, änglarna, julgranen och ljusstakarna i fönsterna är kvar. Trots att det är flera dagar sedan trettonhelgen. Julen kommer vi städa bort till helgen, då det är tjugondagknut. Det är vardag igen, min man jobbar och våra döttrar är i skolan. Jag dröjer mig kvar vid krubban ett tag. En hel vecka har jag på mig i övergången mellan trettonhelgen och tjugondagknut. Låta krubban möta min vardag. Det lilla barnet får vara med i det vanliga. Han får stanna kvar, lysa upp min dag, i det alldagliga och inte bara skina starkt under helgen.

På julafton läste vi ur Jesaja om profetian, det som skulle komma. Ljuset som kommer lysa upp mörkret och barnet som kommer vara oss givet. När jag nästa vecka har plockat bort alla julgrejer hemma vill jag att Jesus stannar kvar med sitt ljus. Jesu ord får lysa inom mig. ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” (Joh. 8:12)    

I somras, på min födelsedag, fick jag bland annat två hälsningar. Den ena hälsningen var ett sms från en släkting som önskade mig ”Gott nytt år!” och den andra var ett kort från mina svärföräldrar där de fritt hade citerat en psalm. ”Hela vägen går Han med Dig. Vad kan Du väl önska mer.” Dessa två hälsningar kommer jag att tänka på när jag på nyårsdagen sitter i min fåtölj och läser den föreslagna texten för dagen från Psaltaren 121. ”Han låter inte din fot slinta, han vakar ständigt över dina steg. Han sover aldrig, han vakar ständigt, han som beskyddar Israel. Herren bevarar dig, i hans skugga får du vandra, han går vid din sida.”

Nyårsdagar är ganska jobbiga och jag tror inte bara det är tröttheten som spelar mig ett spratt. Det är den där påminnelsen om framtiden och att inte veta något om den. Värst tyckte jag att det var i tjugoårsåldern. Då, när kvällen innan, alltså nyårsafton, förväntades vara den mest spektakulära, festligaste och roligaste kvällen på hela året. När man skulle utbyta de mest intressanta samtalen, träffa de mest fascinerande människorna och äta de mest smakrika rätterna som kunde frambringas. Där låg även en förhoppning om att träffa någon. Drömmannen för att tala i klarspråk. När jag sedan vaknade sent framåt lunch på nyårsdagen, efter en förvisso väldigt trevlig kväll med några fåtal vänner men i förväntningarnas dröm en väldigt medioker kväll, kändes inte början på året så värst bra och en tom känsla infann sig. Lägg sedan till den lilla detaljen om att inte veta något om det kommande året. 365 dagar av total ovisshet var vad som väntade.

”Han vakar ständigt över dina steg.” Orden jag läser i min fåtölj blir som bomull för mina öron den här nyårsdagen. Tankarna flyger iväg. Ovissheten är stor över vad som ska hända det kommande året. Hur kommer fördelningen se ut mellan glädje och sorg, spännande lustfyllda stunder och vardaglig tristess, arbete och vila, förväntan och oro. Inget vet vi om framtiden. Alla dessa 365 dagar är svåra att greppa. Det är lätt att huvudet fylls av onödigheter som blir mig för övermäktiga. ”Han sover aldrig. Han vakar ständigt.” Oavsett vad som händer mig det här året är han där, och vakar. Vakar över mig. En dag i taget. Jag kommer stundtals tycka tiden flyger iväg och stundtals rör den sig i snigelfart. ”Han går vid din sida.” Nyårsdagen, födelsedagen eller vilken vanlig dag som helst går han vid min sida. Med de orden känns nyårsdagen inte så jobbig. Gott nytt år!