Strax före klockan sex på morgonen står jag och köar tillsammans med andra bokentusiaster utanför bokhandlaren. Äntligen är dagen D här som jag har längtat efter. Det är som julaftonen när man var liten fast mycket bättre. Bokrean, ett frosseri utav böcker. Fem affärer har jag på min lista som jag ska besöka. I katalogerna som jag tidigare fått hemskickat har jag kryssat för de mest intressanta böckerna med de lägsta priserna. Morgonen rusar iväg och på väg hem går jag in i den sista av alla bokaffärer jag tänkt besöka. Den här affären är den med de dyraste priserna men med den mest spännande hyllan. Här har de nämligen samlat böcker, i ett fåtal exemplar, som de inte vill ha kvar i sitt lager. Böckerna på hyllan finns inte att hitta i någon katalog och de är inte heller upptryckta som någon extra utgåva enbart för bokrean. Det här är bokrea på ”riktigt” och man kan verkligen göra fynd. Och fyndar är just det jag gör den här morgonen. Jag hittar två intressanta böcker som får följa med mig hem. Jag tittar på min klocka och inser att det snart är dags för den årliga bokrea-frukosten hemma i mitt lilla kök. Med långa armar och en lätt värkande nacke tar jag mina fullproppade påsar och beger mig hemåt. Jag hinner bara hänga av mig mina ytterkläder i den trånga hallen då det ringer på dörren. Min väninna är redan här, hon ser nöjd och belåten ut. Vi hjälps åt med att plocka fram frallor, pålägg och kaffe. På det lilla köksbordet lägger vi även upp våra nyförvärvade skatter. Vi berättar om hur vi haft det på morgonen för varandra, om hur svårt det var att hitta just det vi sökte, om de billiga priserna, om människor vi mött, om de långa köena och tills slut plockar vi upp våra egna fynd ur kassarna. Ur min väninnas kassar plockar hon med stor iver upp stora, vackra Coffee table books som handlar om konst, inredning och mode. En diktsamling av någon för mig helt okänd författare och en samling av små noveller från början av 1900-talet lägger hon också på köksbordet. Från mina kassar plockar glatt jag upp lättsmälta romaner av bland annat Marian Keys, Nora Roberts och John Grisham, klassikern Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf med avsikten att den ser snygg ut i bokhyllan, en kokbok fylld med pastarecept för den fattiga student jag är, en evangeliesynops och en bok om andlig uppbyggnad av munken Wilfrid Stinissen för att stilla min längtan.

Det är bokrea igen. Det är länge sedan min väninna och jag åt bokrea-frukost tillsammans och delade med oss utav våra fynd. Numera brukar det i bästa fall bli en kort sms-konversation om eventuella fynd, om vi ens tagit oss ut. Bokrean är inte längre vad den brukade vara, många affärer är nerlagda och fyndhyllor är numera en ännu mer sällsynt raritet. Jag tänker tillbaka på innehållet i våra kassar, det kunde inte varit mer olika. Men det spelade ingen roll. Snarare berikade det oss i våra olikheter, för det var inte kassarnas innehåll som var det viktiga. Det var det vi delade och hade gemensamt som gjorde frukosten så fylld av gemenskap och glädje. Kärleken till det skrivna ordet. Under åren som gått har min kasses innehåll ändrat karaktär. De lättsmälta kärleksromanerna har bytts ut till böcker som handlar om prinsessor, barndetektivbyråer och trollkarlar till våra döttrar. Men kärleken till böckerna är densamma och viljan att sprida den vidare är stor.

Vi bär alla våra livskassar med olika innehåll. Ibland kan det vara enklare när kassarnas innehåll liknar varandras men det är inte säkert att det blir roligare eller bättre av det. Vi är inte det vi fyller våra kassar med. Vår gemensamma nämnare håller oss samman. Det vi alla har gemensamt är att vi är älskade för dem vi är. Den kärleken jag vill vara med och sprida vidare.

Vi är på väg uppåt landet. En långhelg bland snöfyllda backar väntar oss. Det är tretton år sedan senast som jag stod på ett par slalomskidor och för våra döttrar ska det bli första gången. Framför oss har vi onekligen en spännande resa på många sätt. Väl framme, efter en snabb lunch, börjar vi knäppa på oss de tunga pjäxorna. All utrustning vi hyrt verkar passa bra och längtan ut till backen är stor. Strax utanför vårt boende ligger den perfekta nybörjarbacken med knappt någon lutning alls. Dessutom är vi helt själva i liftkön. En bra start för oss alla. Med lite instruktioner från liftkillen om hur man använder en knapplift, går det förvånansvärt bra för döttrarna att åka med. Pappa åker först, efter honom åker den äldsta dottern, sedan den yngsta dottern och till sist jag. Med en frihetskänsla och fylld med stor förväntan inför helgen försöker jag ta in omgivningen och greppa det faktum att en, sedan länge, dröm går i uppfyllelse. Upptäcker, då jag står i liften och sakta glider uppför den lilla backen, vad jag förr njutit stort utav med skidåkningen men helt glömt bort att jag uppskattar så mycket. Det är känslan av stillhet och ro som kommer när jag med hjälp utav en knapplift sakta glider uppför en backe till ljudet av knarrande skidor mot ett snörikt underlag samt ett surrande läte från liften som förstärks och övergår till ett mer rasslande ljud när jag närmar mig en stolpe. Den stillheten och den tystnaden som infinner sig i en knapplift är svårslagen. Då, när jag för en stund ingenting kan göra eller har någon att kommunicera med, under tiden som liften tar mig upp till toppen. För ett ögonblick låter jag mina tankar svävar fritt för att strax återigen ansluta mig till gemenskapen och sorlet av en väntande familj. Kombinationen som blir i slalombacken är oslagbar. Rörelse, gemenskap, stillhet och tystnad.

Det är där i knappliften jag funderar på hur ofta jag söker upp tystnaden i vardagen. Tystnaden som gör att andra obetydliga ljud hörs. Den tystanden är något ömtåligt, något jag vill vara rädd om och något jag kan längta efter. Fast hemma i vardagen är det svårare för där konkurrerar den med så mycket annat. Men vad händer om jag stänger av radion i bilen när jag kör? Jag hör ljudet av vinterdäck mot grusade vägar och bilmotorns låga brummande. Vad hör jag mer? Hemma i köket när jag sitter i fåtöljen fångar jag upp väggklockans tickande, kylskåpets svaga surrande och mina egna andetag. Stillheten och ron kommer till mig som en välkommen kär gammal vän.

Vår yngsta dotter har fått lunginflammation. Det är svårt att få i henne någon mat när inget smakar som det brukar. Mestadels blir det vätska i olika smaker som jag införskaffar i matvarubutiken, svarta vinbär, päron, smultron och nektar. Segraren, enligt dottern, smakmässigt är ändå äppeljuicen. Jag försöker komma ihåg hur det var när jag själv var liten och sjuk. Vad var det då som triggade mina smaklökar och som ändå relativt lätt slank ner. Rostat bröd var ändå ett säkert kort.
Med brödrosten fylld med ljusa brödskivor, matbordet uppdukat till kvällsmat och familjen samlad kommer jag att tänka på hur jag resonerade kring rostat bröd när jag vad tonåring. Det är med en rodnad på kinderna och tveksamhet i rösten jag berättar för dem om min naivitet. Jag verkligen älskade mackor då och hade lätt kunnat leva på bara mackor om jag hade fått det. Favoriten bland alla mackor var långfranskan med svarta vallmofrön på, speciellt skalken med mycket smör på var extra omtyckt. Det ljusa brödet dominerade mitt smörgåsintag i många år. Inom mig visste jag att det mörka brödet var nyttigare och bättre för min kropp men enligt mitt tycke hade det betydligt sämre smak och konsistensegenskaper. Det var då jag började rosta mitt onyttiga bröd med idén om att när det ljusa brödet blev mörkt infann sig alla de kvaliteter det mörka brödet hade. Jag tror faktiskt inte jag var dum i huvudet men jag gjorde allt för att döva det dåliga samvetet över den ljusa brödeuforin och stilla den gnagande oron över vad som egentligen var bäst för min kropp.

Min skenheliga och falska bild av det ljusa brödets förklädnad till mörkt tar jag med mig när jag läser från Efesierbrevet. En bön om det inre livets helhet.

”Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande, så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er.” (Ef. 3:16-19)

Det låter som en bön om mörkt bröd i mina öron. Berikat av fiber och nyttigt rakt igenom, från insidan och ut. Ett berikat inre liv får jag genom tron. Frågor dyker upp i mitt huvud som jag tar med mig under dagen. Vad bygger jag mitt liv på? Vad fyller jag mitt inre liv med? Använder jag även här falska förespeglingar likt den jag gjorde med det ljusa rostade brödet eller har jag vett och mod att stoppa i mig utav det som är nyttigt för mig, det som ger mig kraft och en inre styrka?