En söndag i februari styrde vi vår svarta Touran mot västkusten för att göra två inflyttningsbesök. Vi skulle besöka två helt olika hem med varierande livssituationer. Den gemensamma nämnaren i de båda hushållen var framtidshoppet och lyckan över ett nytt boende.

Vi startade vår resa strax efter frukost. Google maps fick visa oss vägen fram till vårt första stopp, ett radhus med en egen liten grästäppa. Ringklockan fungerade inte så vi knackade på och klev in. Familjen välkomnade oss och innan förmiddagskaffet blev det en rundtur på alla tre våningsplanen. De hade lämnat en fyra i ett stort flerfamiljshus och glädjen över något eget med enkelheten att komma utomhus snabbt gick inte att ta miste på. Möbler och saker från lägenheten gick att känna igen. Den blåa byrån från hallen hade hamnat i köket i det nya boendet. Den mysiga fåtöljen från sovrummet hade fått en skön plats i vardagsrummet. Tavlor på väggarna var redan upphängda. Där infann sig en hemtrevlig känsla. Hemmet var väl inboat. Jag frågade om den vackra bokhyllan i vardagsrummet, den borde vara ny då jag inte kände igen den. Det visade sig att den inte alls var nyinköpt, tidigare hade den stått i köket. Med en god lunch i magen lämnade vi familjen med en nu fungerande ringklocka, efter en framgångsrik insats av min livskamrat.        

Femton minuter bort låg vår nya destination. Rösten från Google maps berättade att efter 200 m skulle vi svänga höger för att sedan vara framme vid vårt mål. Flerfamiljshusen låg tätt intill varandra och parkeringsplatserna i närheten var underdimensionerade. Efter en snabb promenad i blåst och duggregn kunde vi knappa in portkoden till ingången av trevåningshuset. Ett varmt leende och kaffedoft mötte oss i trapphuset då vi plingade på dörren. Studenten visade oss runt, vilket snabbt var avklarat, drygt 30 kvm, ett rum och kök. Plus hall och ett litet, tjusigt badrum ej att förglömma. En soffa till rummet var beställd men hade inte kommit än. Kaffet och studentbakelserna, eller ballerinakexen som de egentligen heter, intog vi vid köksbordet. Det blev en härlig och skrattfylld stund i köket. Glädjen över att ha något eget efter att ha varit inneboende var stor hos studenten. Några tavlor på väggarna hade hon inte fått upp. De nya lamporna strulade lite. Men trots det kunde vi se hennes utsökta stil och smak. Det var en väldigt mysig lägenhet och bättre skulle det bli.

På vägen hem tänkte jag på den lyckade dagen och vad jag bar med mig förutom gemenskapen.

Vi människor lär känna oss själva allt eftersom åren går, vi kanske förändras något men grunden finns där. Precis som med det första hemmet vi besökte. Här var möblerna och tavlorna gamla, någon ny garderob var inköpt men stommen till hemmet fanns när de flyttade. Bokhyllan som var min favorit hade fått en ny plats och kom, enligt mig, bättre till sin rätt. I nya sammanhang i livet kan vi blomstra på ett nytt sätt. Vi kan hitta dolda förmågor och gåvor som varit undangömda.
I studentlägenheten var en del av möblerna ärvda och några var alldeles nya. Minnen från min egen flytt till första lägenheten dök upp. Den period i livet då jag sökte och försökte hitta vem jag var. Allteftersom bytte jag ut de ärvda möblerna till min egen stil och lärde känna mig själv, vem jag egentligen var.
Hemmet är en fredad zon där vi växer. Bokhyllan som blomstrade och kom till sin rätt får mig att fundera på vem jag är skapad till att vara och hur kommer min inredning, mina gåvor, i mitt inre bäst till sin rätt.    

Vi var på väg ner till mina föräldrars sommarstuga på västkusten. Den här gången var det dags att fira min födelsedag. Ute sken solen och inne i bilen gick luftkonditioneringen på för fullt. Döttrarna i baksätet undrade om vi inte var framme snart. Min livskamrat som suttit tyst och funderat en stund sa:
-Kronprinsessan och du har något gemensamt.
-Jovisst, svarade jag glatt, vi delar ju samma födelsedag även om jag är fyra år äldre.
-Ja såklart, men det var inte det jag tänkte på, kontrade han. Jag vet ingen mer än kronprinsessan som är så villig att fira sin dag tillsammans med sina föräldrar. Detta trots att ni båda nått en ganska hög ålder.
Visst hade han rätt min man. Jag har en ständig inbokning av sängplatser för mig och min familj omkring min födelsedag i föräldrarnas stuga. Den dagen vill jag fira med familjen, inte bara med den lilla utan även den stora som innefattar föräldrar och syskon. Min mamma och pappa vet detta. Strax innan sommaren anländer ringer mamma för att berätta att mina älsklingskakor är bakade och ligger i frysen. Redo för födelsedagskalas. Så länge jag kan minnas har mamma bakat dubbla havreflarn med choklad emellan till mig. Det är imponerande.

Det är inte bara födelsedagar, min egen och andras, jag gärna firar med förkärlek tillsammans med nära och kära. Förlovningsdag, bröllopsdag, dag-då-min-man-och jag-blev tillsammans uppmärksammar jag glatt. Dagar markeras i almanackan för att bli ihågkomna. I firandet av minnesdagar bor en glädje jag gärna delar med andra.

Idag är en konstig dag. Jag är kluven inför den. Fira är fel ord att använda den här dagen. Helst skulle jag vilja glömma den. Det är sju år sedan jag blev sjukskriven på heltid. I min almanacka skriker den här dagen till mig, även om jag inte på något sätt markerat den. Hur gör man en sådan här dag? Ingen annan vet om den eller försöker komma ihåg den. En alldeles vanlig dag för de flesta. Men för mig är det en dag fylld av stor saknad och sorg. Den här dagen vill jag egentligen inte vara ensam. Fast vem ringer jag och vad skulle jag säga? ”Jag vill gråta en stund med dig, kanske äta ett vaniljhjärta (som kommer på god andraplats bland mina favoritkakor) och minnas den gamla Sara.” Även om den nya Sara är okej finns det något i den friska, gamla Sara som jag längtar efter att få uppleva igen. Den saknaden vill jag så gärna dela med någon. Men det är svårt.

När vi firar något eller någon är det lätt att bjuda in till fest. Gästerna förväntar sig glädje och gemenskap. Det är svårare att bjuda in när vi saknar någon eller något. Även om behovet är stort, kanske till och med större. För vad skulle vi bjuda in till?
När vi tillsammans delar och bär varandra blir dessa tunga dagar lite lättare. De bär med sig hopp och mod att gå vidare. Istället för stor sorg fylls dessa dagar med tacksamhet. Tacksamhet för vaniljhjärtan och vänner.  

En riktig man cold har drabbat mig. Jag snörvlar, stönar, snorar och hostar med tron om att hela lungorna ska följa med ut. Mitt vackraste jag har förvandlats till det mest ofräscha och minst charmerande man kan tänka sig. Familjen har fått flytta upp på övervåningen för att de ska få sova i fred utan att väckas av mina mindre angenäma ljud. Sängen har förvandlats till ett dygnet-runt-boende. Bredvid mig på golvet växer högen utav använda näsdukar. Jag är glad om jag kommer så långt ut som till köket för att kunna upprätthålla vätskebalansen i kroppen. Annars är det inte mycket med mig. Kan inte förmå mig göra något meningsfullt. Stirrar tomt ut genom fönstret. Förmår inte ens drömma mig bort. Hjärncellerna rör sig i slowmotion, som att de har något geggigt på fötterna.    

Skulle jag varit ett djur nu så hade jag varit en manet som blivit uppsköljd på stranden av flodvågorna men stannat kvar då det blev ebb. Här på stranden skulle jag ligga, slemmig och ofräsch utan att kunna röra mig ur fläcken. Folket på stranden skulle gå omvägar för att inte råka komma i närheten av mig. Jag skulle inte kunna förflytta mig utan stilla få vänta på en ny flodvåg som skulle kunna ta mig ut till havs igen. Ut till friheten och livet. Men vad finns att göra där jag ligger? Utan energi och kraft att ta mig upp på egen hand. Upp från sörjan och tristessen, från ensamheten och kraftlösheten. Inte mycket. Jag får stilla vänta. Och hoppas. På en ny flodvåg. Den som ska bära mig och förlösa mig från allt det där oönskade i livet.

För visst har vi alla våra perioder av ebb i livet. Då vi gör allt för att slita oss loss utan att lyckas. Trots ansträngning förflyttas vi inte en millimeter eller i värsta fall förvärrar vi bara situationen. Då det enda som hjälper är, att stilla vänta på en ny flodvåg som fyller en med liv.

Allt har sin tid. Att ligga som en manet på stranden vid ebb uppsköljd av havet har sin. Att fångas av vågorna igen och uppfyllas av ny energi har sin.