Hemma i bokhyllan, på kontoret tillika pysselrummet, som rymmer bland annat noter, pärlor, viktiga-papper-pärmar och tuschpennor står även några kuvert uppmärkta med datumintervall. I dessa ligger kvitton av allehanda slag. Kvitton från inköp av kläder, skor och lite dyrare prylar. På bänken i samma rum ligger trasiga kläder. Där ligger en blus som har släppt i sömmen, ett par byxor där linningen lossnat efter bara några gångers användning, ett par jeans vars knä råkat ut för ett fall på asfalten och en kofta som saknar en knapp. Några av plaggen har jag med säkerhet rätt att klaga på. Där kommer jag antigen att får pengarna tillbaka eller ännu bättre, där kommer affären laga det som är fel. Vissa av plaggen får jag ta ansvar för själv och laga, där är det inte tillverkningen som felat.

Det är högsäsong för grodor i min mun. Grodor vars enda uppgift är att klaga. Och jag kan inte längre hålla dem i styr. Jag vill klaga på min kropp och på det bakslag som drabbat mig, igen. Den sjuka och urusla kropp som ingenting orkar. Den som inte kunnat ta sig till jobbet på över sju år. Den som inte har krafter nog till att skjutsa våra döttrar till aktiviteter på kvällarna. Den som inte vill stiga upp på morgonen. Och definitivt inte orkar hålla rent i hemmet eller tvätta kläderna. Grodorna vill också ropa ut sin klagan på hjärnan. Hjärnan vars celler rör sig i slowmotion som om de fastat i snigelslem. Cellerna som gör det svårt att upprätthålla koncentrationen när jag läser. De som glömmer namn jag mycket väl vet om. Eller gör att saker jag borde komma ihåg inte längre existerar. Mina klagomål bottnar i huvudsak i att jag inte kan välja. Min sjukdom gör det omöjligt för mig att säga ja till saker jag brinner för och saker jag älskar att göra.  
Men mest av allt vill grodorna klaga på alla de som har mage att klaga när de är friska. De som kan göra valen och ändå klagar på att det är för mycket. De vars almanacka är fulla av aktiviteter och då klagar på att livet rullar på för snabbt. De vars karriärslust gör att de jobbar på tok för mycket och dristar sig att klaga på tröttheten. De vi andra ska tycka synd om för att de lever ett så jäktigt liv att de inte hinner ta sig tid för relationer. De som tror att de är oumbärliga och klagar på att de inte hinner med. De som beklagar sig över att de inte hör av sig och där det dåliga samvetet skaver. De som ger sig själva gåvan stress, där prioriteringsfrågan är ett för svårt ord (fast de mycket väl vet vad det handlar om) och därför klagar på att det är för mycket nu. Tyvärr, den klagan går inte hem hos mig.
All den där klagan är som att jag med vilja skulle slå hål på mina jeansknän, spilla otvättbara färgfläckar på låren, fastna med byxbenen i cykelkedjan och ändå tro att jag kan få pengarna tillbaka.

Mina grodor tillsammans med klagomålen har jag lämnat tillbaka. Det blir en långsam och stilla skogspromenad. Tillbaka för grodornas klagan får jag en blåsippbacke och vårsolen som är fylld av värme och ljus till min trötta kropp.

Hemma rustar vi för kalas i helgen. Vår yngsta dotter fyller tio år. Det finns en del förberedelser som vi behöver utföra. Presenterna är redan inhandlade men vi ska slå in dem i färgglada papper med matchande snören. Tårtan vill hon garnera med hallonbåtar och kolasnören. Duka och pynta hör till det roliga. Med vimplar, serpentiner och ballonger blir partystämningen på topp. Det tur att jag har en ballongpump till min hjälp. En sådan underlättar arbetet enormt.

Min ballongpump inhandlade jag för fyra år sedan. Då skulle dottern ha ett gemensamt kalas med tre kompisar i en gymnastikhall. Hela avdelningen på dagis var inbjudna. På något sätt lyckades jag med att missa planeringskvällen med de andra mammorna. Dagen därpå ringde en av mammorna och berättade vad mitt uppdrag för kalaset bestod i:
– Ballonger!
Jo, jag hade hört rätt. Blåsa och fixa ballonger, det var det enda jag behövde göra. Helhjärtat gick jag in för mitt uppdrag. Hos Clas Ohlsson, en affär med det mesta, hittade jag en hylla med allehanda ballonger. Där fanns allt jag kunde tänka mig. Även långsmala ballonger som, med ett ganska stort tålamod, kunde förvandlas till möss, giraffer och hundar. Men en ballongpump var en nödvändighet. Över hundra ballonger blåste jag upp till det där kalaset. Särskilt glada blev alla kompisar när de fick ta med sig en figurballong hem och att det blev över så att även småsyskonen där hemma kunde få var sin.

Snart firar vi påsk. En del av oss förbereder sig med att en period innan påsk fasta. Vi inhandlar påskris, ägg och påskgodis. En storhelg med fyra dagars ledighet väntar oss. Kanske blir vädret vackert så att vårarbetet i trädgården kan komma igång på allvar? Vi rustar och gör oss redo för en långhelg.

Påskdagen är den festligaste och mest glädjefyllda dagen på året. Det är då vi firar uppståndelsen. Detta mysterium och detta mirakel. Vi har fått ett uppdrag. Men, det kan inte vänta tills påskdagens morgon, det gäller oss här och nu. Strax innan Jesus släpas iväg, döms för döden och dör uppspikad på ett kors ger han det här uppdraget till sina lärjungar: ”att vi skall älska varandra.” (Joh.15:17) Det är inget lätt uppdrag vi får. Jag vill gärna gå in helhjärtat i uppdraget men jag behöver hjälp. Likt ballongpumpen får ett litet träkors i min hand bli till min hjälp. Det får bli till en bön om tålamod för de människorna som går mig på nerverna, en bön om att kunna förlåta dem som gjort mig illa men framför allt en bön om styrka och mod för att sprida kärlek till alla genom mina handlingar. Jag tror på att korset bär den hemliga kraften som vi behöver för att kärleken mellan oss ska växa och spridas.