Jag vill berätta för dig om en som står mig nära. Än har jag inte fått reda på vad Hen heter trots att jag har levt tillsammans med Hen i minst nio år. Hen har haft många namn men inget ännu som har varit hens rätta. Avsky är ett starkt ord men emellanåt är det just det jag känner inför Hen. Ibland betraktar jag Hen som min värsta fiende. Särskilt de där dagarna då jag har planerat något roligt och Hen inte alls vill vara med utan protesterar högljutt och kraftfullt. Eller när jag har njutit och haft det riktigt, riktigt skoj och Hen tycker att det kan räcka nu. Då låser Hen in mig. Det kan dröja veckor innan Hen tycker att jag ska komma ut igen. Hen kan verkligen vara en glädjedödare. Planera för framtiden är inget som finns på hens dagordning direkt. Hen stoppar mig i dörren då jag gör tappra försök att gå till jobbet. För mycket människor på samma plats avskyr Hen och tycker därför att jag också borde låta bli folksamlingar. Hen går omkring hemma i vårt hus och stänger av alla ljud som stör. Även när det spelas en dansant låt på radion och som inte alls är till besvär trycker Hen bort den. Våra döttrars galna upptåg och lek hejdar inte Hen men Hen vägrar vara med. Blir det för stimmigt går Hen och lägger sig. En riktig festsänkare. På tal om fest. Att ställa till med kalas är bland det roligaste jag vet men det tycker inte Hen, därför ställde Hen inte bara in min fyrtioårsfest för mina vänner utan även hejdar mig att gå på några av mina vänners kalas. Det jobbiga är när Hen blir rädd. Då kommer ångesten krypande och mitt hjärta slår dubbla slag.

”Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn.” (Ps 23:5)

Det är tur för mig att Hen även har en annan sida. När Hen är på det humöret är vi som de bästa vännerna. Hen har en förmåga att ta till vara på de små tillfällena och göra dem minnesvärda. Som lärare är Hen fenomenal.  Hen lär mig att vara tacksam för det lilla och inte ta något för givet. Då jag tycker synd om mig själv får Hen mig att höja blicken och se mig omkring. Överraskande upptäcker jag då att jorden inte alls kretsar kring mig. Långsamhet är Hens favoritord och faktiskt inte så tokigt alls när jag smakar på det. För Hen är inte igår eller imorgon något att räkna med utan nu är den bästa tiden.  Även om Hen stundtals skriker högljutt är tystnaden och stillheten Hens styrka. Hen får mig att värdesätta familjen, släkten och vännerna mer än tidigare. I relationen med mig själv, med andra och med Gud hjälper Hen mig att bli mer sann som människa. Varandet är betydligt viktigare än görandet enligt Hen. Prioritering tillsammans med Hen är inte alltid enklare men blir i slutändan mer hjärtlig och rätt.

”Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv.” (Ps. 23:6)

Hur kunde han förråda Jesus med 30 silverpenningar? Judas. Han som levde nära Jesus. Han som var en lärjunge. Vad hände? Vad var det som drev honom? Jag tänker att det var pengarna och makten han ville åt. Hans besvikelse på Jesus var troligtvis stor. Judas hade säkert stora drömmar och såg framför sig något helt annat än det som Jesus egentligen talade om. Höjden av förnedring för Judas var förmodligen när Jesus red in i Jerusalem på en smutsig åsna, ett arbetsredskap, istället för på en pampig och ståtlig häst, värdig en kung.
Ett litet förakt finns inom mig när jag läser om honom och vad han gjorde. Jag vill hålla ett avstånd med Judas. För 30 silverpenningar förrådde han sin vän och Herre. Det var mycket pengar förr, men ändå. Det skulle jag aldrig göra.

Ett bakslag drabbade mig för några veckor sedan i min sjukdom. I sängen växte bokhögen. Plattan låg ofta på laddning på byrån bredvid mig efter flertalet avklarade deckarserier. Hushållspapper fyllda med tårar låg i mitt knä. De dagarna orkade jag inte stiga upp. Hur länge skulle det hålla på? Min frustration och ilska över min sjuka kropp växte. Orkeslösheten och rastlösheten tävlade med varandra. Värst var hoppet som sakta smulades sönder bit för bit. Hoppet om en bättre och friskare framtid. Jag mådde bättre ett tag men det blev sämre igen. Helt oförberedd var jag på detta nederlag igen. Måtte det ändå få ett slut. Frustrationen gav näring åt idéer som positivt nog försökte komma på vad jag själv kunde göra åt min situation. Men tröttheten låg som en dimma runt mig och förlamade mig. Så onödigt. Kroppen blev stel som en pinne, munnen rak som ett streck, kinderna alldeles röda och jag hade lust att smälla igen dörren om mig. Jag var så arg. Arg. Arg!

När jag var barn fanns ett TV-program som handlade om en familj och en handdocka föreställande en fågel med stor gul näbb, som jag minns det. I den kaosartade familjen hände det saker som de inte alltid var överens om. Då dök den lilla fågeln upp i rutan, öppnade sin trut och skrek: Ilskan måste uuuuuut!!

I mina mörkaste stunder är inte Gud och jag överens om min sjuka kropp. Och min ilska måste uuuuuut. I min förtvivlan över att det inte blir som jag tänkt mig skulle jag kunna göra vad som helst för att bli frisk. Desperat och ursinnig ropar jag till Gud. Något måste kunna göras. Jag vill göra uppror. Sakta smyger sig idén upp om att göra revolt mot Gud. Kanske på något sätt gäcka honom. Kunde jag köpslå med det sjuka i min kropp som insats skulle jag kunna förråda Honom.

Oops! Det bor visst mer Judas i mig än vad jag vill erkänna för mig själv. Jesus kan lätt bli till salu bara mitt missnöje och min egoism är tillräckligt stora.

Vid en stilla nattvardsstund i gemenskap med andra kommer jag återigen att tänka på Judas som ändå fick vara med och dela brödet och vinet med Jesus. Det gäller även mig.
– Kristi kropp för dig utgiven.
– Kristi blod för dig utgjutet.

Klockan är fem över sex och det är sommarlovsmorgon. Utanför sjunger koltrasten och solens strålar har letat sig in genom persiennerna. Men det är inte fågelsången eller solen som väcker mig. Det är ett sms. Bittert ångrar jag att jag inte ställde mobilen på ljudlös kvällen innan. Nyfiken som jag är kan jag ändå inte låta bli att kolla upp vem det är ifrån och vad denne någon vill mig. I sms:et står det:
”Grattis på namnsdagen! Var jag först?” Ett leende sprider sig i mitt ansikte. I min stora familj, den som även innefattar mina syskon med familjer och mina föräldrar, har det på något sätt blivit viktigt att vara först med gratulationer på namnsdagar och födelsedagar. Först på bollen så att säga, som en fotbollsentusiast ibland oss skulle uttryckt sig. Denne någon har fördelen med att leva med morgonpigga småbarn, vilket också gör att han alltid är först ut med gratulationerna. Så även denna morgon. Tävlingsinstinkten är stor och vinnarlusten hos vissa av oss är större än hos andra.
Ända sedan barnsben har vi ”tävlat” om att vara först. Först i plurret, först med att äta upp maten, först med att gå utan strumpor på vårkanten och nu, först med att gratulera.

Oavsett storleken på vinnarskallen hos var och en av oss gör det inte ont att komma först. Det är något vi mer eller mindre strävar efter. Ibland kan dessa interna familjelater även komma till uttryck i gemenskap med andra som då står frågande och undrar vad det är som händer.

I min relation till Gud tror jag mig ibland komma först. Jag säger att jag söker efter Gud och tror mig vara först på den bollen. Men där går jag bet. Han har sökt mig innan jag ens visste vad ordet ”söker” betyder. En mer vilsam insikt når mig att jag behöver egentligen inte söka utan här handlar det om att bli funnen, att öppna upp min väg för Gud så att Han kan nå mig.
Jag upptäcker min kärlek till Gud och tror att jag är först ut med att bekänna och förklara mitt hjärtats lovsång till vår Skapare. Även där går jag bet, långt innan mina föräldrar ens visste om mig var jag älskad av Gud.
När jag vaknar tidigt på morgonen, före alla andra i huset, och kryper upp i min fåtölj med tron om att jag är först på plats finns Gud redan där och väntar på mig med orden: Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. (1 Joh. 4:10)

Bakom mig hör jag hur tunga, djupa andetag övergår till ljudliga snarkningar från den kostymklädda affärsmannen. Tågkupén doftar kaffe. Det är så gott som fullsatt. Bredvid mig sitter min syster, hon ler mot mig och gör en knyck med huvudet bakåt. Jag nickar medhållande, jo, han snarkar högljutt. Båda vänder vi oss mot fönstret och ser ut på landskapet som raskt åker förbi.
-Det är som vackrast ute just nu, utbrister min syster. Och jag kan inget annat än hålla med. Skira, ljusgröna björkar, vitsippsbackar, körsbärsträd i blom, åkrar där gräset börjar gro, en och annan maskros och en klarblå himmel med några tufsiga, vita bomullsliknande moln som drar förbi. Jag vill inte släppa blicken från allt det sköna. Det är tappa-andan-vackert ute.  
Vi har varit på utflykt i drygt ett dygn, min syster och jag. På fredagsmorgonen bar det av till Stockholm. Det blev en hel del rolig shopping, både till mig själv och döttrarna. En oväntat fin prickig sommarklänning hängde på ett klädställ och bara ville följa med mig hem tillsammans med färgsprakande T-shirts till tjejerna därhemma. På kvällen var vi på musikal med imponerande röster och överväldigande musik efter en utsökt god middag på en restaurang bara några kvarter bort från hotellet vi bodde på. Eftersom min syster fyllde år fick vi både njuta av ett större rum och en stor fruktkorg på rummet. 12 000 steg blev det för oss, enligt systers stegräknare, under fredagen. Säkert blev det 12 000 ord också som vi utbytte med varandra varvat med skratt. Det var trettio år sedan sist som vi bodde tillsammans, bara hon och jag, och umgicks så intensivt och helhjärtat.  
Trötta, nöjda och tacksamma sitter vi nu på tåget mot våra familjer. Strax innan Nässjö påbörjar jag mitt tacktal men orden räcker inte till. Det är så mycket vi upplevt och fått vara med om dessa få timmar tillsammans. Det blir en tack- och hej-då-kram innan jag kliver av i Nässjö.
Där på perrongen står min man med ett stort leende på läpparna och väntar med bilen på parkeringen. På resan hem vill han höra om allt, vilka gator vi strosat på, vilka caféer vi besökt och om hotellfrukosten höll måttet. Och jag berättar om platser vi passerat som min man och jag har gemensamma minnen kring och att det fanns både våfflor och pannkakor på frukostbuffén. Han vänder sig emot mig, tar min hand i sin och ler. Han vill att jag ska berätta mer om resan, han får inte nog.
Hemma vid köksbordet blir det eftermiddagsfika när vi kommer hem. Döttrarna dyker in i köket. Kramarna blir långa och hårda. Fast de vill gärna berätta, med glimten i ögat, hur lugnt och skönt det varit utan mitt tjat. Dessutom har de fått glass till kvällsmatens pannkakor vilket aldrig händer när jag är hemma. Efter snabbt avklarat fika kilar de iväg in till vardagsrummet igen. Min man och jag dröjer oss kvar vid bordet och den sista sväljen kaffe. Det känns overkligt att jag varit iväg i drygt ett dygn. Nästan som en verklighetsflykt. Tacksamheten till min man fyller mig och på något sätt vill jag återgälda den här tappa-andan-stunden jag fått vara med om.

Dagen efter i min fåtölj summerar jag helgen. Jag tänker på vad Gud gör för mig. Skapelsen som nu brister ut i sin allsköns prakt och hur jag för ett dygn fått uppleva en verklighetsflykt från vardag och sjukdom. Tacksamheten är stor och jag tar psaltaren till min hjälp när jag återgäldar något av allt det goda Gud ger mig i ett Halleluja.
”Halleluja! Prisa Gud för hans mäktiga gärningar, prisa honom för hans väldiga storhet.”(Ps. 150:2)