Klockan är strax före nio på morgonen. Solen värmer redan våra kroppar där vi sitter på den stenlagda uteplatsen vid sommarhuset och äter vår frukost. Fåglarna gör allt de kan för att överrösta oss. Längre bort på tomten ser jag en liten kanin hoppa in i ett buskage. Den var på väg att göra ännu en liten grop bland alla de andra små groparna i den blomsterprydda marken men blev avbruten av vårt prat och skramlande av porslin. En blåeld sträcker på sig stolt högre upp än de andra blommorna i trädgården. Närmast oss på området runt altanen växer ett hav av gula små blommor.
Vår äldsta dotter har av den äldre släktingen fått i uppdrag att under vår veckolånga vistelse i sommarhuset lära sig en ny blomma varje dag. Idag har turen kommit till dessa små gula blommor. Även vi vuxna passar på att lyssna och lära oss. Solvända är namnet. Ett självklart namn på en liten solgul blomma som varefter solen flyttar sig vrider sig i riktning mot värmen och ljuset. Ju starkare solljus desto gulare reflekterar blomman.

Frukosten är uppäten och avklarad. De andra har gått in, börjat diska och duscha. Jag dröjer mig kvar med kaffemuggen i handen. Stolen jag sitter i har jag dragit ifrån bordet, ryggstödet har jag fällt tillbaka och jag låter hela min kropp värmas upp av solens strålar. Min blick faller på de små gula blommorna, solvändorna. Jag gör som dom, där jag halvligger i trädgårdsstolen, jag vänder mig mot värmen och ljuset.

Solvändorna fångar mina tankar och i dom ser jag oss människor. Hur vi vänder och vrider oss. Hur vi längtar och strävar. Hur vi sträcker oss efter det som kan fylla våra tomrum, kärleken. Den kärlek som bär oss, den kärlek som tror, den kärlek som hoppas och den kärlek som uthärdar allt. Mot den kärleken söker vi oss. I den kärleken får vi vara. Och när kärlekens strålar når oss kan vi inget annat än att återspegla och reflektera den vidare.

En liten oansenlig blommas vishet når mig. Som den lilla solvändans strävan efter solen så vill jag leva mitt liv vänd mot kärleken.

Från den stora scenen ser jag hur folket strömmar in på arenan som säkerligen rymmer flera tusen personer. Alldeles strax ska invigningsgudstjänsten, för den konferens som ska vara hela helgen, börja. Människor från hela landet finns på plats och arenan andas förväntan. Jag ser mig omkring. Hela scenen är fylld med körsångare, brassbandsmusiker, lovsångsteam, predikanter och blomsterprakt. Nedanför scenen sitter folk på obekväma klaffstolar och väntar uthålligt och tålmodigt. Även på läktaren längst bak ser det fullsatt ut. Däremot på sidorna är det tomt. Bara några enstaka platser längst ner och längst fram är upptagna.

Före gudstjänsten har en gudstjänstkoordinator presenterat sig för oss i brasset. Varenda liten minut av vad som ska ske på scen är minutiöst planerad och sammanlänkad till en helhet. Det har varit en lång eftermiddag med övningspass och fika. Mina krafter är inte vad jag vill att de ska vara inför gudstjänstens början. Jag har svårt att koncentrera mig. Noterna framför mig hoppar runt på notbladen och missarna är många. Nästan så att jag vill åka hem och lägga mig under en filt. Jag får ta till ord som jag ibland använder när mina krav och förväntningar på mig själv blir för höga. ”Jag är här och det är nog.”

En bit in gudstjänsten läser någon ett bibelord från 1 Kor. 14:26 ”Jo, att när ni samlas har var och en något att bidra med.” Min blick far över arenan. Längst bort, längst upp på en av sidoläktarna där det är alldeles tomt föreställer jag mig en man. Det är något bekant med honom där han sitter med de sandalprydda fötterna upplyfta på stolsryggen framför, iklädd sin ankellånga vita särk och slänger med sitt långa hår och skägg. Han söker ögonkontakt och ler emot mig. Sedan ser jag hur han går vidare med sin blick till min granne och ler emot henne också. Mannen fortsätter med blicken runt till var och en som sitter i arenan och ger av sitt tacksamma leende. Jag känner igen det leendet.

För drygt en vecka sedan var det morsdag. På morgonen vid köksbordet då frukosten var uppdukad, kaffedoften spred sig i huset och äggen var alldeles lagom länge kokade, fick jag presenter av våra döttrar och min livskamrat. Jag kände mig uppmärksammad och glad över mina presenter som jag genast öppnade. Dagen gick i en stilla lunk och på kvällen strax innan läggdags återvände vi till köket allihop för att avsluta dagen med vår allas favoritglass, Magnum vit choklad. Det hade varit en skön morsdag och jag var mer än nöjd. Vi hade varit tillsammans och även ett sällskapsspel hade vi på eftermiddagen vågat oss på. John Blund hägrade och när vi sagt god natt till tjejerna la jag mig tillrätta med en bra bok i sängen. Men det var något som prasslade under kudden. Där låg en dikt till mig, skriven av våra döttrar. På rim hade de uttryckt sin glädje och kärlek till mig. En liten tår tittade fram i ögonvrån på mig och en varm känsla från bröstet spred sig i hela kroppen. Mungiporna strävade långsamt uppåt. Med ett varmt och milt leende visade jag pappret för min livskamrat. Tjejerna hade under dagen kämpat och ansträngt sig för att få till en kärleksfull och uppskattad dikt till mig. Mitt ansikte sken som solen. Det var det där leendet jag kände igen på Arenan.

”Du vänder ditt ansikte till mig och ler mot ditt barn som en mor. Ditt ansikte lyser som solen, det är detta som gör att jag tror, att du ler emot mig som en mor.” (Psalmer och Sånger 831 Text av Christina Lövestam)