Bredvid den stenlagda gången på väg in till huset står en gammal herrcykel lutad mot en rostig och väderbiten vägskylt. Ett stort vitt M tryckt på en gång himmelsblå bakgrund skulle skylten där den ursprungligen stod vid en smal skogsväg göra vägtrafikanterna uppmärksammade om en mötesplats. Jag är på väg in i huset på husmöte. Vad ett husmöte är eller innebär har jag egentligen ingen susning om men i mailet som kom lät det både spännande och givande. Mötesplatsskylten berättar charmigt medvetet om vad kvällen erbjuder men är helt omedveten om vad den framkallar för minnen.

Vi var fem tappra och trogna söndagsskolelever i tolvårsåldern som tillsammans med vår söndagsskolfröken befann oss långt ute i skogen, nära en sjö på en stugtomt. Det var i slutet av vårterminen och alla söndagsskoleår skulle snart ta slut. Till hösten skulle vi börja sjuan och att fortsätta med söndagsskolan då kändes barnsligt på något vis. Därför hade vår genomsnälla och alltid så glada söndagsskolfröken tagit med oss ut på en liten hajk. Ett dygn för gemenskap och avsked.
De båda tälten var uppsatta, ett tält för de tre grabbarna och ett för oss båda flickor samt fröken. Något program för kvällen, som jag minns det, fanns inte utan tanken var att vi bara skulle umgås. Jag vet inte hur det kom sig men min tjejkompis och jag erbjöd oss raskt att hitta på en spökspårning i skogen för de andra. Det lät i våra öron både roligt och spännande. Vi traskade ut på den lilla skogsväg därifrån vi tidigare under dagen kommit med bil och funderade på hur vi skulle lösa detta för oss nästan omöjliga uppdrag. Någon erfarenhet av spökspårning hade vi inte men på pappret lät det så kul. Efter en liten stund blev den smala skogsvägen bredare och en blå mötesplatsskylt dök upp framför oss. Vi var båda uppvuxna i frikyrkan och gudstjänsterna som där ofta kallades möten var något vi var väl bekanta med. Den där läskiga spökvandringen förvandlades där och då till ett kvällsmöte istället. För oss var det solklart: M som i Möte. Vår planering såg därför helt annorlunda ut än vad vi tänkt från början och nu var vi på känd mark Vi visste precis hur vi skulle lägga upp det hela med sång, bön och bibeldrama för att få till ett Möte. Pojkarna var snälla och dolde sin besvikelse väl när de på kvällen blev snuvade på sin spökspårning.
Det händer att jag träffar vår söndagsskolfröken när jag är på besök i min barndomsstad. Hon, vars ansikte fortfarande skiner som solen, vars undervisning gav närig åt det lilla frö av tro som fanns inom mig och hon, som fortfarande är förknippad med minnet om den blåa skylten.

Inne i huset möter jag värdinnan. Hon välkomnar mig med en varm omfamning. Husmötet, får jag reda på, är en stund för delande och seende. Där tanken är att några inbjudna kvinnor, där de flesta brottas med en bräcklig kropp eller knopp, får mötas i stillhet för bön, eftertanke och nattvard. Inte många, bara några få. Det är tillräckligt om vi så bara är två. ”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.” säger Jesus (Matt. 18:20) Det slår mig hur ett möte med andra människor tydliggör Kristi närvaro.

Efter en timme lämnar jag huset och går förbi M:et igen. Jag skulle vilja bära med mig skylten. Den symboliserar något jag själv skulle vilja inbjuda andra till när de möter mig i ICA-affären, på skolgården, i väntrummet hos läkaren eller på kyrktorget.

Mötesplatsen, på den smala skogsvägen, som manar till att sakta ner farten, se den mötande trafikanten och själv bli sedd medan man passerar varandra utan att vare sig krocka eller hamna i diket.

Det har gått några veckor sedan det var högsommar. Ofta förknippar vi sommar och semester med resor. Korta eller långa, spelar egentligen ingen roll, det är utflykten i sig som är det väsentliga.
I somras läste jag apostlagärningarna. Över halva boken är fylld av Paulus resor. När vi läser från det 27:de kapitlet vers 33-36 befinner vi oss på en båt, utanför Kretas kust. Paulus är sedan länge fången och befinner sig på den här båten som ska ta honom, fångvaktarna, de övriga passagerarna och besättningen till Rom. Där ska Paulus överlämnas till kejsaren. Men det är inte en enkel resa de är med om. Det är vinter och kallt, på Medelhavet råder värsta stormen. Människorna på båten är minst sagt rädda, alla utom Paulus. I rädsla och stress kan både handlingsförlamning och överilade beslut inträffa. Därför blir det Paulus som får, trots sin fångenskap, berätta för skeppskarlarna vad de ska göra för att det ska gå dem alla väl. 

”Innan det dagades uppmanade Paulus alla att äta. ”Nu har ni varit utan mat i fjorton dagar och inte fått någon näring. Därför råder jag er att äta, det behöver ni för att kunna klara er. Ingen av er skall nämligen mista så mycket som ett hårstrå.” Sedan tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla, bröt det och började äta. Då repade alla mod och intog föda.”

Livet liknas ofta vid en resa. Ibland går det enkelt på vår färd men ibland tornar de mörka molnen upp och stormen är ett faktum. Den inre oron och rädslan stör oss. Det kan vara en krossad dröm, ett brutet mod, en trött kropp, en sargad själ eller oviss framtid. Mitt i stormen känner vi oss små, rädda och ensamma.

Vi är en bit in i hösten. Rutiner och vardagen har hunnit i fatt oss igen. Vardagslogistiken kan lätt bli till ett ofrivilligt kaos och vi undrar suckande hur vi ska orka. Kvällarna blir mörkare och mörkare. Det är långt till nästa sommar och semester.

I berättelsen om Paulus är det några ord som fångar mig lite extra. Strax efter det att Paulus tagit brödet och tackat Gud står det: ”DÅ repade alla mod”

Det är en självklarhet för oss att mat i magen ger kraft och ork för kroppen att klara av dagen.

Vid nattvardsbordet får vi hämta näring för vår inre människa och vårt andliga liv så att vår tro växer.

När vi tar emot brödet och vinet får vi tillsammans repa mod.

*På onsdagskvällar möts vi i kyrkan för Andrum. I stillhet samlas vi kring nattvardsbordet. Den här texten är från första gången efter sommaruppehållet.

Strax innan Jesus instiftade nattvarden tvättade han lärjungarnas fötter.

”Jesus steg upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han hade bundit om sig. När han kom till Simon Petrus sade denne till honom: ”Herre, skall du tvätta mina fötter!” Jesus svarade: ”Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det.” Petrus sade: ”Aldrig någonsin får du tvätta mina fötter!” Jesus sade till honom: ”Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig.” (Joh. 13: 4 – 8)

Mina fötter är den kroppsdel jag tycker minst om på min kropp. Jag tycker de är sunkiga, svettiga och fula. Gärna stoppar jag ner dem i ett par strumpor eller i ett par skor. Helst inte sandaler med öppen tå, eftersom mina två tår bredvid stortån är längre än stortån själv. Med lite orange nagellack försöker jag piffa upp dem så gott det går. Ofta skäms jag för mina fötter.

Jag håller med Petrus, aldrig någonsin skulle Jesus få tvätta mina fötter. Och förresten, det skulle inte någon annan heller få göra. Jag kan själv!

Det handlar inte bara om mina fötter. Jag har egenskaper som jag inte alltid är så stolt över, dessa gömmer jag gärna undan. Jag har ibland svårt att erkänna mina misstag eller ta fram mina svagheter. Mina mindre angenäma sidor är inget jag stoltserar med. Kanske för att jag är rädd att ingen vill vara med mig om de egentligen visste hurdan jag är.
Någon hjälp behöver jag inte heller. Jag klarar mig själv. Och jag vill inte vara någon till besvär.

Ett fåtal gånger i livet, efter det att jag har blivit påhejad att följa med, har jag ändå betalat för fotvård. Mina fötter har efter det luktat gott, de har varit lena som bebishud och ja, jag får väl erkänna att tanken då har slagit mig att kanske skulle jag gå och köpa mig ett par sandaler ändå, med öppen tå.

Vi får komma till Jesus med våra fötter och med allt det där andra som vi inte är så stolta över. Det som gör ont och skaver. Det som är smutsigt och luktar illa. Vi får be om hjälp. När vi gör det får vi gemenskap med Jesus och vi kan gå ut befriade i den ljumma sommarkvällen iklädda ett par nätta sommarsandaler.      

*På onsdagskvällar möts vi i kyrkan för Andrum. I stillhet samlas vi kring nattvardsbordet. Den här texten är från en försommarkväll.

Högsommarvärmen är tillbaka och jag har precis satt ut vår baden-baden på trädäcket utanför altandörren. Kaffekoppen och deckaren, jag just håller på med, är med ut. Hela förmiddagen och några timmar efter lunch har jag legat i sängen inne och inte orkat ta mig ut.
Det är skönt där i värmen när solens strålar värmer på min sjuka kropp. Jag ser hur grannarna kommer hem från jobbet, en efter en. En motorgräsklippare sätter igång med sitt bullrande ljud. Efter en stund ser jag hur grannen jagar det gulsvarta maskineriet. Samtidigt som hen ropar till mig:
– Förlåt att jag stör, men vi som jobbar på dagarna måste ju klippa gräset på kvällarna.
Kommentaren är en hjärtlig ursäkt men jag hör något annat den här dagen då min känslighet för ord är fjärilstunn. Jag hör ett missnöje över att jag ligger hemma på altanen och har det skönt medan hen jobbar och sliter. För utifrån sett är det just så det ser ut. De som ser mig kan ju inte veta att jag inte orkat mig ut tidigare eller att jag under förmiddagen ägnat mig åt att sorgset bearbeta en stor besvikelse. Besvikelsen över mina begränsningar. Begränsningarna som återigen är orsaken till att jag fått säga nej till en utflykt jag en längre tid sett fram emot.
De där eländes begränsningarna som gör sig påminda varje dag men som man utifrån inte ser eller kan greppa.           

Vi stod och trängdes framför ett rep. Snart skulle det sänkas och loppisloppet vara ett faktum.
En gång om året på sommaren anordnar ett kapell, i närheten av sommarstugan där vi brukar tillbringa våra lata sommardagar, en loppis för deras verksamhet. Vi har lärt oss att det är en loppis som är väl värd att gå på och bland alla prylar gömmer det sig ofta fina fynd.
När de sänkte repet klämde jag mig raskt förbi några damer och begav mig lite längre bort till borden med husgeråd och porslin. Ljusstakar, påskpynt, uppläggningsfat, glas och kaffekoppar trängdes på borden. Jag fick syn på en glaskupa för förvaring av ost och druvor eller kanske för att ha kakor under så att flugorna håller sig borta från det söta en varm sommardag då fikat i trädgården är en självklarhet. Snabbt tog jag upp glaskupan innan någon annan fick tag på den. Jag vände och vred på den, den påminde mig om något och en känsla av olust spred sig i kroppen.
Med mina begränsningar känns det ofta som att jag lever under en glaskupa, en osynlig sådan. Där är livet stundtals klaustrofobiskt. Orörligheten under glaskupan är påtaglig. Jag kan se vad som händer runt omkring mig men inte vara en del av det.
Jag har nog med EN glaskupa i mitt liv. Därför lämnade jag glaskupan och borden med hushållsartiklar och drog mig istället bort mot borden med böcker. Här låg det travar med böcker och under borden stod papperskassar fyllda av litteratur av alla de slag. Priset, en krona för pocketböcker och fem kronor för inbundna, gjorde att jag plockade på mig fler böcker än jag egentligen tänkt mig. En diktbok, med en för mig helt okänd författare, fick följa med hem. Det var titeln på boken som avgjorde det hela, ”Vinden bär min längtan”.

Efter min grannes ursäkt går jag in igen. Jag orkar inte tro mig vara föremål för någon annans missnöje idag. Bland mina böcker på symaskinsbordet hittar jag den lilla diktsamlingen från i somras. De första raderna från dikten som bär samma namn som titeln på boken fångar mig. Fler än jag lever under en glaskupa som bär namnet begränsningar. Kanske skulle även min granne nicka igenkännande åt hindren i livet som avskärmar.
Början av dikten blir för mig till en bön under min ofrivilliga och för omgivningen osynliga glaskupa.

Jag ropar ut min smärta
all min längtan
Jag gråter för såret
som finns i min själ
Jag viskar en klagan:
kom vindar vårda min sargade själ,
hela det trasiga sargade jag.       (Anita Sjöblom)