Det var fredagskväll. Vi var samlade några nyinflyttade studenter tillsammans med studenter uppvuxna i staden för ungdomssamling i den rosa kyrkan. Det var mitt andra år som student och hela livet låg framför mig, kändes det som i alla fall. Första året hemifrån hade varit jobbigt med mycket hemlängtan och tvivel på om utbildningen jag valt var rätt. När jag väl hittade en församling och vänner i den nya staden öppnade sig en ny spännande värld för mig.

Ämnet för kvällens ungdomssamling var att skriva sin egen dödsruna, det som i dagstidningarna står under rubriken minnesord. För mig kunde detta inte vara mer främmande och jag kunde inte riktigt förstå tanken bakom det hela. Mitt liv lekte och känslan av odödlighet, som jag tror på ett särskilt sätt bor i ungdomens privilegium att känna, spirade inom mig. Förhoppningsvis skulle jag leva sextio år till. Hur skulle jag då kunna skriva om något så långt bort i tiden, jag som hade svårt att stava ordet pensionsspara. Detta var för mig en utopi. Efter att ha lyssnat på introduktionen till vår uppgift kunde jag ändå ana varför det skulle kunna vara en nyttig övning. En dödsruna eller minnesord över den som gått bort belyser egenskaper, sinnelag och vad den vi saknar fyllt sitt liv med. Hur skulle vi önska att den såg ut för egen del? Vad fyller vi vårt liv med? Viktiga eller oviktiga saker? Hur uppfattas vi och vad har vi delat med oss av?

I tvättstugan ligger torkade löv på den randiga trasmattan. I torkskåpet hänger blöta överdragsbyxor och vantar. Jag kliver över ett par leriga skor på väg mot fönstret. Ute är det mörkt men jag kan ändå ana spår av lövhögar. Våra döttrar har varit ute och gjort det jag själv tycker är bland det bästa med hösten. Det är att få slänga sig i en tillräckligt stor lövhög och landa mjukt på de orangefärgade bladen. När man sedan ligger där greppar lekkompisen så många löv som den bara kan och kastar upp dem i luften. Långsamt ser man hur löven singlar sig ner och landar på kroppen, för att man sedan raskt ska resa sig upp igen och byta plats med kompisen. I mitt fall var det längesen jag låg i en lövhög. Men för våra tjejer var det bara en liten stund sedan, det kan spåren i tvättstugan vittna om. Även om jag inte skulle varit hemma och hört deras glada tjut utifrån hade jag lätt kunnat dra rätt slutsats om vad de gjort. De blöta löven på mattan sa sitt.

Fortfarande har jag svårt att se längre bort än till nästa sommar. Ungdomssamlingens uppgift hade även idag krånglat till det för mig och dessutom lagt ett visst vemod över mig. Jag skulle istället vilja skriva min livsruna. Hur ser mitt liv ut just nu och hur vill jag att det ska se ut. På så sätt öppna en liten dörr på glänt till att leva i evigheten. Där evigheten inte är något långt borta eller långt före i tiden utan något som pågår just nu. Jag funderar på mina avtryck som jag ger och vilka spår som jag lämnar efter mig idag hos de människor jag möter, pratar i telefon med eller har någon skriftlig konversation med. Jag vill att eftersmaken ska vara god, att likt ett löv på en trasmatta som förnimmer glädje, lek och lusten av gemenskap få ge spår av kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. (Gal. 5:22-23)

Det var vår tredje utlandssemester tillsammans för min livskamrat och mig. En vecka med sol och bad på en Kanarieö, relativt nygifta. Bara ett halvår hade gått sedan vi lovade att alltid vara hos varandra. Min livskamrat visste att jag älskar läsa men han hade nog inte riktigt koll på att i min resväska fanns sex pocketböcker nerplockade bland bikinis, svala solklänningar och solkräm. När jag stoppade med böckerna hade jag ingen tanke på att läsa ut alla, jag hade bara så svårt att bestämma mig vilka av romanerna som skulle med. Tyvärr, kanske jag ska säga, kom det sig så att när vi satt på flyget hem läste jag de sista sidorna i den sjätte boken. Böckernas värld hade förtrollat mig och jag hade försvunnit in i biljakter, mordgåtor och romantiska historier. Skulle någon fråga mig idag om böckernas titlar eller något om vad som utspelats skulle jag inte kunna svara på det. Min läsning den veckan hade blivit till en vattenhinks-läsning.

Tänk dig att du står barfota på en gräsmatta en varm sommardag och är törstig. Du tar då en tioliters hink fylld med vatten över huvudet, gapar stort och försöker hälla vattenstrålen så gott det går i det öppna gapet. Vattnet kommer troligtvis att svalka dig på utsidan och avdunsta snabbt i sommarvärmen. På insidan kommer inte mycket att stanna kvar.

I mitt knä ligger en nyutkommen dikt-och bildsamling. Jag skyndar mig att öppna den och börjar läsa. Sida upp och sida ner läser jag tills jag märker att min läsning tillämpar, av ohejdad vana, vattenhinks-principen. Orden får ingen mening och de virvlar bara runt. Boken slår jag ihop. Jag sitter tyst en stund och börjar sedan om på nytt igen. Den här boken behöver jag läsa teskedsvis. Teskedsläsning. En dikt i taget. För att kunna fånga upp de genialiska formuleringarna om en görelse som vill bli en varelse. Eller hur man med härlighetsblicken kan möta vardagen med ett större hopp och tacksamhet. Eller hur jag bara kan få vila i den famn som skapat och bär mig. Eller igenkänningen av att när livet gör ont och mörkret är som mörkast, att den nattsvarta himlen då är full av stjärnor som glimmar. Teskedsvis läser jag dikterna och ser på bilderna som ger stöd, uppmuntran och ljus.*

Tänker på det där med teskedsläsningen, att det är inte bara i läsningen det är bra med små doser för att kunna tillgodose sig allt. Jag behöver i fler situationer stilla en alltför skyndsam framfart där det mesta hamnar utanför och inte blir till någon nytta. För att det jag tar emot ska sjunka in behöver jag långsamhet, småskalighet och upprepning. I vissa fall kan jag påverka hastigheten och mängden själv, i andra fall får jag lära mig hur det är.

Gud har en förmåga att tedskedsanpassa sin godhet och nåd. I lagom doser ger han, varken mer eller mindre, för att jag ska kunna förmå mig att härbärgera och ta till mig Hans kärlek.

Många teskedar kärlek blir snart en hink, där inget går förlorat utan allt är omsorgsfullt tillvarataget.

*Inspiration och ord hämtade från dikt-och bildsamlingen: Stjärnor och svart hål av Eva Hylander

I badrummet har jag tänt lampan över spegeldörrarna på badrumsskåpet. Jag ser på mig själv och undrar vad det är jag ser? En kvinna med vågigt med hjälp av en plattång, halvlångt och bleknat rött hår efter sommarens varma sol och sköna salta bad. Där finns långa brunfärgade ögonfransar som ramar in de blåa ögonen vars färg förstärks av den brunbeigea ögonskuggan. På näsroten sitter ett par champagnefärgade, runda glasögon. Fräknar på både näsa och kinder ger en lyster i ansiktet. Några rynkor runt ögonen ger sig till känna då jag ler. Jag ser ett leende på mina läppar. Under håret skymtar jag små guldörhängen i form av fjärilar på mina öronsnibbar. Det här är min utsida och vad jag ser när jag tittar på min spegelbild.

Mitt emot mig vid köksbordet sitter en kär gammal vän. Hon har idag tagit med sig lunchen hem till mig. Det blir sushi. Hennes omtanke om mig är stor. Hon vet att jag inte alltid orkar ta mig ut och att stökiga miljöer tröttar mig mycket. Men hon vill ses och då gör det inget för henne att det blir lite krångligare. Vi har varit vänner i över trettio år och känner varandra väl. Ofta påminner hon mig om vem jag är. Det gör hon genom att berätta om glada minnen eller att hjälpa mig i mina stundtals modfällda situationer med att locka fram de verktyg i form av starka egenskaper hon vet att jag besitter. I henne speglar jag mig. Hennes starka sidor som hennes omsorg, mod och hur hon är en förebild i att vara mamma gör att jag reflekterar över hur jag själv är och vad jag vill bli bättre på. Min vän både lockar fram de goda sidorna hos mig och gör mig till en bättre människa.

Så här är det också med min livskamrat, våra döttrar och andra människor som står mig nära men även de jag nyss lärt känna. Jag får spegla mig i dem och upptäcka mer om vem jag är.

I varandra, i det vi gör, säger och även i tystnaden emellan oss, speglar vi oss. Där i gemenskapen lägger vi till ytterligare en del om vem vi är.

I huset, efter det att min vän lämnat och åkt tillbaka till sitt arbete, är det alldeles tyst så när som på tvättmaskinen som gör sitt jobb med handdukarna från badrummet. Jag har slagit mig ner i min fåtölj. Jag är trött idag så jag orkar inte riktigt med att prata med Gud därför gör jag som huset, blir tyst. Där i tystnaden i umgänget med Gud är det som att han vill berätta för mig vem jag är. Han visar mig en spegel. Ur den spegelbilden framträder den jag innerst inne är, den jag är skapad till att vara. Skapad till Guds avbild. Och älskad rakt igenom, i varje liten rynka, i alla mina fräknar, i de egenskaper hos mig själv som jag är stolt över och i dem jag helst vill gömma undan. Hela jag ryms när jag ser mig själv i den spegelbilden.

Det är i gemenskap med Gud vi blir hela och kan se vilka vi egentligen innerst inne är. Älskade.

När vi i våras planerade för samlingarna på onsdagskvällarna funderade vi på vad vi skulle kalla dem, vad vi ville erbjuda och hur vi skulle bjuda in. Kvällen kallar vi ”Andrum med nattvard”. Och i Missionsbladet skrev vi följande text:
”Har du någon gång önskat dig en pausknapp i livet? Då när livet leker, solen ler mot dig och allt känns toppen. Tänk att då får stanna upp, le en stund och tacka. Eller när livet rullar på, då det känns som att vardagen äter upp dig och krafterna sinar. Tänk att då få ta en liten paus och vila en stund för att hämta kraft. Eller när du inte orkar med mer svårigheter och det är slut på tårar. Tänk att då få släppa oron för ett slag.
En paus i livet kan vara en stund då du i stillhet hämtar andan.”

För några veckor sedan berättade jag för en vän som bor några mil härifrån i ett sms om Andrum. Hennes svar på mitt meddelande löd: ”Så underbart att få vara med och skapa andrum, rum för Anden att ge sina gåvor till törstande.” Har tänkt mycket på det hon skrev. För det är ju just det vi gör här när vi är tillsammans, vi skapar rum för Anden att ge av sina gåvor.

Vardagsmorgon är inte den bästa stunden i veckan hemma hos oss. Trötthet, en varm skön säng och att ha en tid att passa, de tre sakerna är inte en optimal kombination. Kaos uppstår lätt bland gymnastikkläder och läxböcker som ska med till skolan. Jag försöker finnas till hands och hjälpa till där det behövs. En annan grej jag brukar göra är att jag finns på plats i hallen för att säga ”Hej då” när någon lämnar hemmet. Ibland när jag känner en oro hos den som lämnar kramar jag gärna om den personen och viskar i örat de tre orden ”Jag älskar dig”. När vår yngsta dotter, som brukar vara sist ut, lämnat huset och vi stänger dörren blir det alldeles tyst där jag står och lugnet lägger sig. Då tänker jag på vad det är jag vill skicka med våra döttrar. Vad är det, jag som mamma, vill att de ska lära sig och bli påminda om även om jag inte alltid säger det högt? Det är att de älskade och att jag efter bästa förmåga finns här för dem.

I Johannes säger Jesus:
”Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er. Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. (Joh. 14:26-27)

Vad vill Gud genom Anden lära och påminna oss om?
Strax innan Jesus berättar om Hjälparen säger han: ”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.” (Joh. 13:34) Gud vill skicka med oss att vi är älskade, att vi har ett uppdrag att älska vidare och att den Helige Anden finns till vår hjälp.

Där godhet, barmhärtighet, kärlek och frid råder kan vi vara säkra på att den heliga Anden verkar. När vi ger plats för den helige Anden i våra liv gör vi det möjligt att ta emot de gåvor som är specifikt anpassade för var och en av oss i just den stund de behövs. Andens gåvor är inget vi bör behålla för oss själva, något vi äger eller något som bara tillhör oss. Nej, de är tänkta att ge vidare. Andens gåvor kan man säga är en förlängning av det vi är bra på. Den insats vi själva bidrar med blir med hjälp av Anden till något mycket större. Hur det sker är ett mysterium. Det enda vi kan och behöver göra, är att skapa rum för Anden att ge av sina gåvor. Andrum.

*På onsdagskvällar möts vi i kyrkan för Andrum. I stillhet samlas vi kring nattvardsbordet. Den här texten är från en höstkväll.