Bland det bästa jag visste, när jag var ett litet barn, var när vi hade varit bortbjudna en kväll. Klockan var över midnatt och det var tillräckligt långt hemifrån för att jag skulle hinna somna mot armstödet i mitten på baksätet innan vi körde in på vår garageuppfart. Ibland sov jag räv bara för att i halvvaket tillstånd få känna av att bli inburen av pappas starka famn och varmt nerbäddad i min säng av mamma. Jag njöt stort. Tänk att bara få vara omsluten och buren utan krav eller oro, att får överlämna sig som ett barn i en varm famn och lita på någon annans omsorg.

Jag blev vuxen och flyttade hemifrån. Med nyvunnen självständighet och ett stort kontrollbehov klarade jag mig själv. Kanske lite väl bra själv. För tilliten till Gud och andra glömde jag bort i min duktighet och präktighet. En dag gav min kropp ifrån sig ett illtjut av smärta och trötthet. Jag var inte längre bara frisk och stark. Mitt liv rymde nu även sjukdom, svaghet och sorg. Mitt motto, som löd ”jag kan själv”, krackelerade och längtan efter en varm och stark famn började gro.

Det finns dagar då novembermörkret utomhus smittar av sig till min insida. Jag längtar då efter att det snart ska bli kväll för jag hoppas så på att morgondagen blir en bättre dag. Livet är både mörker och ljus.
Förra veckan var jag inne på sjukhuset för att göra ett ultraljud på mitt hjärta. Beskedet jag fick är att mitt hjärta ser bra och friskt ut. Min kropp är bräcklig och sjuk men det finns också det som är friskt.
Det finns dagar jag känner mig ynklig och svag likaväl som att jag andra dagar känner mig lite starkare och modig.
Jag är rik på vänner men ändå kan jag känna mig fattig i min ensamhet.
Ofta är jag glad trots att sorgen står mig nära.

Paulus beskriver våra liv som lerkärl. Bräckliga, sköra och ömtåliga. I lerkärlet lägger Gud sin skatt. Skatten som vittnar om att vi är Guds barn, älskade och värdefulla med allt vad våra liv rymmer. Det trasiga likaväl som det hela. Det sjuka likaväl som det friska. Det ynkliga likaväl som det modiga. Glädjen likaväl som sorgen. Allt det omsluter Gud.

Det sovande barnet i bilen som blir inburen och ömt nerbäddad det är vi när vi överlåter våra liv till Gud. Då blir också vi, till välsignelse för andra.

I Margareta Melins bön om överlåtelse hämtar jag tröst och hjälp:

DU
som ville mitt liv
och har skapat mig
efter din vilja,
allt i mig känner du
och omsluter med ömhet,
det svaga likaväl som det starka
det sjuka likaväl som det friska.

Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Som ett lerkärl
lämnar jag mig i dina händer.
Fyll mig med ditt goda
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet
du som tar till dig
det svaga och skadade
och lägger din skatt
i bräckliga lerkärl.

*På onsdagskvällar möts vi i kyrkan för Andrum. I stillhet samlas vi kring nattvardsbordet. Den här texten är från en novemberkväll.