Mellan vårt vardagsrum och kök står två gråa öronlappsfåtöljer. Min livskamrat och jag säger ibland att de är det bästa möbelköp vi någonsin gjort. Fast det är nog inte bara möblerna i sig utan även placeringen i huset som gör att det känns så bra med just de här fåtöljerna. Mitt i sorlet och bruset från kök och vardagsrum finns en vila att inhämta när man sätter sig där. Till saken hör att vi har en liten regel vad gäller fåtöljerna. När någon av oss sitter där och den andra kommer dit och sätter sig bredvid, då gäller tystnad ända tills den som satt där först börjar prata. Fåtöljerna har för oss blivit till en återhämtningsplats mitt i hemmet.

Sedan befallde Jesus sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg till andra sidan sjön medan han skickade hem folket. Så snart han hade gjort det gick han upp på berget för att vara för sig själv och be. (Matt. 14:22-23)

Där i avskildheten och ensamheten får Jesus återhämta sig. Han vet hur nödvändigt det är, för att orka behöver han vilan. Men det är inte bara vilan han söker. I ensamheten tar han sig tid för att be.

Ikväll har vi lämnat sorlet, bruset och vardagen utanför. För en stund får vi stänga ute allt som stör och fyller våra tankar. Här och nu är två ord som kännetecknar kvällen. Vi får här vara ensamma tillsammans. Här får vi likt Jesus återhämta oss. Vi får umgås med Gud och på så sätt ge tillbaka något av allt det goda han ger oss. Men framför allt får vi fylla på Guds kärlek i våra liv. Det är inte direkt någon nyhet att vår största längtan i livet är att vara älskade. Det är vad våra hjärtan söker mest efter. Att vara älskade, trots det där som skaver, gör ont och fyller oss med skam. Att vara älskade trots det där som vi inte vill göra men ändå gör. Att vara älskade trots det där som vi säger i vredesmod och som blir till ett sår hos någon annan. Att vara älskade trots det där vi inte orkar göra fast vi borde.

Att be är, som Henri Nouwen skriver, att lyssna till kärlekens röst. Vi behöver hämta andan, stilla oss och lyssna in Guds röst när han viskar att han älskar oss.
Till min hjälp med bönen den senaste tiden har jag tagit min andning. Andningen sker här och nu, inte sen eller igår. Jag kan inte leva på att jag tog ett andetag för några timmar sedan. Andningen är nödvändig för stunden och förser kroppen med syre för att vi ska ha energi och kraft. Precis som bönen förser oss med kärlek. Med den kärlek vi får i bönen kommer också förmågan att älska vidare.

Mitt i vardagen kan vi skapa platser och stunder där bönen får rum och tid, likt regeln i våra fåtöljer hemma. Det finns otaliga sätt, lika många sätt som det finns människor skulle jag vilja säga för att hitta ensamheten och stunden för bön. Andningen är ytterligare ett sätt. Oavsett var vi befinner oss har vi vår andning med oss. Om man står och skalar potatis, borstar tänderna eller hjälper till med att packa en skolväska kan man stanna upp en liten stund, låta tankarna som surrar i huvudet lugna ner sig och fokusera på andetaget tillsammans med Gud några gånger. Bönen, att lyssna till kärlekens röst, behöver inte vara mer komplicerad än så.

* På onsdagskvällar möts vi i kyrkan för Andrum. I stillhet samlas vi kring nattvardsbordet. Den här texten är från en kväll i januari.

Det gäller vinna eller försvinna. Familjen har hamnat i bäddsoffan på övervåningen med var sin tv-spelscontroller i handen. Äntligen har vi en var så att vi alla kan vara med och spela. Det är många banor, figurer och fordon att välja på innan vi kan sätta igång Super Mario kart, ett TV-bilspel som går ut på att komma först i mål, på minst sagt spektakulära banor. Jag har vissa problem med att ligga i topp, ofta eller rättare sagt alltid blir jag slagen av båda döttrarna och livskamraten. Till mitt försvar vill jag skylla på att jag har lätt för att få en släng av åksjuka vilket har visat sig vara en nackdel på dessa banor. Och dels har jag lite för bråttom i kurvorna. När mitt fordon lämnar banan i kurvan, vilket är mer en regel än ett undantag, och kör ut för stupet i all iver och brådska dyker det genast upp ett moln på TV-skärmen. På molnet sitter ett litet glatt bi med ett metspö i handen som raskt fångar upp min figur samt mitt fordon och lyfter tillbaka mig på banan igen så att jag kan köra vidare.

Dottern sitter på hallgolvet med ytterkläderna på och med engelskaboken i famnen. Om bara en liten stund kommer kompisarna att plinga på dörrklockan för att ta sällskap till skolan. Ur boken läser hon högt den engelska texten. Hon vill känna sig trygg med att hon kan sin läxa och vill gärna att jag lyssnar på henne. Jag sätter mig ner bredvid henne med bara ryggsäcken mellan oss. Mina tankar svävar iväg på vad jag ska göra efter att jag suttit ner och lyssnat på henne. Jag hinner komma långt in på förmiddagen med planeringen innan jag fångas upp av hennes bländande leende mot mig i en paus mellan två textstycken. Jag kan riktigt känna glädjen och värmen ifrån henne i leendet över att jag tar mig tid och lyssnar på henne. Hon skulle bara veta att jag sitter i mina egna tankar. Rodnaden sprider sig över mina kinder. Leendet hon avfyrar mot mig påminner mig om det lilla biet på molnet med metspöet. Det lyfter tillbaka mig på banan, tillbaka till nuet och gör att jag uppmärksammat lyssnar på den återstående texten.

Ett TV-spels-bi på ett moln med ett metspö i handen, ett kärleksfullt leende av dottern och ett citat av kyrkofadern Augustinus har mer gemensamt än vad man kan tro upptäcker jag när jag senare sitter i min fåtölj och tystnaden lagt sig i huset.

”Överlåt det förflutna åt Guds barmhärtighet,
nuet åt Guds kärlek
och framtiden åt Guds beskydd.”
(Augustinus)

Hur ofta kör jag inte alldeles för fort i livets kurvor, och svävar iväg med både orealistiska drömmar och oro inför framtiden? Eller vänder tillbaka och grämer mig över något jag sagt eller gjort som jag ångrar. Det kan då räcka med ett litet kärleksfullt leende som lyfter tillbaka mig till nuet.