Rådet jag fick från min läkare löd:
– När du äter se då till att du saltar rikligt, det kommer att hjälpa dig. Ett ovanligt råd men tillsammans med alla de andra rekommendationerna jag fick och med kunskap om min nyfunna diagnos kunde jag förstå vitsen med det utökade saltintaget.

Idag är det Askonsdagen, den första dagen i fastan som pågår fram till påskdagen.
För tjugo år sedan läste jag en artikel i tidningen Dagen om ett par som fastade inför påsken. Denna artikel berörde mig. Min referens, just då, till fastan bestod av två saker. Den ena var att när man för viktens skull minskar intaget av föda och på så sätt fastar. Den andra, det var julsången ”Nu är det jul igen” och det där partiet där man sjunger att julen varar fram till påsken fast det inte är sant för däremellan kommer fastan. Alltså perioden mellan två glädjefyllda storhelger, som för mig bara betydde en beige vardag i väntan på påsk.
Lite som ett svart hål i kunskapsbanken var fastan för mig.

Rådet Jesus ger till sina lärjungar angående fastan lyder:
”När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna, som vanställer sitt utseende för att människorna skall se att de fastar. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.” (Matt 6:16-18)

För min läkare när han gav mig rådet om ökat saltintag var inte frågan om jag äter utan när jag äter. Ett liknande scenario utspelar sig när Jesus undervisar sina lärjungar i fastan, det är inte frågan om de fastar utan när de fastar.

Man kan säga att det för mig fanns ett före och ett efter fastans intåg i mitt liv och egentligen allt på grund av min upptäckt av det där lilla ordet när.

Med artikeln i Dagen följde några handfasta råd om hur fastan kunde gå till. Där fanns även en bibelläsningsplan. Några av råden följde jag, bl.a. fastade jag från kaffet, sötsakerna, mina älskade popcorn. Jag åt inte mat efter klockan sex på kvällen och jag stängde av TV:n i 40 dagar. Tiden som jag fick över ägnade jag mig åt bibelläsningsplanen och att söka upp människor som jag visste behövde mig. Fastan för mig, den där första gången, blev allt annat än en beige vardag i väntan på påsk. När påskdagen sedan kom blev den mer glädjefylld än vad den nånsin varit.

Enkelhet, stillhet och närhet är tre ord som kännetecknar fastan för mig.

Det första ordet enkelhet är kanske det vi mest förknippar med att fasta. Att under en period skala av, leva livet enklare och avstå från något utifrån de förutsättningarna man själv har. Det kan handla t.ex. om mat, om skärmtid, om resor eller om shopping. Med enkelheten som bas ger den oss tid och fokus till stillhet och närhet.

I stillheten får vi söka Gud genom bönen, bibelläsning och andlig litteratur som bygger upp. Vår relation med Gud får näring och växer. Med stillheten kommer närheten. Allt det goda vi får av Gud kan vi inte behålla för oss själva utan vi vill dela med oss. Närheten till Gud föder längtan efter att få finnas till för andra. Närhet till varandra.

Jesus fortsätter sina råd om fastan med att man ska akta sig för att skryta om det. Det första året som jag fastade gav mersmak och året därpå laddade jag stort, men gjorde det där misstaget att basunera ut min duktighet och så kallade fromhet. Vilket resulterade raskt i att jag efter bara någon vecka in i fasteperioden hittade mig själv i TV-soffan med en stor skål popcorn i knäet.

Fastan är något mellan bara dig och Gud. Därför kan det ibland kännas tryggt och ganska läckert att tänka på att bland två miljarder kristna runt om vår värld finns det en hel del av dessa som tar Jesu råd på allvar och idag går in i en 40 dagars lång fasteperiod. Vi är långt i från ensamma. Det är en dold gemenskap som för oss närmare Gud, varandra och Guds skapelse.

* På onsdagskvällar möts vi i kyrkan för Andrum. I stillhet samlas vi kring nattvardsbordet. Den här texten är från Askonsdagen.

Vindrutetorkaren stod på högsta läget. Regnet smattrade mot fönsterna. Trots båda händerna i krampaktig tio-i-två fattning kunde jag ändå känna hur vattenplaningen grep tag i bilen och ville föra oss utanför vägbanan. Stormbyar och rikligt med regn var vad de sagt och väderprognosen stämde bra. Vi var på väg hem efter några dagars semester och det taskiga vädret gjorde längtan efter hemmet betydligt större.
När vi parkerat bilen på garageuppfarten hemma fick vi troligtvis rekordtid i att bära in väskorna snabbast, någonsin. Regnet fortsatte ösa ner och inne i huset hörde vi hur vinden ruckade i takpannorna på taket. Sällan har det varit så skönt att vara hemma igen.

Hemma utan faran och oron av det överraskande ovädret och det oönskade väglaget.

I vardagsrummet skyndade vi oss att tända en brasa i kaminen. Värmen spred sig sakta och mysstämningen från både värmeljus och brasa värmde vårt inre. En liten stunds vila fick det bli för min del innan det var dags för kvällsmaten. I min egna säng sjönk jag ner. Den hälsade mig välkommen hem genom att vant omfamna mig och det var precis som att den kom ihåg min kropps alla former. För att inte att tala om kudden. Jag vet inte hos vem som saknaden hade varit störst, hos mig eller hos kudden. Mitt huvud vilade skönt och kudden gjorde sitt jobb. Det var en befrielse att komma hem.

Hem till det trygga, varma och till en plats där jag var känd.

Lysrören i taket skiner med sitt vita ljus. På den prassliga och sträva pappersbeprydda britsen sitter jag och försöker forma mina hjärnceller till att förstå vad det är läkaren mitt emot mig pratar om. Han använder svåra ord och förkortningar, som jag efter en stund inser, är och kommer bli en del av mitt liv. Tidigare på morgonen har jag fått göra en undersökning, ett test där de provocerat min kropp för att få fram ett resultat. Utifrån två värden från undersökningen sitter nu läkaren och rabblar upp ett flertal symptom. Det är nästan läskigt, för utan att jag beskrivit hur min kropp mår räknar han upp alla de besvär jag har utöver min smärta och trötthet. Min sjukdom är känd och har ett namn eller som det i mitt fall visar sig har två namn. Tårar av lättnad rinner ner för mina kinder. Äntligen efter tio år av ovisshet och ängslan vet jag vad allt beror på. Min läkare ser nöjt och med ödmjuk stolthet i blicken på mig när han presenterar sin slutsats. Kompetensen och kunskapen han besitter bekräftar mig i min sjukdom. Jag är inte konstig, kanske ovanlig men inte knäpp. Befrielsen jag upplever över att äntligen veta är som att komma hem.

Hem till insikten, vissheten och till en stund då min sjuka kropp är känd.

Tacksamheten och känslan av frihet är stor när min livskamrat och jag sitter i bilen på väg hem efter sjukhusbesöket. I mitt bröst bubblar en glädje och en värme sprider sig genom hela kroppen. Ovissheten har gett vika. Jag eller rättare sagt min sjuka kropp är sedd och känd. Trots att det samtidigt är en dom på två livslånga sjukdomar som kommer kräva sitt sorgearbete är jag hemma. Efter en stund är det dags för en fikapaus i en liten ort vi passerar. Utanför bilen när vi sträcker ut benen möter vi varandra och jag försvinner in i min livskamrats varma famn. För var dag som går lär vi känna varandra lite mer, både våra starka sidor vi gärna visar upp men också de svaga sidorna vi inte alltid är så stolta över.

Vi är hemma i varandras omfamning, kärlek och tålamod.

I min väl insuttna fåtölj som är ett hem för tid med Gud läser jag om honom som känner mig helt och fullt. Även det där som är undangömt, fult och uselt. Med sin kärlek befriar han mig och för mig hem.

Hem till sitt hjärta.

”Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd.
Så skall de befriade säga, de som Herren befriat ur nöden
och som han har hämtat hem från alla länder,
från öster och väster, norr och söder.” (Ps. 107:1-3)

Luften var varm och fuktig. Det doftade rikligt med klor. Ljusa glädjeskrik och barnskratt hördes genom simhallen. Bredvid barnbassängen låg jag på en kall träbänk iklädd endast min lilla blommiga baddräkt och stirrade ner i det gråa kakeltäckta golvet. Min simskolfröken stod vid sidan om mig och höll i mina fötter samtidigt som hon förde dem uppåt mot min bak, vinklade ut dem, drog ner dem och ihop igen för att sedan börja om. Bentag stod på schemat den här simlektionen. Efter en stunds träning av torrsimning fick jag och mina kompisar gå ner i vattnet och pröva våra färdigheter vad gällde bentag med en liten blå flytplatta framför oss. Utan hjälp av flytplattan klarade jag mig inte. Än litade jag inte på att vattnet bar mig. Det krävdes många lektioners träning. Till slut efter en termins övning kunde jag med stolthet och glädje simma de tjugofem meter som krävdes för att få det lilla märket silverfisken.

Ett oväntat litet skrattljud, som jag upptäckte kom från mig själv, drog mig tillbaka till verkligheten från bokens underbara värld. Min kropp hade en dålig vecka. Den gjorde ont och ville helst bara ligga i soffan och äta sliskiga sötsaker utan en tanke på att göra något vettigt. Men tydligen kunde en tillräckligt fängslande bok förvilla mig för en stund och även locka fram ett skratt. Boken som fångade mig hette ”Brukspatron Adamsson eller Hvar bor du?” och skrevs i slutet av 1800-talet av Paul Petter Waldenström. Som tur var läste jag den i en nyutkommen textbearbetning av Rune W Dahlén annars hade jag nog tröttnat efter bara några sidor på det gamla språkbruket.
Boken handlar om den välutbildade och vältaliga Brukspatron Adamsson som av en fattig torparänka får utbildning om bibelns budskap. Underfundiga figurer som dyker upp manade mig till eftertänksamhet och fick mig att ivrigt fortsätta läsa. Det huvudsakliga budskapet, ”Vila i nåden” och ”Lita på nåden” som textbearbetaren skriver i inledningen, genomsyrar hela boken. I sin iver och i sitt jagande efter att bli älskad faller Brukspatron Adamsson flera gånger för frestelsen att prestera och tror uppriktigt att detta skall leda honom till framgång i tron. Nitiskt återkommande får torparänkan påminna honom om att lita på nåden, att han älskad för den han är.

Jag tänker på hur ofta jag själv faller dit, likt brukspatron, då görandet blir viktigare än varandet. Då jag tror att det jag presterar blir ett mått på hur älskad jag är och kan bli. Hur jag rent av torrsimmar i bön, i fina formuleringar och goda gärningar utan att komma någonstans. Jag arbetar och stretar på utan att lita på nåden. När jag är lite stursk och tro mig klara av allt själv då är det som att jag glömmer bort vattnets betydelse och mitt beroende av det. Istället för att ta nåden till min hjälp lägger jag mig på land och simmar febrilt i tomme utan att för den skull flytta mig en millimeter. Men så fort jag hamnar i vattnet, nådens vatten, kommer jag vidare och mitt arbete bär på så sätt frukt. I nådens vatten får jag om och om igen lära mig att simma, att lita på och vila i Guds kärleks nåd.