Det är hög tid att samla på vårtecken. Jag gör det likt jag samlar på snäckor en varm sommardag vid havet, med iver och längtan att finna de där speciella snäckorna att stolt ta med hem som om de vore den finaste skatten. Det spelar ingen roll för mig var de kommer ifrån. Alla är lika värdefulla. Några av vårtecknen som jag hittar är mina egna upplevelser andra är upptäckter någon annan gjort och entusiastiskt berättar om.

Till min samling la jag det första tecknet när vår yngsta dotter förra veckan kom inspringande i köket med andan i halsen och ville berätta något för henne synnerligen viktigt. Då såg jag hur solen kysst henne och fräknarna på hennes näsa log mot mig. På väg ner till vårt samhälle senare under dagen upptäckte jag hur de små blå blommorna lyste upp vid bergets fot bland allt det bruna och mörkt gröna. Det är klart vårens första blåsippa ska finans med i samlingen.
Vårsolen värmde och jag tog med mig köksstolen ut på altanen med en bra bok i öronen. Ögonen slöt jag när jag lapade solvärmen. Det kliade till på handryggen och jag tittade till. En fluga hade hittat ut och var inte alls lika irriterande nu som under sommaren.

Skogspromenaden med en fjäril som inte bara visade vägen längs de rotfyllda stigarna utan även mot värmen.

Mammas och mina samtal på våren innehåller alltid en grämelse över att vi aldrig lärt oss vad fåglarna heter som kvittrar så vackert för oss. Så även denna vår men skillnaden i år var att vi i veckan äntligen kunde känna oss stolta över att det var just koltrasten vi hört. På tal om fåglar, från vårt köksfönster såg vi och ojade oss högljutt över att skatorna bygger bo i grannens höga tujahäck. Även det ett vårtecken men som skulle vara betydligt mer angenämt om de byggt bo lite längre bort.

I ett telefonsamtal med en släkting härom dagen fick jag höra om hur den friska vårvinden som bitit tag i kinderna på henne och hur hon senare på kvällen somnat med ett leende på läpparna när hon föreställt sig den kalla vindens framfart över ansiktet.

Det senaste tecknet i samlingen kom som ett sms där den medhavda kaffekorgen förgyllt promenaden.

Efter mitt samtal med min släkting tänkte jag på alla vårtecknen. Det var något som hon ytterligare sagt som dröjde sig kvar hos mig. Hon tyckte att det känns tryggt i att naturen är sig lik i dessa oroliga pandemitider.

När jag såg på min samling var den ju egentligen inte så olik den från förra året. Ny på sitt sätt men ändå gammal. De återkommande tecknen har ett stort värde för de vittnar om ljuset som övervinner mörkret. De talar om hopp när framtiden är oviss och om trygghet när oro råder.

För några veckor sedan skickade jag ett sms med en bibelvers till en vän.

”Men Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. Varje morgon är den ny -stor är din trofasthet.” (Klag. 3:22-23)

Efter bara någon minut fick jag ett svar tillbaka som löd:
”Tänk, att de verserna står i Klagovisorna.”

Klagovisorna, boken, där nästan allt är en enda lång klagan över elände, ödeläggelse och sorg förutom några få ställen där det glimmar till som det här, där man påminner sig om Guds återkommande nåd och barmhärtighet.

Våren dröjer inte, ställs inte in eller påverkas av ett virus. Återigen får vi värma oss mot en södervägg och låta ljuset väcka liv i våra trötta och bleka vinterkroppar. Det finns en trygghet att hämta i det som återkommer varje år. Varje månad. Varje vecka. Och varje dag. Något att hålla fast vid.

Guds barmhärtighet är varje dag ny. Och det, säger väldigt mycket om hans trofasthet.

Jag är ingen framstående politiker. Inte heller någon framgångsrik företagsledare eller resultatinriktad bankdirektör. Jag har inga mäktiga styrelseuppdrag och jag är ingen berömd musiker. Jag gör heller inga storartade insatser för miljön som ger avtryck världen över eller räddar miljontals människor från svält och misär.
Det är inget särskilt med mig.
Jag sticker inte ut i samhället.
Jag är som folk är mest.
Skulle jag i den stora massan av människor vara en färg skulle det bli beige. En alldaglig människa helt enkelt.

Idag är det nio månader kvar till jul. Lika länge som en graviditet.

Det var inget särskilt med henne. Hon var en anspråkslös flicka. Levde sitt liv som alla andra i en liten ort. Men ett besök och en kallelse, som hon tackade ja till, förändrade hela hennes liv. Och flera tusen år efter änglabesöket pratar vi fortfarande om henne och kanske särskilt idag på Maria bebådelsedagen.

Hennes lovsång säger mycket om hennes relation till Gud och om hur Han är. Gud väljer inte de som syns och hörs mest till tjänst i hans rike. Utan Han väljer de som för världens ögon är ringa eller om vi sätter färg på det; beigea.

I och med sitt ja till kallelsen att bära Guds son, blir Maria allt annat än beige. Hon lyser upp och gnistrar i alla färger likt en diamant.

I vår alldaglighet och tack vare vår oansenlighet väljer och kallar även Gud oss att bli Kristusbärare. Likt en graviditet som kan ha sina svårigheter och slitningar på kvinnans kropp ligger en möda i att bära på Kristus. Och frågan är om vi säger ja?

I en tid fylld av oro, sjukdom, klimatförändringar, ensamhet och en oviss framtid är det barmhärtighet och hopp vår värld behöver. Vi är inbjudna till att återspegla den Gud vi tror på. Det vår inre förvissning viskar till oss: En hoppets Gud fylld av barmhärtighet som bär allt.

I vårt ja byts vår beige klädnad ut till att spraka likt en diamant.

”Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt,
och hans förbarmande med dem som fruktar honom
varar från släkte till släkte.
Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid.” (Marias lovsång, Luk. 1:46-55)

Från högtalarna i köket förväntade jag mig en stilla, vemodig låt i en inte alltför hög ljudvolym när jag tryckte på play-knappen. Precis som serieteckningarnas bilder av resande hår, uppspärrade ögon och med ett högt hopp upp i luften upplevde jag det inom mig när det ur högtalarna istället ljöd av en glad, poppig upptempolåt i allt annat än en svag volym. Vad hade gått fel? Med lätt bultande hjärta över den milda chocken gick jag in på den aktuella spellistan och såg att allt stod rätt till. Men jag kunde inte erinra mig om när jag bytt både låt och volym sedan gårdagens förmiddag. Efter det hade ingen varit hemma. Jag och döttrarna hade åkt in till stan direkt efter skolan och min livskamrat hade varit på middag med jobbet. Fast när jag tänkte efter hade han ju varit hemma en sväng emellan. Mysteriet var löst, det måste varit han som bytt musik och passat på då han var ensam till något högljutt, upprymt och medryckande.
En tår letade sig fram i ögonvrån och mitt hjärta fylldes med varm luft, likt en varmluftsballong på väg att lyfta från marken, när jag tänkte på hur mycket min familj måste anpassa sig efter att jag är sjuk.

Hög musik, bakgrundsmusik under en måltid, musik i bilen eller en TV där ljudet letar sig fram till köket är inget optimalt för mig. Därför har det blivit en självklarhet för familjen att anpassa sig. I sin kärlek till mig gör de mer än jag kan önska och begära. I vår bubbla handlar det inte bara om musiken, där rymmer så mycket mer som påverkar vår vardag. Ibland känner jag att vi lever i ett parallellt universum, för vårt liv avviker så pass mycket mot hur en frisk och funktionell familj lever.

Efter åtta år av sjukskrivning har anpassningen blivit vår vardag och något vi till och med gläder oss över. Att livet går långsammare och kärleken till varandra växer är ingen nackdel. Det har inte alltid varit en självklarhet att vi någon gång skulle få uppleva det så. Den ofrivilliga begränsningen är smärtsam.

I min första period som sjukskriven var jag en pina för min omgivning. Bitterheten över min sjuka situation och andras handlande växte. Jag hade svårt att acceptera min nya tillvaro och oron för framtiden förlamade mig. Tycka-synd-om-mig-själv-komplex var ett faktum.

Inte förrän jag bytte perspektiv från mig själv, släppte det stora egot och tittade mig omkring blev tillvaron betydligt bättre. När jag såg att min bitterhet, min egenkärlek och min ovilja att acceptera min situation inte bara påverkade mig utan även min familj beslöt jag mig för att den nedåtgående spiralen behövde vända.

Det är mödosamt att släppa den egoistiska kärleken.
Med nytt perspektiv blir tacksamheten en följeslagare. Tacksamheten som fördriver bitterheten.
Konflikter i mig när huvudet vill alldeles för mycket och kroppen säger nej. Den acceptansen är svår men går.
Ta en dag i taget är nödvändigt för att kunna släppa oron för framtiden.

Hjältarna i vår familj är ändå döttrarna och min livskamrat som definitivt inte valt dessa begränsningar. Det är därför jag gråter en skvätt av tacksamhet till min livskamrat när jag tänker på hur musiken från stereon stundtals tystnar i hans liv.

Söndagsskolsången ”Vi sätter oss i ringen” ljuder i mitt huvud. Det gäller inte bara vår lilla familj. Mitt perspektiv behöver vidgas igen när jag tittar på Tv. Allas vår statsepidemiolog har flyttat in i våra vardagsrum de senaste veckorna. Han använder dagligen några ord när han ger det svenska folket råd. Dessa har fastnat hos mig. Han säger:
– Nu är det läge att…

De ofrivilliga begränsningarna stör och gör ont. Men min erfarenhet säger mig att det kan leda till något gott.

Nu är det läge för ett nytt perspektiv.
Nu är det läge att släppa egenkärleken.
Nu är det läge att tacka.

”Vi sätter oss i ringen
Och tar varandras hand
Vi är en massa syskon
Som tycker om varann
För Gud är allas pappa
Och jorden är vårt bo
Och vi är vän med alla
På jorden må ni tro”

Sjuksköterskan leder oss in i ett skyddsrum. Det är alldeles kolsvart och man ser inte handen framför sig innan hon tänder en liten ljuskälla längst in i lokalen. Våra jackor och skor tar vi av oss. Några av oss huttrar till och drar in armarna mot kroppen. På en ställning hänger röda yogamattor som vi lägger ut på golvet i en ring. Alldeles lagom långt ifrån varandra. Var och en av oss letar, i tystnad, reda på en pall eller stol att sätta sig på vid de röda mattorna. Fötterna landar mjukt mot underlaget och kylan mot fötterna känns inte så påtaglig längre. Från en smartphone hörs svag pianomusik.

Vi är åtta personer, alla med någon form av långvarig smärta som gör livet stundtals outhärdligt. En timme framför oss kommer vi att lyssna på sjuksköterskan från smärtenheten när hon instruerar oss i rörelser och andning för medicinsk yoga. Det är inga revolutionerande rörelser vi gör där vi sitter. Stilla och ganska enkla. Den första instruktionen vi får är att sätta oss till rätta på stolen eller pallen, förankra fötterna i underlaget, sluta ögonen och andas med långa, djupa andetag. Efter en stunds tystnad kommer instruktionen till första övningen. Andningen ska vara med i rörelsen hela tiden.

Den fjärde rörelsen är ganska svår för mig och jag känner att jag inte riktigt mäktar med den. Fröken duktig och präktig kommer fram hos mig. Jag ska minsann klara av det här och visa för de andra och instruktören, trots att deras ögon är slutna, hur bra jag klarar av det. Men till slut orkar jag inte, kroppen lägger in sitt veto. Den säger stopp och belägg. Då tänker jag att jag fuskar lite. Samtidigt öppnar jag mina ögon lite på glänt för att se om de andra gör övningen. Förvånat höjer jag på ögonbrynen, det är ingen av de andra sju som gör det sjuksköterskan sagt eller gör. Alla gör på sitt sätt, anpassat efter sin förmåga. Då blir orden som sjuksköterskan upprepat ett flertal gånger plötsligt glasklara för mig. Och det känns som att jag hör dessa ord för första gången i mitt liv:
– Helt i din takt och efter din förmåga.
Jag sluter mina ögon igen, slappnar av och fortsätter rörelsen på mina villkor, helt efter min ork, på det sätt jag klarar av och förmår med hänsyn till min smärtnivå.

I de återstående övningarna tar jag till vara på vad hon säger om min takt och min förmåga. Jag lyssnar in vad kroppen önskar, säger och mäktar med. Smärtan blir inte lika påtaglig, hela jag pustar ut och jag känner mig, på ett tillfredsställande sätt, duktig.

När jag sitter i bilen på väg hem funderar jag mycket på min duktighet, präktighet, på vad jag tror omgivningen förväntar sig av mig och min oförmåga att be om hjälp. Jag inser att de tankarna stör mig väldig mycket i förhållande till den jag verkligen är. Att jag glömmer bort min takt och min förmåga i ivern att visa upp ett ordentligt jag.

Varje människa har sin takt och sin förmåga. Det kunde jag tydligt se när jag sneglade runt om i ringen på den medicinska yogan. Eftersom alla blundade (förutom jag då en liten stund) fanns inte utrymme för bedömning av någon annan eller behovet att jämföra sig med någon annan. Där var vi, fullt sysselsatta med att fokusera på rörelserna och andningen.

Jag skulle oftare behöva blunda för andra. Inte se, bedöma eller jämföra vad de gör eller hur snabbt det går för dem. Spola min duktighet och istället lyssna till mitt hjärta. Ställa mig frågan: Vad är min hjärtas takt och min förmåga?