Dagen har gått i ett. Någon promenad har det inte funnits utrymme till. Efter en ovanligt sen kvällsmat, för att vara vår familj, får jag med mig vår äldsta dotter ut som sällskap. Det är trevligt att slippa gå själv. Vi tar rundan i skogen runt en av de tre sjöarna. Solen, ser vi hur den, går ner bland grantopparna och de skira försommarbjörkarna. Nästan när vi är hemma igen, där skogen tar slut och bebyggelsen strax börjar, hör vi några duvor som kuttrar och en koltrast som drillar sin sång.

– Ååååh, utbrister dottern med en ton av längtan i rösten. Jag ser på henne, nickar igenkännande och vet precis vad det är hon tänker på. Min känsla är densamma.

När jag var knappt ett år köpte mina föräldrar en sommarstuga vid havet. Där har jag tillbringat alla mina somrar. När våren och framför allt försommaren är här går längtan till den platsen nästan att ta på. Den gamla stugan som fanns när jag var liten hade tunna väggar och inte så värst välisolerade fönster. Ljuden utifrån kunde lätt identifieras. Vi blev både störda på kvällen när det på lördagsaftnarna var dans borta på dansbanan och på morgonen mjukt väckta av fåglarna, som om de satt på sängkanten och sjöng sin morgonserenad.

För några år sedan byggde mina föräldrar en ny stuga och en friggebod på tomten. Våra döttrar är precis som jag uppvuxna med somrar vid havet. Välisolerade hus i all ära men inne i stugan är det svårt att höra fågelsången på morgonen. Ofta när vi kommer på besök får vi låna friggeboden. Där behöver man ha skjutdörren något på glänt för att värmen och dålig luft inte ska ta överhanden under natten. Tack och lov kan tyckas, för på så sätt väcks vi stilla av fågelsången varje morgon.

Det är därför jag ler och nickar mot vår dotter där vi traskar hemåt. Hennes och min längtan till varma och sköna sommardagar vid havet är densamma denna ljumma försommarkväll då vi hör koltrasten och duvan.

En plats, en doft, en röst, en smak eller ett ljud kan påminna oss om en längtan vi bär på.

Hemma i köket har jag en specifik plats som jag återkommer till varje dag. Det är min gråa öronlappsfåtölj. När jag sitter i den väcker den en inre längtan. Även om jag ibland läser, lyssnar på musik, pratar med den som är i köket eller tar en kopp kaffe i fåtöljen är platsen i huvudsak en plats för mig att vara stilla inför Gud. Där hålls min längtan efter Gud vid liv. För när jag sitter där och tänder ljuset på symaskinsbordet bredvid påminns jag om de gånger då jag upplevt den där aningen inom mig, märkt av det kittlande mysteriet om vem Gud är eller förundrats över Hans godhet och nåd. Då vill jag bara ha mer. Mer av den inre verkligheten som är större än vår yttre verklighet.

Den speciella platsen i hemmet föder en längtan efter mer av Guds kärlek.

För några veckor sedan tog jag hjälp av våra döttrar. Min bokhylla svämmade över och de dammsamlande CD-skivorna behövde ge plats för böcker. Fördelningen av arbetet innebar att jag plockade ur böckerna från bokhyllorna, döttrarna sorterade dem i bokstavsordning efter författarens efternamn och slutligen satte jag tillbaka dem. Min tanke med projektet som tog flera dagar var att, förutom CD-skivorna som ingen längre använde, även sortera ur en del böcker som vi kunde skänka iväg eller slänga. Detta visade sig vara den svåraste biten i hela projektet. Något jag absolut inte kunde gå med på. Det fanns alldeles för mycket känslor med i bilden. För även om jag inte minns vissa böcker som bra kunde inköpstillfället eller platsen då jag läst boken väcka minnen värda en plats i bokhyllan.

Bland alla böcker hittade jag två dubbletter. Dessa borde i alla fall varit lätta att sortera ut. Jag hade två exemplar av Dag Hammarskjölds ”Vägmärken” varav den ena i en billig pocketutgåva och den andra i en utgåva från 1963 där bladen satt ihop redo att sprättas upp vid läsning. Inte kunde jag göra mig av med någon av dessa. Tänk om jag skulle behöva låna ut boken, vilket jag gärna gör, då skulle jag sakna läsningen av Hammarskjölds tankar. Behovet av en i reserv var klockren. Den andra boken med två av var ”Det oändliga blå”, kåserier av Stefan Andhé. Där blev det också ett dilemma för mig. Den ena var signerad och den andra hade jag köpt vid havet, en varm sommardag på en helt oemotståndlig loppis. Hur kunde jag välja bland dessa? Vi gillar ju ändå varandra Stefan (även om han inte vet vem jag är), jag och hans böcker. Så vad gör det om de står i par där i bokhyllan? Och förresten det säger de som bekant alltid på Antikrundan, att par höjer värdet.

Böckerna är sorterade och står uppställda med beslutet att ingen lämnar hemmet förutom när de med glädje blir utlånade.

Det är inte många andra prylar som får plats i bokhyllorna men mitt i står en grå elefant, ett bokstöd jag fick för ett år sedan.

Jag ser framför mig hur jag köar i Antikrundan och hur Knut Knutsson ler lite finurligt mot mig och min elefant. När jag väl kommer fram till en värderingsman får jag reda på att elefanten borde varit gjord i marmor och inte av trä som i det här är fallet. Den borde vara från 1600-talet och inte som den här, från 2019. Den borde vara hel och ren och inte med en kantstött fot. Och slutligen den borde kommit i par. Intresset och värdet är skralt och lågt på elefanten. De höjer på ögonbrynen och undrar vad jag över huvud taget gör där med ett nästintill värdelös föremål med ingen viktig proveniens alls. Med min elefant i handen förklarar jag hur det ligger till. Det är bland det värdefullaste föremålet jag äger. Vår yngsta dotter kom hem en dag från skolan och ur väskan plockade hon upp elefanten. Hon hade designat och gjort den alldeles själv på slöjden just med tanken på mig och min bokhylla.

En dålig deckare, en dubblett med karaktär, en trasig diktbok, en faktabok med tjusigt omslag, en pocketbok fylld med hundöron eller en grå träelefant det spelar ingen roll i min bokhylla. Det som i andras ögon kan tyckas värdelöst är i mina ögon värdefullt.

Ser mig om i bokhyllan, tänker på hur vi ibland kan känna oss kantstötta med slokande hundöron eller som trasiga kopior. Hur ägaren av bokhyllan inte bryr sig ett skvatt om det utan att det snarare stärker vår originalitet. För vårt affektionsvärde är skyhögt och vår proveniens är den bästa som finns.

Längs med stigen lyser det blått av förgätmigej. I hagen bredvid är det gulprickigt av maskrosor. Björkarna skimrar i ljusgrönt och från topparna hörs fågelsång. Det doftar friskt av gräset. På vår skogspromenad känns det nästan som att vi stigit in i ett rum där vi får uppleva våren femdimensionellt. Framför oss bakom ett rött uthus med vita knutar får vi syn på fyra pojkar i olika åldrar. I det halvhöga gräset tjoar och jagar de varandra. Det ser ut som nån kombinerad kurragömma och tafatt-lek. Både min livskamrat och jag påminns om våra barndoms somrar.

Hemma på min gata bland alla grannbarnen, när jag var liten, lekte vi ofta tafatt. Innan leken kunde börja behövde vi utse en plats som kunde vara fri från att bli tagen på, ett fripax-område. Dit kunde man ta sig om man blev trött på att vara jagad. Men lite klent och harigt upplevdes det allt om man ställde sig där. Helst skulle man befinna sig så lite som möjligt på den platsen.

Det dröjde till långt in i vuxen ålder som jag funderade på ordet pax och dess betydelse. Pax som betyder frid och fred. Fripax-området var alltså en plats där frid rådde och där man slapp bli jagad eller fångad.

Min kropp känns som en grushög när vi kommer hem från skogen. Den är skör och gör ont. Min livskamrat märker på mig hur jag drar mig undan och vet att nu är inte läge att peta på mig. Då kommer jag falla isär och kroppen avge ett skri av smärta. Då kan en kram, på rätt sätt med rätt belastning, rätt vinkling och rätt längd, hjälpa att samla ihop gruset och stabilisera upp kroppen.

De där grushögsdagarna är inte bara jobbiga för kroppen. Inom mig sker en tafatt-lek, ett jagande av rastlöshet och avundsjuk frustration. Jag ser på hur friska människor rör sig lätt och smidigt, de gör så mycket. Hur de har energi och kraft till att greja i trädgården. Hur de tar bilen till ett mysigt utflyktsmål. Hur de med glädje och iver roar sig med sina hobbys. Hur de med lätthet och utan koncentrationssvårigheter kan upprätthålla ett samtal, läsa en bok eller lösa ett sudoku. Hur de går till jobbet varje dag. De där dagarna, när tiden bara går för mig utan att jag orkar med någonting och då meningslösheten smyger sig fram, då skulle jag behöva ett pax-område. En plats inom mig där frid råder. Där jag inte jagar efter att göra, prestera eller avundsjukt blänga på andra. En vilans plats fri från att jag jagar mig själv i rastlöshetens tankelabyrinter. Där jag kan hämta glädje och tolerans.

På symaskinsbordet vid min fåtölj ligger en rolig hög med böcker som jag skickat efter. De bör inte läsas för fort. Eftersom min koncentrationsförmåga har vissa begränsningar just nu är det en fördel. Rådet jag läser från Henri Nouwen för att hitta min pax-plats i mitt inre är att under dagen stilla återupprepa en bibelvers och låta den sjunka in i mitt hjärtas innersta. Även från kyrkofadern Augustinus får jag vägledning från hans formulering: ”Mitt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig.”

Det återkommande bibelordet förankrar jag under dagen ”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.” (Ps. 23:1) På min pax-plats saknar jag inget. Syftet med platsen är att bara vara och det klarar jag av även en grushögsdag. Det är att hitta dit som är det svåra.

Kaffedoften letar sig in i sovrummet. På min vänstra sida är det tomt. Nyvaken stiger jag upp och går ut i hallen, där möter jag min livskamrat huttrandes och med morgontidningen i handen. Med raska steg går han mot vasken där han tvättar sina händer. Tydligen hade locket på en grannes soptunna blåst upp under nattens stormbyar och lämnat spår av plast- och kartongskräp efter sig i vår trädgård.

Efter frukosten går jag och sätter mig i min gråa öronlappsfåtölj. På bordet bredvid står ett ljus som jag tänder. I tystnaden, som blir efter det att alla i familjen försvunnit från frukostbordet, tänker jag på vinden, skräpet i vår trädgård och att vi inte har en aning om hur långt bort ifrån det kom.

Jesus liknar den heliga Anden vid vinden. Han säger: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far.”

Några artiklar från morgontidningen dyker upp i mitt huvud. Den där som handlar om vår lokala pizzeria, där ägaren en kväll åkt in till infektionsavdelningen och gett sjukvårdspersonalen kvällsmat.
Och den där som berättar om 90-åringen som fick besök av en hel förskola som sjöng och hurrade nedanför hennes balkong.
Och den där som innehöll en bild på ungdomar som skrev personliga vykort till personer över 70 år. I dessa artiklar kunde jag se och ana spår av den heliga Anden. Kärleksspår. Jag tänker att där tecken på kärlek finns där har Anden blåst fram.

Jag tar fram min bibel och läser från Galaterbrevet om Andens frukter eller som jag denna morgon väljer att se på dem: spår av Anden. Där kärleken genomsyrar allihop.

”Andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.” (Gal. 5:22-23)

Med blicken på det tända ljuset tar jag några djupa och långsamma andetag. Luften far ner i mina lungor och ut igen. Den heliga Anden är mig lika nära som luften jag andas.

Efter en stund i tystnad tar jag fram min telefon och letar rätt på numret till min moster och morbror som är 70 plus.
– Så konstigt, vi pratade just om dig, säger min moster när hon svarar. Vårt samtal pågår en liten stund innan vi säger ”Hejdå” och lägger på. Med luren i handen tänker jag på den där tanken som dykt upp, manat till handling och som lett till ett telefonsamtal om vårvindar och om virusets påverkan i vardagen. Det där med att det ”bara är en tanke” som far igenom huvudet ibland, är ofta så mycket mer.

Jag formar en bön inför dagen:
Helige Ande, kom och rör vid mig.
Öppna mitt hjärta för dig och andas i mig.
Påminn mig om de människorna som idag behöver ett samtal eller ett sms.
Hjälp mig att vara lyhörd när du viskar till mig om hur jag bäst kan hjälpa den som behöver det.
Led mig idag så att spår av din kärlek blir synliga.
Amen

Texten är från dagens gudstjänst från Tabergs Missionskyrka med temat ”Den helige Anden leder oss”. Gudstjänsten finns att lyssna till på https://www.tabergsmissionskyrka.se/forsamlingen/podcast.html