Kostymdrama från den engelska landsbygden får mitt hjärta att bulta lite extra hårt. Kvinnor med långa klänningar som frasar när de rör på sig. Män med höga hattar och med en uppnosig uppsyn. Pampiga slott och herrgårdar med natursköna panoramautsikter. Sommarboenden, minst lika stora som vinterboendet, där tjänstefolken ivrigt och energiskt plockar bort alla lakan över möblerna för att ställa i ordning sommarpalatset till herrskapet.

Lite av den känslan, av att förbereda och rusta för en festlig sommarvistelse, fick jag när jag i god tid satt i kyrkbänken i söndags före den första gudstjänsten efter ett låååångt uppehåll på flera månader. Kyrkvärdarna letade tändare till ljusen på altarbordet, de dammade av väggsiffrorna till psalmerna som skulle sjungas och de plockade bort lite skräp som låg på podiets matta. Vilken fröjd det var att se och känna den iver, glädje och förväntan inför att få träffas igen.

Tro och liv var temat för gudstjänsten och jag hade fått förmånen att leda och dela mina tankar.

Min svärmor bakar fantastiskt goda och vackra bullar. Nästan som kondisbullar. En dag i somras när jag hade lite energi över och jag blev lovad hjälp från min livskamrat ifall jag inte skulle orka hela vägen, satte jag igång ett bullbak. Men först var jag tvungen att ta reda på hur svärmor gör för att få bullarna så fina att se på. Efter en lång stund i telefon med henne och med pedagogisk tydlighet från hennes sida la jag på luren, men jag hade ändå inte fattat hur hon gör. Jag hade svårt att se det framför mig. Istället tog jag fram en surfplatta och googlade fram en film om hur det går till när man knyter ihop en vetebulle. Det var betydligt enklare att förstå och följa när jag såg på hur det skulle gå till.

Handlingen gjorde det enklare till efterföljelse.

När jag blev mamma lärde jag mig ganska snabbt att våra döttrar inte gör som jag säger utan gör som jag gör. Vill jag att de ska ha cykelhjälm på när de cyklar. Ja, då gäller det att jag också har det när jag cyklar. Vill jag att de inte pratar med mat i munnen när vi äter då gäller det att jag inte gör det heller.

Vad jag gör väger tyngre än det jag säger.

I slutet av 1100-talet levde en man vid namn Franciskus. En rikemansson som sålde allt han ägde och gav till de fattiga. Han levde enkelt, i ödmjukhet och tillsammans med Gud och hans skapelse. För honom var det viktigast att leva Guds ord i handling. Han lär ha sagt:

”Predika Guds ord där du går fram och om nödvändigt använd ord.”

I gudstjänsten får vi hämta inspiration och öppna våra hjärtan för Guds kärlek så att vi kan leva tron i vardagen. Precis som Franciskus sa och som vi sjunger i psalmen ”Gud, låt ditt ord i mitt liv får råda, så att andra där din kärlek kan se.” Det vi gör, går hand i hand med det vi tror.

Lovsång till Gud är inte bara skönsjungande sång utan också hur du och jag på bästa sätt i handlingar visar vår kärlek till Gud, till varandra och hans skapelse. I det lilla och vardagliga.

Franciskus ord utmanar mig. Jag vill inte att min tro bara blir till en finporslins-tro som är vacker att se på, som jag skryter om för att få bekräftelse och som jag bara tar fram på söndagarna. Nä, jag vill, även om jag ofta misslyckas, ha en tro som jag använder i vardagen, där Guds kärlek lever i mig och genomsyrar mig i allt det jag gör.
”Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till” (Apg. 17:28)

Gudstjänsten från den 23/8 finns att lyssna på i sin helhet via Tabergs missionskyrkas hemsida: https://tabergsmissionskyrka.se/forsamlingen/podcast.html

Det var en sån där dag som jag har ganska många av. En sorts gråhet vilar över sådana dagar. Jag är varken glad eller ledsen. Snarare humörsljummen, om det finns ett sådant ord. Den gråa tonen är ganska tung och känns i hela kroppen. Som om hela kroppen var instängd i ett par för små, skogsgröna gummistövlar. Ett stort energiläckage, oftast för mig helt okänt, har skett i kroppen och den lyder då inte alls mina önskningar i huvudet.

Sådana dagar masar sig fram, minut för minut. Jag bara är. Förmår ingenting, och då menar jag ingenting. Dagen är alldeles stilla och blank som en spegelblank sjö en ljum sommarmorgon. Några större utsvävningar kräver inte dagen. Här, är en tillräckligt bra plats att vara på.
Det enda som stör är smärtan som skriker i kroppen. Den har dessutom gett sig ut på vift. Det skriker på fler ställen än vad det brukar göra. Högerhanden, fötterna och benen.

Frisk luft och en sakta promenad stod på önskelistan. Jag bestämde mig för att trotsa gråheten och gå till biblioteket nere i samhället. En lagom strapatsrik och påfrestande tur. Dessutom hade jag en bra anledning och ett betydande mål. En populär bok som jag hade lånat behövde lämnas tillbaka. När jag ställde mig i kö för att få låna boken var det sjuttioåtta som tänkt samma sak före mig. Kanske var kön fortfarande lång. På biblioteket låg också en bok och väntade, som vi hade beställt från ett annat bibliotek, till en av våra döttrar.

En doft av lätt instängdhet och böcker fanns i rummet. Tyst nickade jag mot bibliotekarien. Vi bytte böcker och jag passade på att gå ett varv runt bokhyllorna med hopp om att hitta något läsvärt. Svårt när läslusten inte var där och mitt lealösa, långsamma varande inte lockade mig till någon spännande läsning. Inte heller hittade jag något bland de romantiska eller livslustsbejakande romanerna. En blick på hyllan med nyheterna gjorde mig bara trött. Lite längre ner och bort fann jag en rad böcker som inte var lika populära som mitt senaste boklån, i alla fall inte av mig. Kunde jag för omväxling hitta något bland poesin för att tillfredsställa mitt humörsljumma, senfärdiga jag? Några av författarna kände jag igen och jag började bläddra i de tunna böckerna. En liten stund, blev jag stående där och läste. Och lyssnade. Från Tomas Tranströmers bok ”Den stora gåtan” hittade jag den dikt som gjorde att den gråa dagen blänkte till.

Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig.

På väg hem tog jag träbron över ån som rinner genom samhället. Där stannade jag till och så hur vattnet slingrade sig fram. Det är något med vattnet. Tankarna gick tillbaka till den uppdragna ekan.

Vid sjökanten ligger jag och blickar ut över sjön och de andra båtarna. Jag har en paus, på obestämd tid. Lite mossa växer på mig. Det pågår en febril aktivitet ute på vattnet. Segelbåtarna spänner upp sig och glider sakta mot nya utflyktsmål i sikte. Och motorbåtarna far snabbt över sjön. Några har just kommit tillbaka till jobbet efter en skön semester. En flytbrygga ligger stilla. En puttrande fiskebåt jagar vidare efter fisk. Små ekor som kommer nära där jag ligger får mig att le och skratta en stund. Innan de sakta ror vidare. Längtan är stor att få ro ut. Att göra de andra sällskap. Att få prata samma sjösnack under en fikarast. Att följa samma sjökort en stund.
Men jag ligger här.
Uppdragen.
Det är min plats, nu.
Här.
Och trots att jag är humörsljummen:
Här är jag lycklig.