Publicerad den av Sara Kamfors

Såpbubbletunn

I tidningen läser jag nästan dagligen om hur vargen drar runt i Småland och river ihjäl små får i hagarna. Vargen förflyttar sig i raskt tempo mellan olika byar. Många upprörda känslor ger sig till känna i tidningen.

När jag var liten hade jag en sån där riktigt otäck mardröm om vargar. Mardrömmen kommer jag fortfarande ihåg och säkert var det sagan ”Rödluvan och vargen” som påverkat mig. I drömmen kom en hel vargfamilj med kläder ”i lilla-huset-på-prärien”-stil gående mot mig på mina morföräldrars gårdsplan med siktet inställt på att äta upp mig och alla som fanns i min närhet. Flera dagar efteråt, om inte veckor gick jag omkring och var rädd för vargar och i synnerhet när vi var på besök hos mormor och morfar.
När jag nu läser om vargarna i tidningen blir jag inte längre rädd, inbillar jag mig, för vargarna befinner sig på betryggande avstånd ifrån där vi bor (det har jag läst mig till) och vi äger inga får.

De senaste månaderna har jag fått förmånen att prata i telefon med flera sjuttio-plus:are och av dem har det även funnits några äldre-äldre, för att använda de nyord som dykt upp i spåret av pandemin. Vi har berört många ämnen men så klart att viruset och sjukdomar inte gått att undvika. Och förresten är det inget någon av oss velat undvika. De flesta är väldigt försiktiga och följer folkhälsomyndigheternas rekommendationer vilket i mina ögon verkligen är en bedrift. Några gånger har jag vågat ställa frågan om hur deppigt de upplever den här tiden. Svaren har varit ärliga och fört oss till djupare samtal.

Men jag bär på ytterligare en fråga och den vågar jag inte ställa. Kanske dyker den upp i mitt huvud för att jag pratar med äldre-äldre och att det finns ett stråk av sjukdomsinslag i samtalen. Jag inbillar mig att jag själv är på betryggande avstånd från den. Egentligen, när jag tänker på frågan, borde jag likaväl ställa den till dem i min egen ålder. Frågan är inte ålders- eller sjukdomsberoende, även om jag ofta gör den till det. Dessutom behöver jag ställa den till mig själv:
– Är du rädd för döden?

Vad skulle mitt svar bli?
Kanske; inte rädd just för döden, men att prata om den.
Kanske; inte rädd just för döden, men för allt jag skulle missa om jag inte levde. Barnens uppväxt, att åldras tillsammans med min livskamrat, fördjupade vänskapsrelationer.
Kanske, inte rädd just för döden men för att bli maskmat eller brinna upp.
Kanske, inte rädd just för döden men att bli svårt sjuk de sista åren.
Eller kanske; jag är livrädd!

På ett upplevelse- och experimentcenter i stan som jag besökte för flera år sedan fanns där en kul sak. Man ställde sig i en ring som låg i såpa, sedan drog man ringen sakta, sakta, försiktigt uppför hela kroppen så att man till slut befann sig inuti såpbubblan. Några mindre rörelser eller en hostattack kunde lätt spräcka såpbubblan och såpan skvätte kläderna smått fuktiga. Tänker på att livet är såpbubbletunt, att gränsen mellan död och liv inte är tjockare än en såpbubbla. Jag kan värja mig för rädslan genom att tro att döden befinner sig långt borta genom att intala mig både att åldern och sjukdomsbilden inte är faktorer som överensstämmer just nu. På så sätt inbillar jag mig att såpbubbleväggen blir tjockare än vad den egentligen är.

I söndagens evangelietext får Jesus frågan om han kan bota en synagogföreståndares dotter. Innan de beger sig hem till honom säger Jesus till mannen: ”Var inte rädd, bara tro.” Strax därefter kommer några människor och möter upp dem på vägen. De berättar att dottern är död. Men Jesus är säker på sin sak och säger att hon bara sover. Jesu ord till föreståndaren blir allt viktigare ju längre berättelsen håller på. ”Var inte rädd, bara tro.”

I Jesu ögon är gränsen mellan död och liv såpbubbletunn. Hans ord blir också viktigare för oss ju längre livet pågår.
”Var inte rädd, bara tro.”

(Temat för den sextonde söndagen efter trefaldighet är Döden och livet. Evangelietexten är hämtad från Mark. 5:35-43)

Publicerad den av Sara Kamfors

Ett är nödvändigt

Jesus är på besök hos sin vän Marta och hennes syster Maria.
Marta pysslar i köket och tycker att hennes syster är dålig på att hjälpa till. Hennes bekymmer och frustration får Jesus ta del av. Men han tillrättavisar Marta vänligt att stress, oro och bekymmer gör ingen nytta. Det som Maria valt är istället det som behövs, ett lyssnande hjärta.

Inför planeringen av söndagens gudstjänst fick jag smaka på Martas frustration över onödiga bekymmer och se fördelarna med Marias val. Återkommande i min planering var jag tvungen att vända tillbaka till rubriken för söndagens tema. Ett är nödvändigt.

Augustinus ord från 300-talet blev även min bön.
”Vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig.”

När våra döttrar var små läste vi om gosedjuret Gunnar. Han var en ny leksak i leksakslådan och alla de andra leksakerna undrade vad han var bra på. Kunde han flyga? Kunde han pipa som en mus eller brumma som en björn? Eller kunde han vifta på svansen som den glada hunden på hjul gjorde? Alla leksakerna hjälptes åt att försöka klura ut vad det kunde vara, tills en av de allra ivrigaste leksakerna, den lilla musen, ramlade och slog sig. Direkt var då Gunnar där och kramade om musen. Det var då det gick upp för Gunnar och de andra leksakerna, han var bra på att kramas! De andra leksakerna kunde sluta bekymra sig för vilken uppgift som var Gunnars. Hans uppgift i livet var att kramas.

I gudstjänsten får vi tillsammans upptäcka vad vår viktigaste uppgift är och träna oss i det. Det som är absolut nödvändigast och som hela vårt liv går ut på. Att vi är älskade! Vi får släppa alla bekymmer likt leksakerna gjorde när de äntligen kommit underfund med vad Gunnars uppgift var och lyssna på kärlekens röst.

Ett är nödvändigt. Här och nu får du stanna upp, sitta vid Jesu fötter, lyssna in hans barmhärtighet, lämna allt som stör i hans omsorg och andas in att du är älskad.

”Vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig.”

Det har funnits stunder under min tid som sjukskriven då jag, på vårt hårda köksgolv, legat i fosterställning och gråtit förtvivlat över min smärta och orkeslöshet. Efteråt har jag funderat på vad det är som gjort att jag rest på mig igen? Vad är det som fått mig att le igen? Trots att smärtan och tröttheten finns kvar.

I det vardagliga kan jag ana Guds kärlek till mig. Det kan handla om ett gurglande skratt från övervåningen, en nybakad ljummen äppelpaj gjord på skörd från vår egen trädgård, en skogspromenad med en lyssnande vän, en leende blick som dröjer sig kvar över köksbordet från min livskamrat eller solens första strålar på morgonen upplevda från öronlappsfåtöljen i köket.
Det är när jag vänder mig till Gud och lyssnar på hans kärleks röst som hopplöshet, oro och bekymmer ger vika och ny kraft kan strömma in i mig.

Från dagens episteltext där Paulus skriver till Filipperna läser vi: ”Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.”

Ett är nödvändigt! Låt oss fortsätta tillsammans att träna i det, att lyssna in kärlekens röst.

(Kyrkoårets texter för den 15:de söndagen efter trefaldighet: 5 Mos. 4:29-31, Fil. 4:10-13 och Matt. 10:38-42)
Gudstjänsten från den 20/9 finns att lyssna på i sin helhet via Tabergs missionskyrkas hemsida: https://tabergsmissionskyrka.se/forsamlingen/podcast.html

Publicerad den av Sara Kamfors

Helgmålsringning

Det var läxdags igen. Vår dotter halvlåg i soffan och läste högt för mig ur en deckare. Uppgiften var att läsa tjugo minuter fyra dagar i veckan för att sedan när boken var utläst skriva en recension. Plötsligt stannade hon upp och läste raskt om den senaste meningen.
– Den murkna träväggen, läste hon. Murkna, vad är det mamma?
Innan jag hann svara var hon ute i hallen och rotade i skolväskan. Hon var snabbt tillbaka med ett pappershäfte. På andra sidan i häftet, visade hon mig ivrigt, fanns det en liten tabell som hon skulle fylla i samtidigt som hon läste i sin bok denna veckan. I tabellen skulle hon skriva svåra ord som hon inte förstod, i syfte att öka ordförståelsen. Murkna, var typiskt ett bra sådant ord.

Det där med en tabell över svåra ord är inte så tokigt alls, skulle ibland behöva en sådan lista själv. För några år sedan när vi vara på kalas hos farmor och farfar hade farfar ordnat med en liten skattjakt. Våra döttrar fick en lapp med en ledtråd som skulle leda dem till nästa ledtråd och till slut skatten. Vi vuxna följde gladeligen med och hjälpte till att bygga upp spänningen. På en lapp stod det ”Schatull”. Där kunde tjejerna inte vänta sig någon hjälp från mitt håll. Det var helt blankt i min hjärna, jag kunde inte alls föreställa mig vad en schatull var för något. Vi fick helt enkelt be om hjälp. En schatull är en liten byrå på ben som man lägger fina bestick i. Javisst, då visste vi genast var den stod i huset.

Just ordet schatull har jag inte haft någon direkt användning för i min vardag, vi äger ingen och än mindre några fina besticka att lägga i, men ändå är det ett väldigt roligt ord att kunna.

På missionsbokhandelns hemsida fanns mycket roligt, nyutgivet och spännande. Den lilla kundkorgen i högra hörnet fylldes på med ett flertal böcker. Även om jag visste vad som fanns i lådan jag fick hem några dagar senare fylldes jag av känslan av att det redan var julafton. Paketet var fyllt med läslust och fördjupning. En av böckerna var Tidebönsboken, en bönbok med framför allt böner från Psaltaren att be vid bestämda tider varje dag. I början fanns en introduktion i vad tidebönen är, dess historia, hur det kan fördjupa bönelivet och hur boken är uppbyggd. Jag bläddrade i boken och slog upp Första veckan. Där var rubriken Aftonbön – Söndagens första vesper (lördag kväll). Men vänta nu, den ska alltså läsas lördag kväll men räknas som söndag.

Kom då att tänka på hur det var hemma när jag var liten (som jag minns det). På lördagarna var pappa ofta ute i trädgården och arbetade med något som behövde fixas med. När kvällen kom duschade han och gjorde sig fin, redo för helg. Mamma stod ofta i köket på lördagens eftermiddag och förberedde söndagens middag. Allt för att slippa stå i köket och arbeta på söndagen. Från TV:n i källaren hörde jag vid sex-tiden på kvällen hur kyrkklockorna ringde. Ringde in till helgmålsbön. Ringde in till vila. Redan på lördagskvällen.

Här var ett ord jag nästan glömt bort betydelsen av, eller rättare sagt hur ordet smakar och känns i kroppen. Ett ord för min ordförståelsetabell, helgmålsringning. Ordförståelsetabellen som även borde betecknas en ord-för-känslan-i-kroppen-förståelsetabell. Precis som fredagsmys hemma fått en smak av salta chips, soffhäng och och ett halvbra underhållningsprogram på TV skulle jag vilja återerövra helgmålsringningen till att inte bara bli ett roligt ord att kunna utan att lördagskvällen doftar vila, stillhet och lyssnandet till kärlekens röst.