Jesus är på besök hos sin vän Marta och hennes syster Maria.
Marta pysslar i köket och tycker att hennes syster är dålig på att hjälpa till. Hennes bekymmer och frustration får Jesus ta del av. Men han tillrättavisar Marta vänligt att stress, oro och bekymmer gör ingen nytta. Det som Maria valt är istället det som behövs, ett lyssnande hjärta.

Inför planeringen av söndagens gudstjänst fick jag smaka på Martas frustration över onödiga bekymmer och se fördelarna med Marias val. Återkommande i min planering var jag tvungen att vända tillbaka till rubriken för söndagens tema. Ett är nödvändigt.

Augustinus ord från 300-talet blev även min bön.
”Vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig.”

När våra döttrar var små läste vi om gosedjuret Gunnar. Han var en ny leksak i leksakslådan och alla de andra leksakerna undrade vad han var bra på. Kunde han flyga? Kunde han pipa som en mus eller brumma som en björn? Eller kunde han vifta på svansen som den glada hunden på hjul gjorde? Alla leksakerna hjälptes åt att försöka klura ut vad det kunde vara, tills en av de allra ivrigaste leksakerna, den lilla musen, ramlade och slog sig. Direkt var då Gunnar där och kramade om musen. Det var då det gick upp för Gunnar och de andra leksakerna, han var bra på att kramas! De andra leksakerna kunde sluta bekymra sig för vilken uppgift som var Gunnars. Hans uppgift i livet var att kramas.

I gudstjänsten får vi tillsammans upptäcka vad vår viktigaste uppgift är och träna oss i det. Det som är absolut nödvändigast och som hela vårt liv går ut på. Att vi är älskade! Vi får släppa alla bekymmer likt leksakerna gjorde när de äntligen kommit underfund med vad Gunnars uppgift var och lyssna på kärlekens röst.

Ett är nödvändigt. Här och nu får du stanna upp, sitta vid Jesu fötter, lyssna in hans barmhärtighet, lämna allt som stör i hans omsorg och andas in att du är älskad.

”Vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig.”

Det har funnits stunder under min tid som sjukskriven då jag, på vårt hårda köksgolv, legat i fosterställning och gråtit förtvivlat över min smärta och orkeslöshet. Efteråt har jag funderat på vad det är som gjort att jag rest på mig igen? Vad är det som fått mig att le igen? Trots att smärtan och tröttheten finns kvar.

I det vardagliga kan jag ana Guds kärlek till mig. Det kan handla om ett gurglande skratt från övervåningen, en nybakad ljummen äppelpaj gjord på skörd från vår egen trädgård, en skogspromenad med en lyssnande vän, en leende blick som dröjer sig kvar över köksbordet från min livskamrat eller solens första strålar på morgonen upplevda från öronlappsfåtöljen i köket.
Det är när jag vänder mig till Gud och lyssnar på hans kärleks röst som hopplöshet, oro och bekymmer ger vika och ny kraft kan strömma in i mig.

Från dagens episteltext där Paulus skriver till Filipperna läser vi: ”Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.”

Ett är nödvändigt! Låt oss fortsätta tillsammans att träna i det, att lyssna in kärlekens röst.

(Kyrkoårets texter för den 15:de söndagen efter trefaldighet: 5 Mos. 4:29-31, Fil. 4:10-13 och Matt. 10:38-42)
Gudstjänsten från den 20/9 finns att lyssna på i sin helhet via Tabergs missionskyrkas hemsida: https://tabergsmissionskyrka.se/forsamlingen/podcast.html