I tidningen läser jag nästan dagligen om hur vargen drar runt i Småland och river ihjäl små får i hagarna. Vargen förflyttar sig i raskt tempo mellan olika byar. Många upprörda känslor ger sig till känna i tidningen.

När jag var liten hade jag en sån där riktigt otäck mardröm om vargar. Mardrömmen kommer jag fortfarande ihåg och säkert var det sagan ”Rödluvan och vargen” som påverkat mig. I drömmen kom en hel vargfamilj med kläder ”i lilla-huset-på-prärien”-stil gående mot mig på mina morföräldrars gårdsplan med siktet inställt på att äta upp mig och alla som fanns i min närhet. Flera dagar efteråt, om inte veckor gick jag omkring och var rädd för vargar och i synnerhet när vi var på besök hos mormor och morfar.
När jag nu läser om vargarna i tidningen blir jag inte längre rädd, inbillar jag mig, för vargarna befinner sig på betryggande avstånd ifrån där vi bor (det har jag läst mig till) och vi äger inga får.

De senaste månaderna har jag fått förmånen att prata i telefon med flera sjuttio-plus:are och av dem har det även funnits några äldre-äldre, för att använda de nyord som dykt upp i spåret av pandemin. Vi har berört många ämnen men så klart att viruset och sjukdomar inte gått att undvika. Och förresten är det inget någon av oss velat undvika. De flesta är väldigt försiktiga och följer folkhälsomyndigheternas rekommendationer vilket i mina ögon verkligen är en bedrift. Några gånger har jag vågat ställa frågan om hur deppigt de upplever den här tiden. Svaren har varit ärliga och fört oss till djupare samtal.

Men jag bär på ytterligare en fråga och den vågar jag inte ställa. Kanske dyker den upp i mitt huvud för att jag pratar med äldre-äldre och att det finns ett stråk av sjukdomsinslag i samtalen. Jag inbillar mig att jag själv är på betryggande avstånd från den. Egentligen, när jag tänker på frågan, borde jag likaväl ställa den till dem i min egen ålder. Frågan är inte ålders- eller sjukdomsberoende, även om jag ofta gör den till det. Dessutom behöver jag ställa den till mig själv:
– Är du rädd för döden?

Vad skulle mitt svar bli?
Kanske; inte rädd just för döden, men att prata om den.
Kanske; inte rädd just för döden, men för allt jag skulle missa om jag inte levde. Barnens uppväxt, att åldras tillsammans med min livskamrat, fördjupade vänskapsrelationer.
Kanske, inte rädd just för döden men för att bli maskmat eller brinna upp.
Kanske, inte rädd just för döden men att bli svårt sjuk de sista åren.
Eller kanske; jag är livrädd!

På ett upplevelse- och experimentcenter i stan som jag besökte för flera år sedan fanns där en kul sak. Man ställde sig i en ring som låg i såpa, sedan drog man ringen sakta, sakta, försiktigt uppför hela kroppen så att man till slut befann sig inuti såpbubblan. Några mindre rörelser eller en hostattack kunde lätt spräcka såpbubblan och såpan skvätte kläderna smått fuktiga. Tänker på att livet är såpbubbletunt, att gränsen mellan död och liv inte är tjockare än en såpbubbla. Jag kan värja mig för rädslan genom att tro att döden befinner sig långt borta genom att intala mig både att åldern och sjukdomsbilden inte är faktorer som överensstämmer just nu. På så sätt inbillar jag mig att såpbubbleväggen blir tjockare än vad den egentligen är.

I söndagens evangelietext får Jesus frågan om han kan bota en synagogföreståndares dotter. Innan de beger sig hem till honom säger Jesus till mannen: ”Var inte rädd, bara tro.” Strax därefter kommer några människor och möter upp dem på vägen. De berättar att dottern är död. Men Jesus är säker på sin sak och säger att hon bara sover. Jesu ord till föreståndaren blir allt viktigare ju längre berättelsen håller på. ”Var inte rädd, bara tro.”

I Jesu ögon är gränsen mellan död och liv såpbubbletunn. Hans ord blir också viktigare för oss ju längre livet pågår.
”Var inte rädd, bara tro.”

(Temat för den sextonde söndagen efter trefaldighet är Döden och livet. Evangelietexten är hämtad från Mark. 5:35-43)