Min hemvist har jag i ett brassband inne i stan men ibland har det hänt att jag fått hoppa in i någon annan musikkår. Det har varit roligt att spela med några andra. Förutom att följa dirigenten och spela efter mina noter finns det en viktig sak jag behövde tänka på, särskilt när jag kommer till ett nytt sammanhang, och det är att jag behöver lyssna. Lyssna in mina medmusikanter. Vem har melodislingan nu, hörs den eller spelar jag för starkt? Klangerna som bildas av de olika stämmorna, blir dessa till en harmoni? Det jag hör när jag lyssnar bör få konsekvenser för hur jag sedan spelar.

För att det ska låta så bra det bara kan i en orkester förutsätter det att alla lyssnar in de andra. I huvudet på en musikant finns orden: Vi gör det här tillsammans.

Lönnlöven sprakar i alla dess sköna höstfärger längs hela allén av träd. Solen värmer min kind. Det doftar frisk och hög luft. En riktig brittsommardag att minnas och ta fram när alla löv är borta och novembergråheten skriker tristess och svårmod. Min dagliga promenad har jag förlagt till en plats som är för mig helt främmande. Mina vanligtvis smala och rotrika stigar bland granskog och längs med sjökanten har jag bytt ut till en gigantisk välklippt och välskött gräsmatta. Den kallas visst fairway och green. Ord som för mig är obegriplig terminologi.

Min livskamrat, min syster och min svåger är inbitna golfare och det är dem jag fått följa med ut denna ljuvliga söndagseftermiddag, som sällskapsdam. Fast jag har även en annan agenda. Jag är otroligt nyfiken på vad det är som kan få ett samtal om golf en varm sommarkväll att vara så länge? Vad är det som sätter igång denna frenesi av rengöring av klubbor vid köksvasken? Vad är det som alstrar så mycket energi och glädje, som i nästa stund kan skapa lika mycket grämelser och dysterhet? Jag vill veta. Och jag vill dofta på det som framkallar all denna tillfredsställelse och entusiasm hos dem som står mig nära.

Det är inte mycket jag förstår när de pratar med varandra och slänger sig med golftermer. Jag får hjälp med översättningen, poängräkningen, handikappen och med hur de tänker när de svingar upp de olika klubborna ur bagarna för att på minsta möjliga slag få bollen i hålet. På något sätt fångar allt det där mitt intresse och spänningen känns i kroppen hos mig när de ska slå ut bollen på nästa hål. Får de in en fullträff kan jag riktigt se hur klubban är en förlängning av deras kroppar och njutningen är total. När bollen däremot hamnar i bunkern eller i skogen biter de ihop och tar nya tag.

Efter nio hål, två timmar och ungefär fem kilometer är jag nöjd, för den här gången. Men inte för alltid, som sällskapsdam kommer det bli fler gånger. Jag kommer tyvärr aldrig bli någon golfare, där säger min kropp ifrån. Däremot kommer jag kunna njuta av sköna promenader i vacker miljö, förhoppningsvis hänga med mer i samtalen på sommarkvällarna, förstå rengöringen i köket och kunna instämma i glädjen golfen framkallar hos mina nära.

Att leva tillsammans, som är temat för söndagen, börjar med att lyssna. Lyssna in den andres väg. Vad är det som gör min medmänniska glad? Vad är det som bekymrar henne just nu? Hur ser hennes vardag ut? Kan vi slå följe på livsvägen en bit, med allt vad det innebär, och på så sätt göra det enklare och trivsammare att gå?

Lyssna! Vi gör det här livet tillsammans.

(Temat för den tjugonde söndagen efter trefaldighet är Att leva tillsammans. Den gammaltestamentliga texten är hämtad från Tobit 10:7-13)