Bredvid skogsstigen där backen är som brantast och mjölksyran börja kännas i kroppen ligger en inbjudande stock som lockar till vila. Vid närmare titt är den murken och på väg att falla sönder. En liten metallskylt sitter fastsatt mitt på det nerblåsta trädet med inskriften: Död skog lever.

En gång om året försöker jag åka till mina morföräldrars grav. Det brukar ske i närheten av allahelgonahelgen och som i sin tur brukar ligga i anslutning till min morfars födelsedag. På något konstigt vis känns det ibland som att jag har mer kontakt med min morfar nu än när han levde. Det är många år sedan han dog men det händer att jag pratar med honom. När någon släkting berättar något om honom är jag där och lyssnar ivrigt för att lära känna honom ytterligare. För några veckor sedan fick jag hem en bokpåse med böcker som han läst. Nyfiket bläddrade jag bland dessa för att se vad det var som inspirerade honom. Den morfar jag känner, han var och är en bönens man. Därför, när jag pratar med honom, ber jag honom ofta att fortsätta be för mig och vår lilla familj.

När jag efter flera år som biomedicinsk analytiker inne på ett sjukhuslaboratorium tog klivet och blev försäljare fick jag en mentor. Som nyanställd säljare på ett världsomfattande företag fanns det mycket som jag inte kände till. En mentor för mig blev en nödvändighet de första åren. Hon blev någon jag kunde ta rygg på, ställa mina dumma frågor till och inspireras av. En vän, utanför det företaget jag var anställd på, som visade vägen.

”Det är en oerhörd glädje och stort stöd att ha vänner som lever nära Gud och som frikostigt delar med sig av sitt liv med honom.” så här skrev Wilfrid Stinissen, på sent 1990-tal, om sin nära vän helgonet Thérèse av Lisiuex som levde i slutet av 1800-talet. Trots att han aldrig träffade henne blev hon hans nära vän.

Vänner som lever nära Gud är en inspiration. De är förebilder i hur de med sitt liv visar vad det innebär att följa Jesus. Vi har inte bara levande vänner till vårt förfogande utan även de som är döda.

Heliga Thérèse av Lisiuex kan också bli vår vän. Hon lär oss att i ödmjukheten bor saligheten. Hennes ord som är nästintill omöjliga att leva upp till har en riktning att ta till vara på: ”Det räcker att ödmjuka sig och att tålmodigt stå ut med sina ofullkomligheter. Det är den sanna heligheten!”

I vår litenhet och med våra tomma händer inför Gud finns den djupa glädjen.

Ödmjukheten öppnar upp våra hjärtan till att bli helgonverkstäder.

”Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike.
Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta.
Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta.” (Luk 6:20-21)

Tänker på plaketten på den murkna stocken vid skogsstigen; Död skog lever.

På ett helt annat vis än vad vi väntar oss får det som dött liv igen.

(Helgonen är temat för Alla helgons dag. Evangelietexten är hämtad från Luk. 6:20-26)