En film spelas upp inom mig. Snön gnistrar och reflekterar solens strålar. Himlen är klarblå. Utetemperaturen ligger på minus fyra grader. Längst upp i slalombacken står jag med full utrustning på mig. Under natten har det snöat. Inte en isfläck i sikte. Underlaget är mjukt. Jag kastar mig iväg. Nerför. Utför. Fartvinden smeker mina kinder. Solen värmer ryggen. Skidorna skär snön i kurvorna. Musklerna samarbetar till perfektion. Frihet och glädje bubblar inom mig som sockerdricksbubblor.

Med filmen, från tidigare år, pågående inom mig tar jag mig ner till skidförrådet tillsammans med familjen. Där står vår hyrda utrustning för långhelgens strapatser. Min livskamrat hjälper vår döttrar igång. Mina pjäxor tar jag med mig till en bänk. De går trögt att ta på. Fötterna är ostabila och vill helst inte bli inträngda i ett litet utrymme. När jag väl är klar och redo att ta med mig min utrustning är familjen redan ute. Ett steg med pjäxorna och jag tittar ner på fötterna. Det är som om jag fått på mig taggtråd istället. Inte blir det bättre när även skidorna åker på. Då sprider sig taggtråden upp till låren. Bakom skidglasögonen tränger det fram en tår. Nerför och utför går det sakta i en ”grön”, lätt nybörjarbacke. De isiga snöflingorna blandas med salta tårar på mina kinder. Det blir några åk med stor möda och smärta innan hela familjen väljer värmestugan på toppen och en välförtjänt kopp kaffe. Därefter tar jag mig ner, själv, mot vår lägenhet medan familjen fortsätter njuta av farten och äventyret. Förtjusningen är borta och kvar finns bara ett virrvarr av taggtråd.

Det är dags att lägga slalomutrustningen på hyllan. Där ligger redan min bastuba sedan något år tillbaka. Kroppen har sagt sitt. Aldrig mer är starka ord men här, i det här livet, verkar det vara så nära sanningen jag kan komma. Men i nästa liv, då! Då ska jag åka slalomskidor igen och spela bastuba. Glädjens sockerdricksbubblor kommer flöda över. Längtan efter slalomen och bastuban blir synonymt med längtan efter himlen. Vilket är en ny upptäckt för mig.

Tänker på himlen att min dröm och önskan om den platsen inte bara uppfyller det där jag i det här livet inte klarar av eller orkar med. Där kommer också det där tas ifrån mig som dämpar alla sorters bubblor inom mig. Avundsjukan, kontrollbehovet, svårigheten att förlåta, jagandet efter mer av allt, mitt uppblåsta ego, min oförmåga att ibland inte vilja lyssna, mitt behov av att klara mig själv och avsaknaden av tillit. Tänk att få slippa allt det där. Det som binder mig. För ärligt talat är allt det där lika smärtsamt som taggtråden.

Jag har hört om en stad ovan molnen
ovan jordiska dimhöljda länder.
Jag har hört om dess solljusa stränder,
och en gång tänk en gång är jag där.
Halleluja! Jag högt måste sjunga.
Halleluja! Jag går till den staden.
Om än stegen blir trötta och tunga,
bär det uppåt och hemåt ändå.

Jag har hört om ett land utan tårar,
utan sorg, utan nöd, utan strider,
och där ingen av sjukdom mer lider,
och en gång, tänk en gång är jag där!
Halleluja! Där fröjdas vi alla!
Halleluja! Vart tvivel försvunnit!
Aldrig mer skall jag stappla och falla,
jag är framme, ja, hemma hos Gud. (Psalmer och sånger 748)

(Vårt evighetshopp är temat för Alla själars dag. Ps. 116:1-9)