Adventspsalmerna och körsångerna, de som jag i vanliga fall aldrig skulle ha en tanke på att lyssna till på egen hand, har nu hittat till kökets högtalare. Med en pompös, teatralisk och högtravande stämma sjunger tenoren med innehållet från Psaltaren 24:
”Gören portarna höga och dörrarna vida,
att äronens konung må draga därin.
Vilken är densamme äronens konung?
Det är Herren stark och mäktig.
Det är Herren stark i strid.”

Orden ”Stark och mäktig” och ”Stark i strid” får mig att fundera. För många år sedan var första advent för mig en dag för de starka, framgångsrika och lyckliga. Det var alltid med blandade känslor jag besökte gudstjänsten den dagen. Bilden som målas upp inom mig är berättelsen om en folksamling, jubel och sång på gatorna, kläder på marken och en kung som hyllas. Triumfen som inte vet någon gräns.

I min fåtölj letar jag reda på söndagens texter. Det är andra ord jag nu fastnar vid. ”I ringhet kommer han.” ”Ödmjuk och ridande på en åsna.”

Doften från en blombukett som står bredvid mig på symaskinsbordet når mig. Hög och ståtlig är buketten med en aprikosfärgad amaryllis, varav ytterligare en knopp slagit ut sedan gårdagen, kvistar av videkissar, gröna blad tillsammans med benvita blommor. Den sprider en varm och kärleksfull doft som ger ny energi för dagen.

Det var för några dagar sedan som jag fick ett sms från en blomsteraffär. Jag behövde kontakta dem för där väntade det ett blomsterbud till mig. Med vankande steg och undrande min gick jag till min hemmaarbetande livskamrat och frågade om han kunde vara inblandad. Och om inte, hade han några idéer vem det kunde vara eftersom min nyfikenhet växte. Han log mot mig, nekade bestämt sin involvering och gav några förslag innan han behövde infinna sig i ett telefonmöte.
Så värst länge behövde jag inte vänta tills det ringde på dörren. Snabbt och ivrigt rev jag bort pappret runt buketten och letade rätt på det medföljande kortet. Varför fick jag en blombukett en helt vanlig, grå måndag i november? Jag fyllde inte år. Jag hade inte gjort något revolutionerande för mänskligheten. Jag hade inte presterat något storartat, tagit examen eller firade något annat nämnvärt. Snart skulle jag få svar på frågorna vem och varför. Buketten var från en vän. Hon ville visa sin omsorg och tacksamhet över att jag berättat om min svaghet och sårbarhet. Överraskad och omskakad stod jag där med blommorna i handen. Det svaga, inte det starka, i mig hade öppnat upp för barmhärtighet och något sannerligen oväntat.

Kyrkan firar nyår första söndagen i advent och temat är Ett nådens år. Nåden som finns där för oss var och en. Genom att öppna våra hjärtas portar av svaghet rider Gud in. Han klampar inte på och bänder upp dörren själv som en hänsynslös krigare. I ödmjukhet rider Han in med styrka och ny kraft. Varje dag i ett helt år. Och sen på nytt i ett år till. Och ett år till. Och ett helt liv.
Genom vår svaghet kommer Gud in i våra liv och med Honom kommer hans nåd. Hans nyårstal ljuder genom hjärtat: ”Min nåd är allt du behöver. Ja, i svagheten blir kraften störst.” (2 Kor. 9:12)

(Ett nådens år är temat för 1:a söndagen i advent. Texterna är hämtade från Sak. 9:9-10, Matt. 21:1-9 och Ps. 24:1-10)

I fönsterna står solblekta orkidéer i plast. Gardinerna är svagt mönstrade på vit botten. Runt det ovala konferensbordet i bok sitter vi med långt avstånd mellan oss. Kursen jag går på är via min vårdcentral och har fokus på att identifiera och förändra energisvinn i vardagen för att hitta en bättre balans.

De första gångerna har handlat mycket om att kartlägga min tid. Vad fyller jag dygnets tjugofyra timmar med vad gäller sömn, vila, roliga saker, arbete och skötsel av mig själv och andra.

Den här dagens första uppgift blir att skriva ner alla störningar i vardagen, rangordna dessa och fylla i hur mycket jag störs av dem på en skala mellan ”Inte alls” och ”Värsta tänkbara”. Nästa uppgift är att skriva ner det som uppmuntrar och stimulerar i vardagen, så kallade uppmuntringar. Och på likadant sätt rangordna och skatta dem i en skala mellan ”Inte alls” och ”Det bästa som kan hända”.

När sammanställningen är klar och vi tillsammans går igenom våra resultat inser vi snart att våra störningar hör ihop med våra uppmuntringar. På min fem-i-topp-lista över störningar hamnade exempelvis allt tjat jag häver ur mig på mina barn och på listan över uppmuntringar kvalar med lätthet umgänget med döttrarna in på toppen.

Den kommande veckans läxa blir att fundera på hur jag själv kan påverka störningarna i vardagen för att minska dessa och att göra en uppmuntring jag inte gjort på länge.

Det var definitivt jeansdag i temperatur mätt och även om molnen skymde solen var där inget regn. En perfekt dag för blåbärsplockning om man skulle tro på proffsen. Ja, för det var just med proffsen som vår familj gav oss ut med, till vår egen skog i närheten där vi bor.
Efter drygt en timme i skogen hade vår familj tillsammans med mina föräldrar tjugofem liter i våra spannar och byttor. Tillgången på blåbär och att de flesta av oss hade använt repor förklarade hastigheten.
Med från skogen var inte bara blåbär. Där var även ris, tallbarr, omogna lingon och några dåliga blåbär. Dessa skulle bort så att skålen med mjölk och söta, smakrika blåbär kunde avnjutas.
På baksidan av huset bredvid vårt trädäck ställde vi fram bord och stolar, plockade fram tidningspapper och brickor. Med engagemang från alla, ledarrollen lagd på min mamma och ett flöde av löpande-band-principen blev den vanligtvis tråkiga rensningen inte alls så tokig.
I flera dagar efteråt frossade vi i färska blåbär och frysen är fortfarande fylld med dessa nyttiga och fina bär. Rensade från allt skräp.

Läxan på kursen till nästa vecka efterfrågar en borttappad uppmuntran.
För att släppa loss vår fantasi berättar föreläsaren om en tidigare kursare som tog tag i en gammal dröm genom att bege sig till stadens badhus tillsammans med dykarinstruktör och utrustning för att göra sitt första dyk.

Hemma igen tar jag fram min pärm, går igenom mina anteckningar och funderar på vad jag ska plocka fram den kommande veckan. Mönstret vi upptäckt på kursen, hur livet ryms av både gott och ont som två sidor på samma mynt, blir tydligare för mig.

Utifrån mina förutsättningar tar läxan sin form inför veckan. Istället för en stor uppmuntran kommer jag göra många små. Lyfta det goda i tillvaron varje dag.
Snart brinner det värmeljus i hela vardagsrummet en grå novemberdag. Orange rosor från den lokala ICA-handlaren lyser upp i köket. På skogspromenaderna i dimmiga, trista november stannar jag upp för att vara uppmärksammad på nya uppmuntringar längs den gamla skogsstigen. Tre svanar i himlen talar om på sitt skränande hundskällsaktiga sätt att de är på väg mot värmen. En tant på rullator som vilar sina trötta ben berättar om ensamheten och tillsammans får vi en stund av gemenskap på plats. Jag upptäcker en skön sittvänlig stubbe vid den spegelblanka sjön när min trötthet gör sig påmind.

Jag rensar och tar fram det goda ur livets blåbärsrepa.

”Med himmelriket är det också som när man lägger ut ett nät i sjön och får fisk av alla slag i det. När det är fullt drar man upp det på stranden och sätter sig ner och samlar den goda fisken i korgar och kastar bort den dåliga.” (Matt.13:47-48)

(Kristi återkomst är temat för Domsöndagen. Evangelietexten är hämtad från Matt. 13:47-50)

”Vet ni vad? Jag städade och upptäckte att jag har parkettgolv i min lägenhet!” utbrast en ungdomsledare till oss när vi på sena fredagskvällen hade begett oss till kyrkans övervåning där de mjuka sofforna stod. Vi skrattade högt och försökte föreställa oss hur det hade sett ut i den lägenheten innan fyndet av det mönstrade parkettgolvet.

I min lägenhet, på den tiden, hade jag både parkettgolv och plastgolv. Det visste jag med säkerhet. För där var det alltid ordning och reda. Jag har svårt för när det hemma ligger grejer och prylar framme. Lägenheten bestod av två rum och kök. Det gick att gå runt i lägenheten från hall till kök in i vardagsrummet och tillbaka till hallen igen. Mitt i lägenheten låg en klädkammare eller snarare förråd kombinerat arbetsrum med en dörr som alltid var stängd. Där var en mörk fläck i min annars välpolerade lägenhet. Alla föremål som inte kunde föra sig ute i ljuset bland folk blev inkastade och intryckta dit. Det var bara jag som hade tillträde dit in.
Jag tror det låg en plastmatta där inne, men alldeles säker är jag inte.

Skulle jag fått fem öre för varje gång någon sagt: ”det syns inte på dig att du är sjuk” skulle jag vara miljonär.
Det har funnits stunder då jag önskat mig ett gips på benet för att det då skulle blivit tydligare för min omgivning att det är något som inte funkar med min kropp. Men gipset skulle inte bara vara för min omgivning utan även för mig själv. Jag har nämligen ett förråd inom mig likt det jag hade i min lägenhet. Där stoppar jag undan saker som jag gömmer både för mig själv och andra. Skammen tar ett stort utrymme där inne. När sjukdomen inte syns utanpå är det lätt att spela med och låtsas som att allt är okej. För sorgen är stor över att inte vara som alla andra, inte orka lika mycket som andra och inte klara av det andra gör. Det är svårt att vara ärlig och tydlig i vad min sjukdom innebär. Skammen övertäcker ibland allt.

När andra föräldrar berättar om hur de skjutsar barnen till olika aktiviteter nästan dagligen nickar jag igenkännande fast jag inte har en aning om vad de menar. Att skjutsa och vara fotbollsmorsa har inte orken räckt till för.

När andra berättar om hur skönt det är med fredag, slut på arbetsveckan och en lång helg som väntar, ler jag instämmande. Trots att den känslan har placerats i lådan för bortglömda saker eftersom det var alldeles för längesen som jag fick uppleva den.

När jag tackar nej till något roligt som en konsert, en middag eller en utflykt, med ursäkten att jag tyvärr inte kan och är upptagen fastän sanningen är något annat. Jag kan inte på grund av min sjuka kropp och därför är min prioritering annorlunda och hårdare. Och en önskan finns att du istället bara kom hem till mig och satt bredvid mig i våra fåtöljer en stund.

I mitt inre förråd tar skammen ett sort utrymme. Därför ser jag inte det som egentligen finns där inne.

Stillhet i min fåtölj och uppmuntrande ord från Psaltaren 139 städar undan skammen för en stund.

”Herre, du rannsakar mig och känner mig.
Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
Dina tankar, o Gud, är för höga för mig,
väldig är deras mångfald.
Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen,
når jag till slutet är jag ännu hos dig.”

Hoppet tänds och jag får i tacksamhet utbrista:
”Vet ni vad? Jag kom till ro och upptäckte Guds älskade skapelse inom mig likt ett vackert parkettgolv.”

”Jesus sa: Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.” (Luk. 17:20-21)

(Vaksamhet och väntan är temat för Söndagen före Domsöndagen. Evangelietexten är hämtad från Luk. 17:20-30 och Psaltarpsalmen från Psaltaren 139:1-18)

Svarta fläckar
svåra att gnugga bort

begäret
jaget
likgiltigheten

Jag kommer med själviskhetens tunga sten
Smutsig står jag här med önskan om att bli ren

Ur funktion
en stämpel på min panna

tröttheten
fångenskapen
otillräckligheten

Jag kommer med allt det som är och blivit fel
Trasig står jag här med en önskan om att bli hel

Svart som natten
hemligheternas källare

skammen
lögnen
trolösheten

Jag kommer med mitt mörker, det jag befinner mig i
Fången står jag här med önskan om att bli fri

Du,
Du som vill
Du som kan
delar ditt Ord

”Bli ren”
”Bli hel”
”Bli fri”

Välkommen ljus!

(Frälsningen är temat för den 22:e söndagen efter trefaldighet. Evangelietexten är hämtad från Joh. 12:35-43)