”Vet ni vad? Jag städade och upptäckte att jag har parkettgolv i min lägenhet!” utbrast en ungdomsledare till oss när vi på sena fredagskvällen hade begett oss till kyrkans övervåning där de mjuka sofforna stod. Vi skrattade högt och försökte föreställa oss hur det hade sett ut i den lägenheten innan fyndet av det mönstrade parkettgolvet.

I min lägenhet, på den tiden, hade jag både parkettgolv och plastgolv. Det visste jag med säkerhet. För där var det alltid ordning och reda. Jag har svårt för när det hemma ligger grejer och prylar framme. Lägenheten bestod av två rum och kök. Det gick att gå runt i lägenheten från hall till kök in i vardagsrummet och tillbaka till hallen igen. Mitt i lägenheten låg en klädkammare eller snarare förråd kombinerat arbetsrum med en dörr som alltid var stängd. Där var en mörk fläck i min annars välpolerade lägenhet. Alla föremål som inte kunde föra sig ute i ljuset bland folk blev inkastade och intryckta dit. Det var bara jag som hade tillträde dit in.
Jag tror det låg en plastmatta där inne, men alldeles säker är jag inte.

Skulle jag fått fem öre för varje gång någon sagt: ”det syns inte på dig att du är sjuk” skulle jag vara miljonär.
Det har funnits stunder då jag önskat mig ett gips på benet för att det då skulle blivit tydligare för min omgivning att det är något som inte funkar med min kropp. Men gipset skulle inte bara vara för min omgivning utan även för mig själv. Jag har nämligen ett förråd inom mig likt det jag hade i min lägenhet. Där stoppar jag undan saker som jag gömmer både för mig själv och andra. Skammen tar ett stort utrymme där inne. När sjukdomen inte syns utanpå är det lätt att spela med och låtsas som att allt är okej. För sorgen är stor över att inte vara som alla andra, inte orka lika mycket som andra och inte klara av det andra gör. Det är svårt att vara ärlig och tydlig i vad min sjukdom innebär. Skammen övertäcker ibland allt.

När andra föräldrar berättar om hur de skjutsar barnen till olika aktiviteter nästan dagligen nickar jag igenkännande fast jag inte har en aning om vad de menar. Att skjutsa och vara fotbollsmorsa har inte orken räckt till för.

När andra berättar om hur skönt det är med fredag, slut på arbetsveckan och en lång helg som väntar, ler jag instämmande. Trots att den känslan har placerats i lådan för bortglömda saker eftersom det var alldeles för längesen som jag fick uppleva den.

När jag tackar nej till något roligt som en konsert, en middag eller en utflykt, med ursäkten att jag tyvärr inte kan och är upptagen fastän sanningen är något annat. Jag kan inte på grund av min sjuka kropp och därför är min prioritering annorlunda och hårdare. Och en önskan finns att du istället bara kom hem till mig och satt bredvid mig i våra fåtöljer en stund.

I mitt inre förråd tar skammen ett sort utrymme. Därför ser jag inte det som egentligen finns där inne.

Stillhet i min fåtölj och uppmuntrande ord från Psaltaren 139 städar undan skammen för en stund.

”Herre, du rannsakar mig och känner mig.
Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
Dina tankar, o Gud, är för höga för mig,
väldig är deras mångfald.
Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen,
når jag till slutet är jag ännu hos dig.”

Hoppet tänds och jag får i tacksamhet utbrista:
”Vet ni vad? Jag kom till ro och upptäckte Guds älskade skapelse inom mig likt ett vackert parkettgolv.”

”Jesus sa: Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.” (Luk. 17:20-21)

(Vaksamhet och väntan är temat för Söndagen före Domsöndagen. Evangelietexten är hämtad från Luk. 17:20-30 och Psaltarpsalmen från Psaltaren 139:1-18)