Adventspsalmerna och körsångerna, de som jag i vanliga fall aldrig skulle ha en tanke på att lyssna till på egen hand, har nu hittat till kökets högtalare. Med en pompös, teatralisk och högtravande stämma sjunger tenoren med innehållet från Psaltaren 24:
”Gören portarna höga och dörrarna vida,
att äronens konung må draga därin.
Vilken är densamme äronens konung?
Det är Herren stark och mäktig.
Det är Herren stark i strid.”

Orden ”Stark och mäktig” och ”Stark i strid” får mig att fundera. För många år sedan var första advent för mig en dag för de starka, framgångsrika och lyckliga. Det var alltid med blandade känslor jag besökte gudstjänsten den dagen. Bilden som målas upp inom mig är berättelsen om en folksamling, jubel och sång på gatorna, kläder på marken och en kung som hyllas. Triumfen som inte vet någon gräns.

I min fåtölj letar jag reda på söndagens texter. Det är andra ord jag nu fastnar vid. ”I ringhet kommer han.” ”Ödmjuk och ridande på en åsna.”

Doften från en blombukett som står bredvid mig på symaskinsbordet når mig. Hög och ståtlig är buketten med en aprikosfärgad amaryllis, varav ytterligare en knopp slagit ut sedan gårdagen, kvistar av videkissar, gröna blad tillsammans med benvita blommor. Den sprider en varm och kärleksfull doft som ger ny energi för dagen.

Det var för några dagar sedan som jag fick ett sms från en blomsteraffär. Jag behövde kontakta dem för där väntade det ett blomsterbud till mig. Med vankande steg och undrande min gick jag till min hemmaarbetande livskamrat och frågade om han kunde vara inblandad. Och om inte, hade han några idéer vem det kunde vara eftersom min nyfikenhet växte. Han log mot mig, nekade bestämt sin involvering och gav några förslag innan han behövde infinna sig i ett telefonmöte.
Så värst länge behövde jag inte vänta tills det ringde på dörren. Snabbt och ivrigt rev jag bort pappret runt buketten och letade rätt på det medföljande kortet. Varför fick jag en blombukett en helt vanlig, grå måndag i november? Jag fyllde inte år. Jag hade inte gjort något revolutionerande för mänskligheten. Jag hade inte presterat något storartat, tagit examen eller firade något annat nämnvärt. Snart skulle jag få svar på frågorna vem och varför. Buketten var från en vän. Hon ville visa sin omsorg och tacksamhet över att jag berättat om min svaghet och sårbarhet. Överraskad och omskakad stod jag där med blommorna i handen. Det svaga, inte det starka, i mig hade öppnat upp för barmhärtighet och något sannerligen oväntat.

Kyrkan firar nyår första söndagen i advent och temat är Ett nådens år. Nåden som finns där för oss var och en. Genom att öppna våra hjärtas portar av svaghet rider Gud in. Han klampar inte på och bänder upp dörren själv som en hänsynslös krigare. I ödmjukhet rider Han in med styrka och ny kraft. Varje dag i ett helt år. Och sen på nytt i ett år till. Och ett år till. Och ett helt liv.
Genom vår svaghet kommer Gud in i våra liv och med Honom kommer hans nåd. Hans nyårstal ljuder genom hjärtat: ”Min nåd är allt du behöver. Ja, i svagheten blir kraften störst.” (2 Kor. 9:12)

(Ett nådens år är temat för 1:a söndagen i advent. Texterna är hämtade från Sak. 9:9-10, Matt. 21:1-9 och Ps. 24:1-10)