Finaste julklänningen var på och de vita något för små kalasbyxorna hade hasat ner i grenen och framkallade ett synnerligen svettigt obehag på låren. Det var mörkt ute när vi satte oss i bilen med inga direkt muntra miner från baksätet. Vi var på väg till ett äldre par i församlingen. I baksätet visste vi att det skulle bli mycket folk, inga fler barn, en lång väntan på att få åka hem igen och nödvändigt bruk av högsta uppförandekoden vilket innebar bland annat djupa nigningar. Tidigare på förmiddagen hade hela familjen varit på annandagsgudstjänsten. Det var på den tiden när annandagen var en festdag för den yttre missionen. Brasset spelade, en hemmavarande missionär predikade, brev från missionsrådet lästes upp och det var offergång!

Det enda som framkallade lite fascination och lockade något inför kvällen hos festfolket var den tjocka heltäckningsmattan som fötterna upp till fotryggen sjönk ner i och de sammetsbeprydda tapeterna vars centimeterhöga mönster var så sköna att ta på. Den förtjusningen var snart avklarad. Likaså den gigantiska u-formade ljusa soffan i det salslika vardagsrummet, alla kristallkronor i varenda rum och det långa matsalsborden med högljudda vuxna människor. Övervåningen var min tillflykt och långsamt rörde jag mig mellan våningarna med hopp om att snart skulle resultatet tillkännages. Kvällsbjudningen var som en valvaka. Resultatet man inväntade var hur mycket pengar som just det året hade samlats in till den yttre missionen. Sen, fick vi äntligen åka hem och det påklistrade leende kunde få vila.

På den tiden var mission för mig omoderna kläder. Konstiga prylar i trä och gummi likt avdammade museiföremål uppradade på långbord i kyrkans källare. Scoutsamlingar en gång per termin då en missionär kom på besök för att långtradigt berätta om de exotiska grejerna och visa hur julstjärnan växer vilt med hjälp av en surrande diabildsprojektor. Och så förstås dessa annandagens långsamma insamlingsresultats-vakor. Bara ordet missionär framkallade gäspningar och tristess hos mig.

Jag trodde också länge att missionärernas kallelse var lite ”finare” än andras. Om det fanns en rangordning i kallelsesystemet skulle missionärer och pastorer ligga högst upp på den listan.

Tidigare i höstas hade vi besök under en gudstjänst i vår församling av en missionärsfamilj. Jag hade blandade känslor inför den gudstjänsten när minnesbilder från förr spelades upp i mitt huvud. Det är roligt när man blir överraskad. Mannen och kvinnan i familjen började med att presentera landet men framför allt berättade de om deras arbete på ett intressant och attraktivt sätt. De pratade inte bara om kultur och mat utan om sitt arbete med bland annat att hjälpa kvinnor som lever i osunda förhållanden, hjälp till familjer som blivit av med hem i naturkatastrofer och matdistribution till fattiga. Predikan sedan handlade om hur vi här och dom där hör ihop, hur vi behöver varandra i ett syskonskap.

Mission idag varken är eller presenteras som det var och gjordes förr. Tack och lov.

Min syn på kallelse har också förändrats. Missionärer är kallade till en tjänst. Det finns ingen kallelserankning i Guds ögon. Du och jag har båda en kallelse som är unik och viktig. Syskonskapet vi har med varandra bygger på att vi gör det här tillsammans.

Du gör det du är bra på .På din plats. På ditt sätt. Och med Guds hjälp.

(Martyrerna är temat för Annandag jul. Evangelietexten är hämtad från Matt. 10:16-22)