Min telefon plingar till. Det är måndag förmiddag och en av de två regelbundna promenadvännerna jag har skickar en förfrågan om promenad inför kvällen. Måndagskvällar och torsdagskvällar får jag sällskap ut. Det är trevligt. Nyvunna vänner, om man kan säga det ur ett tioårsperspektiv, som jag lärt känna efter det att vi flyttade till orten vi bor på.

Inom vissa områden är vi lika varandra och inom andra skiljer det sig desto mer. Mina vänner är mammor båda två och har barn i ungefär samma åldrar som min livskamrat och jag. Vi är med i samma församling på orten. Det är ofta under våra promenader vi hamnar i just dessa två samtalsämnen. Vår församling och våra barn. Den ena vännen berättar om hur hon innan jul njuter av sitt yngsta barns tindrande ögon, stora förväntan och glädjerika förtjusning inför julklappsutdelningen. Den andra berättar om ett av sina barns entusiasm över att få lära sig spela ett instrument på kulturskolan. Vi delar mysiga och roliga kommentarer från våra älskade små. Långa stunder under våra promenader pratar vi också om oron vi bär på och det som gör ont i våra mammahjärtan.

Det händer väldigt sällan att vi umgås hela familjerna tillsammans. Därför vet jag egentligen inte hurdana de är som mammor. Jag ser dem nästan aldrig i sina mammaroller. Det slår mig att den referensen har inte jag. Min bild av dem är som vän oavsett samtalsämne.

En egenskap jag besitter är nyfiken, i alla fall när jag var yngre. Tjuvlyssning gjorde jag till en konstart. Vid en oskyldig lyssning när jag var liten, hemma i mina morföräldrars stora lantkök mellan min mormor och min mamma, fick jag en aha-upplevelse. Något i deras kommunikation påminde mig om något som fick mig att reflektera över deras relation. Min mamma var inte bara min mamma hon var även dotter till min mormor. En konstig upptäckt i mitt lilla barnhuvud. Min starka, modiga och allvetande mamma var även hon ett barn. Och min energirika och kraftfyllda mormor var mamma och ännu konstigare var att även hon var ett barn i relation till sin mamma. Det blev en tankevurpa för mig.

Det är många gånger under min tid som sjuk jag insett att barn till mina föräldrar slutar jag aldrig att vara. Deras omsorg, deras oro och deras glädje för mig upphör inte bara för att jag blivit vuxen, fått en egen liten familj och bor i ett hus på en annan ort. Nä, barn är jag alltid.

Mina föräldrar finns där och hjälper oss på olika sätt i den situation vi är i. Det är skönt att som barn ibland få släppa taget en stund, lita på att någon annan tar ansvar och hugger in.

Oavsett hur våra relationer till andra ser ut, vän, mamma, arbetskollega eller syster, är vi barn till någon. Att vara barn är något vi alla kan relatera till hur det är. Vi alla känner och vet ett barns behov och önskningar.

Det är i den kunskapen om hur det är att vara barn vi får vända oss till vår gemensamme far. Guds referens till oss är att vi är Hans barn. Hans älskade barn. I Hans famn får vi vila och lita på att Han bara vill oss väl.

”Tänk att få vara ett Guds barn
Tänk att få vila i hans famn
Tänk att få vara viss att han tar hand om mig
Tänka att få bo i Jesu namn” (Anneli Björkman)

(Guds barn är temat för söndagen efter jul. Episteltexten är hämtad från Gal. 4:4-7)