Dygnet har vi vänt på. De sköna sovmornarna, de lata pyjamasdagarna mellan helgerna, de sena filmkvällarna och ett nyårsfirande, allt det där har ruckat på dygnet minut för minut. Vi börjar inse att snart kommer vardagen, skolan, arbetet och tidiga mornar. Då kommer det bli svårt att lägga sig nästa dag och ändå hinna med en fullgod skönhetssömn. Det behöver bli ändring på de trivsamma vanorna. Därför bestämmer vi oss, på inrådan av äldsta dottern, att vi ska gå och lägga oss redan vid tjugoett för att kunna ligga i sängen en stund och läsa. Den yngsta dottern går också med på förslaget men hon tycker att det vore trevligt med sällskap. Iklädda pyjamasar och med varsin bok i handen hamnar vi därför i våran dubbelsäng, hela familjen.

I min hand har jag en bok om en kvinnas obotliga sjukdom där kroppen blir svagare och svagare och till slut inte orkar mer. Mannen, som skrivit boken, berättar ömt om kärleken dem emellan, sin hustrus kamp och hennes förmåga att aldrig klaga. Sörja och gråta, ja, men inte gnälla eller klaga. En av Dag Hammarskjölds dikter från Vägmärken är citerad:

Trött
och ensam
Trött
så sinnet värker.
Nedanför hällarna
silar smältvattnet.
Fingrarna är stumma,
knäna skälver,
det är nu,
nu, du inte får släppa.

Andras väg
har rastplatser
i solen
där de mötas.
Men detta
är din väg,
och det är nu,
nu, du inte får svika.

Gråt
om du kan,
gråt
men klaga inte.

Vägen valde dig –
och du ska tacka.

Efter en stund i sängen börjar tjejerna fnissa hysteriskt. De läser högt ur varandras böcker och skrattutbrottet är ett faktum. När de tystnat och försvunnit in i sina böcker igen läser jag dikten en gång till. Värmepåsen lägger jag till rätta på mitt knä. För några dagar sedan började knäet värka. Då kände jag bara av det när jag var ute och gick men den här dagen har smärtan funnits där hela tiden. Oron över vad smärtan beror på, om det är en begynnande atros eller ”bara” överansträngning, kryper närmare ju mer ont jag har. Med mina livslånga diagnoser känns det aldrig bra när smärtan sprider sig till nya platser i kroppen och begränsar mig ännu mer. Ängsliga frågor om hur framtiden kommer att bli lyser som helljuset på en mötande bil i mörkret.

Skrattande flickor i sängen och en smärtfylld kropp. Det goda och det onda. På samma gång. Saker i livet jag inte valt utan som har valt mig. Dagen rymmer både ock. Glädje och sorg.

Jag tror mig ofta att jag bestämmer över mitt eget liv. Att det är jag som väljer riktning och mål. Kanske är det inte så? Det finns en vilsam tanke i den frågan. I så fall är Gud större än mina begränsningar och mina val. Allt ligger då i hans famn. Framtiden blir mindre skrämmande. Tryggheten växer och tacksamheten tittar fram.

Människoson, FN:s generalsekreterare eller bara mamma med smärta till två fantastiska döttrar. Spelar det någon roll?

Uppdraget är noga och speciellt utvalt.

Vägen valde dig –
och du ska tacka.

(Jesu dop är temat för 1:a söndagen efter trettondedagen. Evangelietexten är hämtad från Matt. 3:13-17)