För ett halvår sedan fyllde jag år. Jag firade som jag brukar i mina föräldrars sommarstuga på västkusten. Men inte som vanligt. Pandemin och dåligt väder gjorde att mina föräldrar inte kunde vara med just den dagen. Efter frukost på sängen och paket som sig bör kom vår äldsta dotter med sin present. Hon hade skapat en lista på Spotify med namnet ”Saras födelsedag”. Sedan hade hon skickat ut en uppmaning till mina syskon med familjer och mina föräldrar att under dagen lägga in låtar som jag skulle kunna tänkas gilla. Listan växte snabbt med låtar från min tonårsperiod, med sköna medryckande sommarlåtar, med musikallåtar jag inte kan leva utan och med låtar av artister jag älskat och älskar. En underbar present som gick på repeat hela dagen och som lät överraskningsmomentet leva vidare varje gång någon la in en ny låt. Det var en present som varade länge. Hela sommaren och en bra bit in på hösten lyssnade jag på listan.

Min gråa öronlappsfåtölj har jag tagit med mig ut till vägkanten i Kafarnaum. Här vilar jag min trötta kropp. Det är en sandig och dammig väg. Solen värmer på. Längre bort kommer en liten folksamling och går mot mig. Mannen med sandaler i mitten ser ut att vara ledaren. Från andra hållet ser jag en officer som har tagit sikte på människorna. När de möts säger officeren:
– Jesus, min tjänare är sjuk. Han är förlamad och har svåra plågor.
Nyfiket lyssnar jag på deras samtal. Jesus, mannen i mitten, erbjuder sig att följa med hem och bota tjänaren men officeren tycker inte att det är nödvändigt.
Officeren refererar till sin vardag och till sitt arbete. Hur det fungerar. Hans tillit är stor. I sin bön behöver han inte tala om för Jesus vad hans önskan är utan han litar på att Jesus vill det bästa för tjänaren. Officeren litar också på att Jesus möter honom i hans vardag, i det som är bekant för honom och som han känner igen sig i.
Jesus hajar till när han lyssnar på officeren och berömmer honom för hans tro.
– Gå. Du trodde och det ska ske, säger Jesus. Längre bort hör jag ett glädjeskrik och en kvinna kommer springande mot officeren.
– Kom och se, din tjänare kan gå igen, flåsar hon.
Den lilla folksamlingen skingras och kvar sitter jag i min fåtölj.

Vad var det jag fick lyssna till här? Samtalet väcker både tankar och känslor. Som ett sötsuget barn vid godisdisken i matvaruaffären vill jag skrika:
– Vill ha. Vill ha. Vill ha.

Jag vill ha den tron och tilliten officeren bär på. När tilliten till Gud bär och öppnar upp för ytterligare en dimension i livet. Men tron är inget jag kan roffa åt mig av. Tron är en gåva. En present som växer ju mer jag använder den. Då, när jag övar mig i min tillit till Gud. För jag behöver träna mig i att jag är älskad av Honom hela tiden oavsett vad jag är, gör eller säger.

Berättelsen jag klivit in i väcker en längtan inom mig. För officeren känns det så enkelt, naturligt och vardagligt att lita på Guds kärlek.

TV:n står på i vardagsrummet och jag ser vyer av ett glittrigt hav, vita segelbåtar och sommarblå himmel från min fåtölj. Ute är mörkret kompakt och kylan känns på fönsterrutan. Längtan efter värmen och ljuset blir påtaglig. Jag scrollar på telefonen fram min lista från i somras. Där, i slutet av listan, hittar jag låten.

”Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen” (Tro, Marie Fredriksson)

Mitt i min vardag får jag ta emot Guds mysterium som en gåva där överraskningsmomentet lever vidare.

(Jesus skapar tro är temat för Tredje söndagen efter trettondedagen. Evangelietexten är hämtad från Matt. 8:5-13)