Nyfiket har vi bänkat oss framför TV:n hela familjen. Trailern till det nya programmet, Benjamin´s, har utlovat god mat, musik och vänner. Eftersom döttrarna gillar programledaren och vi vuxna har fångats av hans intensitet och charm i andra programsammanhang är vi spända på hur programmet ska bli. Förväntningarna är höga.
En bit in i programmet besöker han sin farmor och farfar. Han vill lära sig baka focaccia för att kunna bjuda sina vänner på det goda brödet. Enligt honom själv är farmors focaccia den bästa i landet. Det blir en härlig konversation som utspelar sig i köket mellan barnbarnet och farföräldrarna:
– Där blandar du jäst och vatten. Hur mycket vetemjöl ska du ha då? Undrar han storögt. Bara på känn? Vetemjölet åker i bunken efter inrådan av farmor utan en tillstymmelse av decilitermått.
– Och salt då, hur mycket? Där kliver farmor in och höftar lite på känn.
– Hur vet man om den är klar då?
– Man ser det, svarar farmor som den självklaraste saken i världen. Nästa scen är när farmor bakar ut degen på plåtar och farfar har dykt upp i köket.
– Nu ska den jäsa igen, undervisar farmor.
– Hur länge ska den jäsa nu då?
– Ja, tills den är klar, svarar nu farfar.
– Hur länge ska den vara i ugnen då?
– Tills den är klar.

Reklambladen har hamnat på köksbordet. Denna veckan är det bra pris på kotletter. Min tankar går till TV-programmet vi just tittat på och min pappa. Min pappa har EN paradrätt. När han lagar mat blir det panerade fläskkotletter och till det en brunsås med en liten skvätt grädde i. Paradrätten är inget som vi tröttnar på. Den bästa i landet skulle jag säga. Jag har tidigare ringt pappa för att be om receptet och det jag fått har liknat receptet på focaccia väldigt mycket, bara andra ingredienser. Man ser, man känner och man vet hur mycket och när det är klart. Jag är en som vanligtvis följer recept slaviskt därför har jag känt mig osäker på hur resultatet skulle bli om jag testade laga fläskkotletterna själv. Ändå har jag gjort helhjärtade försök till att bjuda familjen några gånger. Fast jag ska erkänna att pappa har varit nära, bara ett telefonsamtal bort. Jag har en bit kvar innan det smakar som pappas men det går bättre och bättre. Jag övar och kämpar på.

När är det läge för uppbrott? När är det dags att stanna kvar? Hur länge ska jag vänta? När är det dags att brottas med det som skaver? Hur vet jag när livet får lagom mycket krydda? Och när är det dags att varva ner? Frågorna om livet och tron är många. Bredvid oss står en som vill hjälpa oss att hitta svaren. För Honom är svaren självklara. Receptet vi får till vår hjälp kan kännas ofullständigt. Tillsammans med stöd och att vi själva övar, kämpar och brottas med det som livet rymmer kan vi med en nypa tålamod och ett stort mått kärlek komma fram till det som är bäst för var och en av oss.

Och för dig som undrar, helgens meny här hemma består av pappas paradrätt: fläskkotletter med brunsås.

(Den kämpande tron är temat för 2:a söndagen i fastan. Den gammaltestamentliga texten är hämtad från 1 Mos. 32:22-31)

När vi närmar oss backkrönet sträcker jag på mig. I ögonvrån märker jag att döttrarna i backsätet lyfter blicken, från telefonerna och böckerna, och gör sig beredda. Ända sedan jag var ett litet barn infaller en tävling just vid det här backkrönet. Det handlar om vem som i bilen ser havet först genom att skrika:
– JAAAA!!
Denna lilla tradition har jag fört vidare på våra barn och det händer ibland att de försöker förvilla mig så att jag tappar uppmärksamheten på havet, men inte idag. På somrarna är kontraster mellan land och hav stora, det intensivt gröna och det klarblåa. Nu dröjer det en bra bit innan någon av oss kan skrika ‘JAAA!’ Istället fastnar ja:et i halsen på oss och blir till ett svagt:
– Kanske. Idag ser vi inte havet. Hav och himmel har samma gråa nyans och landskapet är alldeles vitt. Anstränger vi oss kan vi kanske ana havet. För vi vet ju att det ligger där. Det har det alltid gjort. Det självklara är uppenbart; havet är alldeles för stort för att någon skulle kunnat ha flyttat på det.
På somrarna upplever vi havet på många sätt. I ett svalkande dopp omsluter det oss och bär våra kroppar när vi flyter runt bland vågorna. Blundar vi i bilen kan vi känna doften från tång och salta stänk på kinderna.

Det är sportlov och vi har lånat mina föräldrars lilla sommarstuga på västkusten för ett välbehövligt miljöombyte. Bilen kör vi in på det lilla stugområdet. Döttrarna hjälper min livskamrat in med väskorna medan jag inne i stugan höjer värmen, tänder några ljus och slår på kyl och frys. Maten i kylväskorna lämnar vi på den snöklädda altanen under tiden som kylskåpet kommer ner i temperatur.
Efter lunch och middagsvila tar vi med tjejernas nyinköpta åkmadrass och går ner mot stranden. Förhoppningen är att hitta en liten backe på väg ner men helt realistiskt tror egentligen inte vi vuxna att det är. Längst ner på Snäckvägen, vid vändplanen, går en liten gång upp över sanddynerna. När vi denna dag når över ännu ett backkrön ser vi äntligen havet och horisonten. Ju närmare vi kommer havet desto mer ser, luktar och känner vi havets andedräkt mot vår kind. Trots att det nästan är vindstilla, bara några krusningar på vattnet, är det kylslaget in i märgen. Isblock ligger längs med strandkanten och hela, den vanligtvis bruna, sandstrandsremsan är täckt med ett lager av snö.
Döttrarna kutar iväg mot dynerna med åkmadrassen. Det är tillräckligt med snö för att kunna åka mellan de vassa grönbeigea stråna som växer på kullarna. Snart hör jag deras glädjetjut och skratt. Sakta går jag mot vattnet. I snön bildas det fotspår. Spåren i sanden på sommaren är utbytta mot spår i snön. Jag kommer att tänka på berättelsen jag hörde i min tonårstid om mannen som ser tillbaka på sitt liv. Mannen ser två par fotspår i sanden men under de tunga tillfällena i livet ser han bara ett par. Vilket leder till att han ifrågasätter Gud och undrar varför Gud lämnade honom ensam i just dessa stunder. Varpå Gud svarar med självklar stämma:
– Det var under de svåra tiderna i ditt liv som du blev buren av min starka och kärleksfulla hand.

Havet och Gud är svindlande lika. Skapelsen är en spegelbild av Skaparen. Gud är alldeles för stor för att flyttas på. Jag behöver bara tro att Han finns där, går vid min sida och bär mig när jag det behöver. Och ju närmare jag rör mig mot honom desto mer får jag uppleva hans kärleksfulla andedräkt.

(Prövningens stund är temat för 1:a söndagen i fastan. Söndagens föreslagna text från Psaltaren är: Ps. 31:2-6)

Tjäna
Lyssna
Vänta
Kärlekens verb

Tålmodig
Ödmjuk
God
Kärlekens adjektiv

Vägen
Sanningen
Livet
Kärlekens substantiv

DU!
Kärlekens personliga pronomen

Gud
Kärlekens grammatik

(Kärlekens väg är temat för Fastlagssöndagen. Episteltexten är hämtad från 1 Kor. 13:1-13)

Strax innan jul pratade vi hemma om hur pandemin skulle påverka vårt julfirande. Förändringen, kom vi fram till, skulle inte vara jättestor eftersom vi för några år sedan var tvungna att skala ner och tidsanpassa träffarna med släkten för att jag skulle orka. Den stora förändringen den här julen skulle ligga i att mötet med far-och morföräldrar inte skulle bli som vanligt. Det verkade inte bekomma våra döttrar nämnvärt. Vilket förvånade oss stort eftersom kärleken och viljan att träffa far-och morföräldrar hos båda är stor. Till slut fick vi förklaringen, en av döttrarna sa:
– Men det gör inget för vi firar jul snart igen. Lillejul!

Lillejul är en tradition mina föräldrar håller hårt på och jag skulle vilja påstå, barn och barnbarn ännu hårdare. Förr i tiden, har jag fått berättat, skulle den mat och framför allt brödet som man tillagat och bakat till jul räcka ända fram till Kyndelsmässodagen. Då man åt upp allt det sista. Hemma hos mina föräldrar firar vi Lillejul med julbord. Det kan till och med hända att en klappjakt erbjuds.
Det är inte bara maten och de eventuella klapparna som påminner om julen. Ljuset som kom till världen genom det lilla barnet, Guds egen son, vi läser om i julens texter återkommer i söndagens texter.

I Häxan och lejonet av C S Lewis har den onda häxan tagit över landet Narnia och skapat en ständig vinter utan jul. För att bestraffa de invånare som varit olydiga förvandlar hon dem till stenstatyer. I slutet av berättelsen kommer det goda Lejonet, Narnias befriare, och blåser sin livsande på de gråa statyerna och varenda varelse som varit förstenad får liv igen. Vintern ger vika, häxan blir besegrad och Narnia andas vårluft igen.

Isolering och leda vid en pandemi.
Envis och ihållande smärta.
Oviss framtid.
Insmygande rädsla.
Dåliga vanor.
Otrivsam ensamhet.
Bristfällig självkänsla.
Stressande livssituation.
Mörkret i livet. Listan kan göras lång av allt det där som skaver och gör ont hos oss. Likt den onda häxans tillfälliga makt tar mörkret oss längre och längre bort från det verkliga livet, handlingsförlamar och vi blir likt stenstatyer.

I min bön tar jag ofta hjälp av min andning. Jag följer hela mitt andetag. Jag andas in och jag andas ut. Om och om igen. Gud andas med mig, på mig, i mig. Jag är nära Honom i varje andetag och han blåser liv i mig.
En morgon i fåtöljen viskade jag i mitt huvud på min inandning ”Jesus, Guds son” och på min utandning ”du ljus i mitt inre.” Efter ett tag kom en melodislinga upp i huvudet. Det var något bekant med strofen. Jag tog en paus i fokuseringen på andningen och letade rätt på psalmboken. I slutet hittade jag lovsången från Taizé:

”Jesus, Guds son, du ljus i mitt inre, låt inte mörkret tala till min själ.
Jesus, Guds son, du ljus i mitt inre, öppna mig för din kärlek och frid.” (PoS 840)

Den här helgen är det alltså dags för Lillejul hemma hos mina föräldrar. Lite annorlunda den här gången men ändå Lillejul. Barn och barnbarn jublar.
Halvvägs in i vintern blir det mat och gemenskap. Ett avbrott i oxveckorna.
Mitt i mörkrets årstid andas det liv och hopp.
Vårljuset är på väg.

(Uppenbarelsens ljus är temat för Kyndelsmässodagen. Evangelietexten är hämtad från Luk. 2:22-40)